Den andra

Hjälp, vart har den här helgen tagit vägen? Jag ska ju till skolan imorron! Det är säkert såhär det känns när ungarna växt upp och det blir lugnare i huset. Vi har haft full kalabalik hela helgen och jag tycker det är knepigt att hitta på lekar, laga mat och finurla på underhållning en hel helg, när det dessutom är -15 eller -12° ute. Vitt, vitt är det i alla fall och snön fortsätter dala ner. Det är jag tacksam över.

Idag på första advent har jag inte tänkt några ljus, faktiskt inte. Istället väntar jag på de nya (rätt så spartanska, men trevliga) köksgardinerna som borde komma på posten denna vecka. Sen är det ett faktum att jag inte har något riktigt bra bord för en adventsljusstake. Jag vågar inte ställa levande ljus för lågt, eftersom tvillingarna är ytterst nyfikna och klättrande av sig just nu. Dessutom skulle jag behöva ett blombord! Men det finns inte plats för det heller, eftersom det i så fall hamnar i twinsen (kommande) rum eller i vardagsrummet på ett knasigt ställe. Jag får hitta på nåt annat.

Nu är det dessutom pennförbud i det här huset! Inga mer tuschisar! Twinsen ritade på Williams bord, på vardagsrumsbordet och på benen till vardagsrumsbordet, när ingen såg. De är mycket, mycket tysta, mycket nöjda och väldigt överens om sina bus. Stackars storebror, han får inte ha sina smålegon ifred heller. Milja tycker att de allra minsta bitarna ser ut som godis, hmm… Det är lite tröttsamt med två ettåringa, del stridigheter om saker och en femåring som beter sig barnsligt för att vi inte hinner leka andra sorts lekar med honom.

Men så fick vi komma till Eine-mummi på advensmiddag och som vanligt hade h0n dukat upp för ett helt kompani. Isaac och Milja åt och åt, till och med långt efter måltiden (precis som på jul, som det ska vara, konstaterade vi) och slängde in lax, broilerbullar, ärtor, potatis, glass och kex. Det var roligt med miljöombyte och att träffa en delar av den stora familjen som ofta var vardag för folk förr i världen. Sånt är värdefullt, även om det är både bökigt och svettigt att dra iväg med tre barn och en grinig mamma. Men det är värt det!

Gissa om det var bedårande att se när Milja tog sin tvillingbror i handen och dansade till musik från radion. Det känns som in nån film, det där korta ögonblicket, det ljuva ögonblicket! Mina små hjärtan! Det är fammo som har sjungit och dansat ”Piiri pieni pyörii” med dem och nu har jag haft den låten som öronmask (säger man det på svenska också?) i ett par dar. Fast det är en trevlig låt att ha i huvudet ändå.

Ett stort tack till Riku&Sofie som tog största delen av dagens bilder. Jag tar mig friheten att sätta upp den här fina bilden på er. Det var skoj att träffa Sofie också, en käck, glad och lång tjej, prata om löpning och foto och allt möjligt! Vi ses nästa år! 😀