När mammor städar, dansar inga barn under borden

Vissa kvällar är man mer glad än andra när ungarna sover sött i sina sängar. Det går från noll till hundra på några sekunder med det här gänget. Den aktivitet som kan vara rofyllt blir plötsligt kaotisk eller så stormar alla tre ungar in med kläderna på innan man ens hunnit säga hej i ytterdörren. Jag skulle vilja kunna ha ett pussel eller ett memoryspel med alla bitar samlade på ett ställe. Jag skulle vilja kunna ha smålego i nåt rum, bara lego i nån låda. Jag skulle vilja kunna ha kläder och speciellt klädskåpen ifred, utan att någon drar i dörrarna heeela tiden. Men nu är det inte så, inte än.

Milja är så söt, hon kastar allt hon har i handen när man hämtar henne på dagis och ler med heeela ansiktet och säger ”maaamma!” (eller paaaappa) som om det är det enda som existerar för henne i hela världen just då. Och lite så är det ju. Isaac  kommer också fram, tar en i handen och pratar och pratar, medan man försöker fråga personalen hur det gått på dagen, och William gömmer sig eller har inte lekt färdigt.

Ikväll blev det storstädning och mer juleljus. Jag smög upp en röd ljusslinga i Williams rum utan att han såg på. När han kom dit sa han:

– Oj, jag trodde en tomte hade satt upp den! Hur fick du upp den mamma?
Jag svarade:
– Du vet ju, jag har magiska händer. Jag viftade lite med fingrarna i luften. Minns du inte den där gången jag trollade bort Blixten? Hah, du ser.

Det fina med att barn är små, är att de fortfarande tror på det magiska, att det går att drömma och skoja om nästan vad som helst. Och ännu duger det så bra med mamma och pappa, nästan lite för bra ibland.

Det jag däremot inte förstår är hur det kan vara så mycket skrik och gråt ibland. Man blir ju helt galen av det. Till alla som tycker det är störande med grannar som har gråtande barn: Ja-a, det tycker jag också! Och tro mig, jag vill inte heller att mina barn gråter. Ofta handlar det om att de slåss om saker eller inte får som de vill och det måste man bara lära sig den hårda vägen. Det gäller förresten på resor eller i affärer också.

Och ibland vänder det till raka motsatsen. På en sekund ungefär. Ikväll fick tvillingarna för sig att det var väldigt roligt att busa i sängen innan läggdags. Hur kan man ändå vara sådär liten och söt? Och hur man kan ha så lockigt hår? (ibland på nätterna, tar jag Isaac eller Milja intill mig och vill bara gosa och pussa, ”paja” dem tills de puttar bort mig. Milja puttar inte bort mig lika snabbt, men i nåt skede måste man ju ändå vända sig om för att sova. Lilla liven, det är nåt av de finaste stunderna som finns).

Men sova länge på mornarna, det vill de inte. Än.