Tisdagsplädering

Jo, jag lever. Eller rättare sagt, överlever.

Någon är sjuk hela tiden. Tack och lov var fammo hemma med tvillingarna på måndagen, så att jag kunde gå till skolan. Men det är full fart på två vilda, snoriga tvillingar och nu är jag själv däckad och utan röst. I alla fall sångröst och den skulle jag verkligen behöva. 😦

Jag fokuserar på fel saker. Jag tänker på allt jag inte kan eller inte åstadkommit, istället för tvärtom. Jag är deprimerad av den här luddiga förkylningen som åter gästar min skalle och allmänt arg, avtrubbad och ledsen. En ljusglimt var i alla fall när en klasskompis frågade vad det är för ljud jag har för mig (tics alltså, som jag också har mer än vanligt) och jag kunde svara, utan omvägar, utan att bli arg (det har varit en instinkt förut) att det här är Tourette och det har funnits i mitt liv i trettio år, så det hör liksom till. Han var inte alls förvånad eller nåt, utan sa bara att hans brorson hade nåt liknande, sen var det inte mer med det.

Jag är orolig över att det inte ska finnas tid och plats för den här utbildningen, jag oroar mig över att allt är på finska – det tar sin tid att komma in i det igen, även om jag pratar hyfsad finska. Vissa skämt går mig helt förbi, det får jag leva med, men jag gillar det inte ändå. Det är så frustrerande att ibland känna att man inte får utlopp för allt det man vill säga, den man är, när man inte hittar rätt ord eller meningsbyggnader. Och min dialekt, som är en del av mig, mitt kulturarv, nån sån har jag ju inte på finska. Inte nån vettig som skulle anses höra någonstans. Och på nåt sätt tycker jag det här med att tillhöra något är otroligt viktigt.

Förresten tycker jag att de som skojar om att ”du är väl inte gravid igen” eller ”du kanske ska ha en till med detsamma” kan sluta med det. Jag har fullt sjå med de här tre och nu är det slut på bebisägg i min mage, som William uttryckte det.