Sång, snö och feber

Det blev lite jul över en dag. De där lätta flingorna som föll, grannarnas lyktor och balkongbelysning, allt bidrog till att det faktiskt känns lite vintrigt (frys fast, arma lera!). William har varit hemma med mig, är lite febrig och förkyld. Och han höll på att skrämma slag på mig: ”Mamma, mitt kiss är alldeles rött!” Hmm, nej, det var tack och lov inte så, utan istället ett spår av kvinnoproblem.

Twinsen vaknar jättetidigt nu. Trots att de somnar lite efter åtta på kvällarna, vaknar de kvart i sex, tjugo i sex eller nåt liknande. William var precis likadan, men han vaknade fem och halv fem. Jag hoppas och ber att vi inte kommer till några sådana tider nu igen, det är för tidigt för mig, urk! Sju är okej (och märk väl, det skulle jag inte ha sagt för några år sen).

Jag känner mig en smula modstulen över att vi inte kommit igång med skolarbetet ännu heller. Det fattas användarlösenord och sånt vi ska få ”senare”. Å andra sidan går det inte särskilt bra att plugga med en femåring. Visserligen ser han på Cars eller Petsson&Findus en stund, men sen blir det ”mamma, varför svarar du inte, mamma vad gör du, kom till mitt rum” osv osv.

I och med snöfallet och julsånger på ett åldringhem med kören, beslöt jag mig för att riva igång med lite julbelysning jag med. Köket fick det där hjärtat jag fixade ihop ifjol och lampor på balkongen. Ett par nya gardiner är beställda, det blir trevligt med ombyte i köket. Och vilken tur att jag tvättade bilen igår, för idag var det fruset på marken.
(PS. Det är alltid roligt att sjunga på demensavdelningen, för att de är så spontana. Förra gången frågade nån var bruden är, om det är fest och en annan frågade efter vår körs första och numera döda dirigen. Idag var en av männen väldigt arg när vi kom och ställde upp oss: ”Är det nån från församlingen??” och han verkade märkbart störd av att det hade kunnat vara det. Sen sa han högt: Blä! eller Usch! efter varje sång. Personalen sa att han inte fick vara med om han sa så, då var han tyst. Jag var nyfiken på varför han inte tyckte om sång. Kanske han hade nåt dåligt minne av nån kör eller nån församling.)

Isaac är så rolig. Han tog en klocka och ”ringde åt fammo” medan pappa gjorde likadant. Igår satt jag och åt soppa, när han kom till bordet:

– Egen pats, egen pats, sa han och drog ut stolen.
– Oppa, oppa! sa han och pekade på min soppa, varpå han hämtar en sked ur lådan: ”Maaka!”
Sen hasar han sig över bordet från den egna platsen (en tom stol) och tar mat ur min tallrik. ”Gott! Äta!”
Vad mycket man kan och förstår när man är ett och ett halvt.