Om rasism och busiga barn
Minns ni debatten om Lilla Hjärtat, som inte fick vara kvar i filmen: ”Liten skär och alla små brokiga?” Om inte, kan jag i korta drag berätta att författaren själv, Stina Wirsén, valde att ta bort den svarta figuren från kommande böcker och folmer, eftersom den ansågs rasistisk och hon orkade inte kämpa emot längre. Vissa biografer stoppade filmen helt, men den hann alltså göras. Alltså va larvigt! Dessutom är ju titeln ”… alla små brokiga”, vilket symboliserar ett mångfald.
Det här däremot, är lite rasistiskt! Jag lånade ”Taxin som hade bråttom” från bibban senast. Den här boken är ursprungligen från 1946, men inte omarbetad. Den handlar om en taxi som kör snabbt, snabbt till en flygplats och om alla bilar den kör förbi och blabla… den är jättetråkig om man är vuxen, men William ska att den var ”jättekiva” två gånger. Han ser ju inte heller det som jag ser, men varför reviderar man inte dessa böcker istället för att lägga krut på en liten söt, svart figur som är tecknad?
Nåja, den här dagen har inte varit fylld av nån rasism här hemma. Jag fick städfnatt och rengjorde utrymmet bakom och bredvid ugnen, sedan jag kommit på att det är ganska lätt att flytta på den. Vi sa ”eidoo!” till Lilla Spindelito och hoppas han trivs i spindenhimmeln – eller så bor han kvar i dammsugarpåsen, tillsammans med två små mjölbaggar, eller vad det nu var.
Pris vare lov till Fairy (Yes) Power Spray! Den och ett stort antal disktrasor borde ingå i moderskapsförpackningen. Jag vet att vårt kök har varit rent åtminstone en gång idag.
Dagens fascination:
En liten, gammal och mycket högljudd fiskdamm. Den surrar som ett tröskverk och spelar högt, trots att jag satt tejp över högtalaren. Två små fiskar är ungefär allt som finns kvar, men Isaac och Milja ville ha på den igen och igen och skrattade förtjust när fiskarna öppnade munnen.
Ett av dagens busiga upptåg:
Tåglek med pappsen. Förutom att dra runt stövlar och pennor, är det här väldigt skoj. Och Thomas Tåget går på högvarv. ”Meeja Toma tååget, muna” säger Isaac.
Och ibland är det väldigt långt till kvällen, även om vi fick en sovmorgon i morse. Fast sen när de sover, känns det faktiskt rätt bra igen. Mitt i städtagen, kröp jag omkring på alla fyra och torkade vällingfläckar på vårt golv idag. Jag försöker skapa mig ett annorlunda förhållande till vårt parkettgolv. Jag försöker tänka att de där groparna, ränderna och ojämnheterna är märken efter liv, efter kärlek och efter en familj som ständigt är i farten (och jag vet att åtminstone hundägare förstår mig!) Det vore fint med ett slätt och klanderfritt golv, men kanske det vore lite mer tråkigt.
Vinn ett presentkort
Det var länge sedan jag hade nån tävling. Nu är det ett bra läge, såhär i juletider. Vinn pengar åt dig själv på firman med den där reklamen som säger att du aaaaldrig ska gå in på deras sida. Eller varför inte ge bort åt en vän, som du glömde köpa julklapp åt! Låt julglädjen fortsätta!
Jag lottar ut ett presentkort på 60 euro på Zalando.fi åt en vinnare.
1. Kommentera det här inlägget för att få 1 lott.
2. Kommentera och dela det här inlägget i din egen blogg för att få 2 lotter. (låna bilden uppe till höger om du vill)
Kom ihåg att ange en giltig e-postadress, även om du inte lägger ut ditt riktiga namn, så att jag kan kontakta dig. E-posten syns inte utåt.
Vinnaren dras den 25.12 klockan 21.00 (finsk tid).
Lycka till!
Tävlingen presenteras i samarbete med Zalando.
En liten julfest
Dagar då kameran fylls av liv och flest bilder, är då det är fullt hus. Idag var vi 16 vuxna och 9 barn under samma tak. Och det var lite magiskt, för vid ett tillfälle satt alla barn (utom tvåav mina, som åt lite senare) och åt fint i en samlad tropp. Och de samsades nästan hela tiden. Att man skulle bli lite halvdöv om det var sådär varje dag, är en annan sak, men fammo hade ordnat det så fint. Jag hade bara bakat lite cheesecake, som också uppskattades och tog slut. Det blev en lyckad fest-mellan-fester och en stor samling av släkten, som annars inte träffas så hemskt ofta.
Det är det här som är jul. Lite rött, lite vitt och ett hus fyllt med liv – och barn av olika åldrar. ^_^
Mys, mat, bajsblöjor, Milja som ritar på fammos vägg (det där barnet ritar överallt, det kanske blir paus med bibbaböckerna nu ett tag) och trötta barn; så kan man samla eftermiddagen.
Det är ganska sällan Mika och jag får en kväll tillsammans. Det går ganska bra att fixa så att den ena är ledig, men det är värre med båda, när man har tre som är så små. Ikväll fick vi i alla fall det och passade på att äta ännu mer, i lugn och ro. Det var fullt med folk på Amarillo, vi fick en bricka som darrade och lyste när det var vår tur att få ett bord. Jaha, här blir vi nog hela kvällen, hann vi tänka, men det här är inte som på Rosso! Maten kom ganska snabbt och den var supergod! Jag käkade lövbiff med coleslaw och jalapeñjosmör. Åh, mat! Köttbit! Utan att någon snor ens mat! 😀
Vi har blivit såna festprissar, Mika och jag. Vi drog hemåt halv nio och jag satte mig i soffan med stickningen och såg på sista avsnittet av Så mycket bättre. Ett glas vin, lugnet. Imorron har vi full fart igen, då åker alla pennor fram igen, hur bra jag än gömmer dem, då klättras det på alla stolar, alla kläder dras ner och det ligger makaroner och köttbullar över hela köksgolvet. Precis sådär som det är varje dag.
Fredagslunch på språng
Jag skulle precis äta lunch när telefonen ringde. Det var dagis och en av dagisvuxna berättade att Isaac hade ramlat och fått ett sår i huvudet och ”det vore bäst om vi åkte och kollade ifall det borde sys”. Skulle det här ha hänt för fem, sex år sedan, skulle jag antaligen fått småpanik. Sår och blod och läskigt äckel och dessutom på någon man älskar.
Jag slängde i mig en banan och en proteinyoghurt (nnnjaou, nnjaoum, jösses va trögt det är att äta dem!) för att hållas mätt en stund och åkte iväg till dagis. Det är trots allt sex, sju kilometer, så det tar ett tag i det sliriga vintervädret.
Dagis hade varit så duktiga. Tröstat lillsonen, hållit för såret med nåt kallt och lagt på sådan där smal sårtejp (vi har ingen sådan hemma och det blir att köpa bums! Sådan ska alla föräldrar ha hemma!)
För många år sedan, när jag var en liten skidolin, fick jag ett sår i huvudet på nästan exakt samma ställe. Jag gick i Jakobstad längs en trottarkant och tittade på nåt på andra sidan gatan. Jag gick rakt in i en stolpe och slog pannan så att det blödde kraftigt. Jag minns det fortfarande, fast jag var i Ws ålder eller yngre. Att ”blodet forsade” och den där hemska, blåa sörjan som de limmade såret med och hur det fastnade i plåstret som sattes ovanpå.
Tänk så bra vi har det idag och hur mycket sjukvården har utvecklats. Den där ”sörjan” som även Isaac behövde, alltså sårlim, svider inte längre (jag frågade faktisk). Och man behöver inte plåster eller bandage ovanpå, bara om barnet börjar klia eller riva i såret. Jag passade på att ta en liten bild som minne, medan vi väntade på en annan sköterska, som hjälpte till att hålla ihop såret, medan de limmade. Såret såg fint ut, efter att de hade rengjort det, men det slutade inte blöda. Isaac var tokduktig! Han grät bara lite när man måste lägga sig på britsen och inte längre fick vara i min famn. Jag höll hans händer och då blev han lugn igen. Fina killen, nu sover han i sin säng med två nappar (en i handen) och jag har gått och kollat på honom ett par gånger.
Vilken fin vård vi får. Och va bra vi har det som kan gå till sjukhus och apotek och få en massa mediciner. Vi fick service på både finska och svenska, blev trevligt bemötta och fick till och med träffa vår egen läkare, som råkade vara ledig. Det var lite lusigt med ett så stort pådrag för ett litet sår, men bra att det ändå togs på allvar. Det blir kanske ett litet ärr, sades det, men det är väl inte så farligt. Ni ser mina vänner, det mesta blir bättre med tiden.
Nu ska jag baka cheesecake och njuta av lunchkaffet i lugn och ro. Lustigt nog hade vi alldeles nyss första hjälp-kurs i skolan och nu fick jag en riktig patient. Det ska jag nämna i mina inlämningsuppgifter, fast jag inte gjorde så mycket själv. Jag höll mig i alla fall lugn och glad, det var ett plus.
121212
Det här är den mörkaste veckan på hela året. Efter den blir det bara ljusare. ^_^
För att vara en mörk vecka, är det en rätt trevlig sådan. Ikväll har vi konsert med kören på Wilénska servicehemmet och därefter en liten julfest. Det blir nog första gången jag firat julfest på ett åldringshem (med tanke på att jag inte jobbat på nåt sådant heller), jag ser fram emot det! Vi är ju dessutom hemmets kulturfaddrar, vilket innebär att vi kommer med sång och musik minst en gång om året.
Det har blivit lite jul i köket också, även om jag inte är säker på att ljusstaken får vara ifred. Dessutom måste jag ha reservlampor till den! De nya, vita gardinerna anlände från Ellos. Pris: 27 euro för två gånger 120 cm. Inga träpinnar ingick i det priset. Det blev förvånansvärt ljus i köket med vita gardiner, härligt!
Mina restgarn fick flytta ur sin vas, och i den står nu vita kvistar. Eftersom vasen var för stor satte jag i ”stenar” i form av ett par favorithärvor.
Twinsen var mycket intresserade av det här ”ääjtat” som jag petade upp igår.
Och medan jag satte upp saker och plockade undan, drog de fram och hällde ut saker. För om man ska ha en låda som båt, måste man rymmas i den! Isaac sätter sig ovanpå leksaker, men Milja, prinsessan på ärten, vill absolut inte sitta obekvämt.
Det är ”möijkt” när man för och mörkt när man hämtar barnen. Igår var det dessutom en massa mer snö än vanligt och blåsigt. Eftersom det brukar vara lite problematiskt att styra upp alla tre ungar, när man ska gå från parkeringsplatsen, tog jag pulkan. Det enda problemet var att Isaac blev supersur när vi skulle gå in!
Jag passade på att utnyttja KappAhls erbjudande om att köpa tre barnplagg och få det billigaste gratis. Bröderna fick varsin Blixtentröja, men bara Isaac fick byxor. Och dessutom fick Isaac ett större paket i dagisjulkalendern. Nu börjar det på riktigt, det som inte tidigare har märkts så tydligt, eftersom twinsen har varit så små. Syskonrivaliteten, millimeterrättvisan. Jag har lovat att jultomten ska hämta ett par Blixten-byxor åt storebror också, men vid det laget (julafton) tror jag faktiskt han har glömt bort byxgrejen.
Den långa dagen
Alltså jöööösssees va slut man kan bli av en skoldag som håller i från 08 till 16. Kommer hem med tre busiga och vildglada barn, Mika svarvar ihop pasta och sås med Quorn. Jag serverar åt hungriga barn, plockar lassar upp mer, rör ihop en våffelsmet och äter min mat stående, medan jag steker våfflorna. Gud så gott det blev och hjälp va hungrig jag blir och va långt det är mellan alla måltider när man springer runt överallt.
Vi har börjat få fler inlämningsuppgifter nu också, nu kommer vi äntligen framåt. Det är förstås också mer krävande, men kul. Och tröttsamt! Fast jag är ovan med att prata finska hela tiden, skriva på finska, ha första hjälp (som alltid ger mig extra tics, det är på nåt vis lite skrämmande med anfall och hjärtfel och hej faderuttan). I slutet av dagen hör jag att läraren säger att inlämningsdatumet är något med kahdes eller kahdeksas. SÅ svårt är det inte med två eller åtta, men jag tolkade det som 22:a, men det var 18:e. Trötthjärna. Nåja, nu vet jag det i alla fall och skulle ha fått reda på det via Wilma.
Dagens bästa:
Underbart glada barn och fammo som kom över när jag helt enkelt slocknade på soffan.
Dagens undring:
Dagis vill att vi ska klä på ungarna ännu mer. De har långärmat plus en tröja och byxor plus långbyxor utanpå, under overallen. Det är minus fyra. Vad ska vi klä på dem när det blir ännu kallare? Nåja, kanske de inte är ute då med de minsta, eftersom de inte rör på sig lika mycket som de stora.
Dagens ord:
Ordet avocado kommer från aztekernas ord för testiklar och indolent betyder oföretagsam.
Dagens aha-upplevelse:
När någon sätter mat i halsen (eller nåt annat föremål) ska man INTE stå upp och dunka i ryggen. Inte barn heller! Då kan maten åka ännu längre ner. Och barn ska man inte försöka peta i munnen, eftersom de har en reflex att kippa efter luft och kan dra in föremålet längre i halsen. Man ska alltså böja sig framåt, i nittio grader och sen slå fem gånger hårt mellan skulderbladen, sedan pröva med Heimlich, max fem gånger. Om inte det hjälper, börja om. Man kan göra Heimlich på barn också. Små barn som inte kan stå upp, kan man sätta över knäna. Och sen, ifall patienten svimmar, börjar man med återupplivning. Alltid 30 tryck först, sen 2 blåsningar på vuxna.
Nu blir det nattifnatt och hej godnatt. Zzz-zzzz–zz…
Andra advent, ännu inget ljus tänt, inga nerver bränt
Vissa dagar har man mer tålamod än andra. Jag försöker tänka på varifrån de här dagarna kommer och varför det är så just då, för att ta med mig känslan till gråare dar. Men jag har inget svar, det blir bara som det blir.
Igår låg William och jag på soffan och såg på TV. Jag passade på att krama honom.
– Nej! Stora pojkar tycker inte om kramar, bara pussar, sa han och puttade bort min hand.
– Jaså, är det så, sa jag. Men jag får väl kramas lite i alla fall?
– Jo, men de tycker inte som såna där långa kramar!
Det är en dag då jag tänker på hur bra jag har det, hur lyckliga vi är just nu i livet och hur svårt det är att hinna se och känna den där vardagsglädjen när ungarna växer så det knakar. Min mamma och pappa mår bra, jag och mamma spenderar en massa tid i telefon och det känns så bra. Det finns ingen annan som skulle kunna ersätta det någonsin.Jag har en svärmor och en svärfar som lever för sina barn och som säger ”välkomna” fast det är rörigt och fullt upp och jag vet att de menar det och som också har blivit mina goda vänner. De orkar med sina barnbarn och ger dem så mycket kärlek. Mamma&pappa, jag vet att ni också vill kunna vara en stor del av vårt liv och det ÄR ni, men nu är vi där vi är, jag pratar om er och ungarna pratar om er, vi ses så ofta vi kan, även om det inte blir nu under julen. Jag vet också att det kommer att kännas väldigt ledsamt, jag vet det, men sånt är livet. Mellan hjärtan finns ändå inga avstånd. ♥
William ändrade sig idag. Jag har överösts med pussar och kramar, ja av alla mina barn! Fast W ville inte komma med till årets sista Liikunnan Ihmemaa, han ville hellre vara med sin pappa och faffa och det var bra så.
Jag tycker Astrid Lindgren sa det så bra: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
Att man sen tappar sitt eget humör ibland, det hör väl liksom till den här föräldrabilden.
PS. Nej, vi har ingen adventsljusstake. Jag vågar inte ha levande ljus i lägenheten. Vi hinner när ungarna bli äldre. DS.
Pulkväder
Vi försökte komma oss ut medan det var ljust. Först sov twinsen, sen var det en storebror som måste få spela klart lite ”Binding of Isaac” (nej, inte vår Isaac ^_^) med pappa och tjoff, så höll solrackarn på att gå ner! Men ut hann vi, det var tur. Det blir liksom inte lugnare för var dag som går, om man säger så. Det är mycket kärlek mellan syskonen, men jag tror William hade tråkigt idag, för han ville mest retas med alla.
Gladast idag var nog twinsen. Och jag. Av ingen särskild orsak. Av solen och av att jag petar runt i min garnhylla, plockar med olika färger och är så glad att mina små härvor bara finns där, jag har ju att välja av. Isaac älskade att åka pulka och gå, gå och gå.
Milja var lite bekymrad över att det fastnade snö på vantarna.
… och för att Iggle Piggle blev alldeles snöig också! Jag tror inte riktigt hon fattade det här med snö, när nån inte syns! Alla mina virkade figurer har fått liv igen. Jag gjorde dem åt William, men han var bara intresserad ett litet tag. Nu vill alla tre barn ha dem. Va roligt! (det är extra roligt med just den här figuren, som faktiskt har en squeek-grej, så han låter som Iggle Piggle. Jag tog en plastsak ur sån där bok man kan ha i badet, den var ändå så sliten).
Duktiga storebror! Han drog och drog med pulkorna, han parkerade tvillingarna på ”busshållplatser” och jag var mest med. Jag fick hjälpa till at dra på hemvägen. Det var superbra pulkföre även på gångbanorna, inte för mycket sand som det oftast blir.
När ungarna somnade kalasade jag på lite pizza, som Mika hade gjort (dagens maträtt nummer tre, vi förser snart en hel armé med mat). Då fanns det tid att äntligen sätta sig ner och äta. Det borde egentligen vara så att en av föräldrarna är inne och förbereder maten, när man är ute med ungarna. De vill äta GENAST och tycker det är jättelarvigt att vänta på köttfärs – som ska stekas.
Efter dagens bad blev det en massa hoppande i sängar. Fast det är förbjudet att busa för mycket i ”vilorummet”. Men ibland måste man.
Jag vet också att jag borde klippa twinsens hår snart igen, för fjärde eller femte gången. De har ju inte ens hunnit fylla två. 😀 Men jag vill inte, de har så ljuvliga lockar. Måste fixa pannluggarna lite bara.
Omväxlingen
Idag har det varit full rulle från tidig morgon till sen kväll. Det är då jag funderar på om jag ska skriva hur trött jag var på att twinsen som man inte vågar lämna dem ensamma nån längre stund. Och nu har jag verkligen nog av små pusselbitar, memorykort (som de tuggar på), alla småpyssliga legobitar och eländen som man ska para ihop. Sen hade vi det så skönt – William var med fammo, Mika på jobb och jag somnade med två varma, gosiga barn i det halvmörka rummet. Vi är förkylda allesamman, men Isaac och jag mest just nu. Jag har dessutom fått samma ögoninflammation som W hade nyligen, så sömnen behövs. TRE timmar sov vi på dagen, jag vet inte när det hänt senast. Yay!
Vi har varit ute på tok för lite de senaste dagarna. Jag har själv tvekat när det har hostats rejält till höger och vänster och det är knepigt med två, speciellt nu. Vi har kommit till den där åldern som folk skojar om med tvillingar: ”Ja, det är väl så att ena springer åt ena hållet och den andra åt det andra”. Förresten måste jag passa på att rekommendera dagens läsning hos Mamma Annorlunda: Se mig. Jag har inte ett barn med särskilda behov, men vi har en storebror till tvillingar och det känns lite likadant. Ändå kan jag inte fullt förstå, eftersom jag inte har det likadant. Läs!
Vi fick i alla fall lite omväxling när vi gick till Mylly. Det var så skööönt att slippa dra genom Prisma med två halvotåliga små, utan veta att vi hade kylen rätt så full och bara kunde stanna på kaffe och kolla lite i olika småaffärer. Jag hittade en jättebra jacka för kalla löpardagar: En Everestjacka som var nedsatt från 80 till 29 euro! Vindtät och prasslig, satt så fint! Nu väntar jag bara på att det här halsontet och slemeländet ska ge med sig, då blir det dags att testa broddar och nya jacka. 😀
Bitte gillar också:
Mera GinaTricot. Denna gången en tunn Kenza-top, som är lite längre baktill, och med långa ärmar. Perfekt för vintern och med en lite sportig känsla.
Självständigheten
Det känns lite tjatigt att skriva om självständighetsdagen lite efter tio på kvällen. Alla andra bloggare och fejsbookare har redan skrivit grattis till Finland, hedrat krigsveteranerna och bakat en massa. Vi hade en kaffe- och chokladstund i köket, hela familjen. Det var lite fint, fast Isaac kladdade med några godisbitar han fick, slickade chokladen av russinen och spottade ut resten. Vi satt där och bara ”var” vår egen lilla stora familj, med Muminmuggar och Fazers blåvita choklad.
Nu har den ljuva delen av vintern börjat. Den utlovade temperaturen till veckan är mellan tre och sju minusgrader, med lätt snöfall. Helt perfekt! Det enda som saknas är lite snowboarding. Det var ett tag sedan nu. Istället blir det kanske lite skridskoåkning, bara de får odlat nån is på vår grusplan. ^_^
Milja har någon slags talspurt. Hon uttalar både finska och svenska ord på ett tydligare sätt än förut. Hon har också lärt sig säga ett väldigt tydligt ”nej”, inte bara ”nä” som Isaac. Och saker som: ”Meja saft, nej” (=saften är slut). Idag kom det inget ljud från stereon, varpå hon sa: Kuuluis, nej! Det är roligt att se att ungarna tar till sig både finska och svenska med sån lätthet. William säger fortfarande mycket fel eller översätter rakt från det ena språket, men han är redan tvåspråkig, en ofantligt stor rikedom i Finland. Han säger t.ex.
– Isi, yks kerta kun mä… istället för kerran kun..
Han översätter också ord rakt av; som ilmapallo till luftballong eller sähköjohto till elsladd, eftersom det är något naturligt för honom.Om han säger något som låter lite halvkonstigt, funderar jag vad det heter på finska – och så förstår jag exakt vad han menar.
Vi hann hälsa på fammo&faffa en stund också. Milja hade fullt upp med sina nallar, katter och dockor. Fast hon leker gärna klätter- och kojleker med sina bröder också.
William var den ofantligt spektakulära tornbyggaren.
… ända tills det kom en lillebror och rasade tornet. Det var inte populärt och ledde till diverse knuffar, fast W vet att man inte får knuffas ”för att det kan komma ett hål i huvudet”. Och det är inte bara pojkarna som grälar, Milja och Isaac vill ofta ha samma bilar och leksaker också.
Men så ibland samsas de och sätter sig intill varandra. Idag städade jag av köksbordet, efter en frukost i flygande fläng (de äter så snabbt! Jag hinner ju inte med), torkade golv och hoppades att de små liven skulle återgå till sina lekar. Det var tyst. Väldigt tyst. ”Milja och Isaac leker bara på golvet här”, rapporterade William sedvanligt och jag med min hesa förkylningsröst hmm-ade nåt till svar. Sen gick jag för att kolla.
Där satt de, mitt emot varandra med en låda Läkerol Dents som de hittat i en låda jag trodde jag hade stängt. De smakade alla pastiller och smetade sedan ut dem på mattan. Plus att de hade tagit fram lite pennor, salvor och annat mysigt. Åååh, det här ljuva, stillsamma småbarnslivet, no ere så ljuvligt ibland.
Dagen till ära kan man säga att vi håller på att fostra väldigt självständiga barn, trots allt.
Bittes blogg 