Skip to content

Fredagslunch på språng

14 december, 2012
tags:

Jag skulle precis äta lunch när telefonen ringde. Det var dagis och en av dagisvuxna berättade att Isaac hade ramlat och fått ett sår i huvudet och ”det vore bäst om vi åkte och kollade ifall det borde sys”. Skulle det här ha hänt för fem, sex år sedan, skulle jag antaligen fått småpanik. Sår och blod och läskigt äckel och dessutom på någon man älskar.

sartejpJag slängde i mig en banan och en proteinyoghurt (nnnjaou, nnjaoum, jösses va trögt det är att äta dem!) för att hållas mätt en stund och åkte iväg till dagis. Det är trots allt sex, sju kilometer, så det tar ett tag i det sliriga vintervädret.

Dagis hade varit så duktiga. Tröstat lillsonen, hållit för såret med nåt kallt och lagt på sådan där smal sårtejp (vi har ingen sådan hemma och det blir att köpa bums! Sådan ska alla föräldrar ha hemma!)

För många år sedan, när jag var en liten skidolin, fick jag ett sår i huvudet på nästan exakt samma ställe. Jag gick i Jakobstad längs en trottarkant och tittade på nåt på andra sidan gatan. Jag gick rakt in i en stolpe och slog pannan så att det blödde kraftigt. Jag minns det fortfarande, fast jag var i Ws ålder eller yngre. Att ”blodet forsade” och den där hemska, blåa sörjan som de limmade såret med och hur det fastnade i plåstret som sattes ovanpå.

enlitenkisTänk så bra vi har det idag och hur mycket sjukvården har utvecklats. Den där ”sörjan” som även Isaac behövde, alltså sårlim, svider inte längre (jag frågade faktisk). Och man behöver inte plåster eller bandage ovanpå, bara om barnet börjar klia eller riva i såret. Jag passade på att ta en liten bild som minne, medan vi väntade på en annan sköterska, som hjälpte till att hålla ihop såret, medan de limmade. Såret såg fint ut, efter att de hade rengjort det, men det slutade inte blöda. Isaac var tokduktig! Han grät bara lite när man måste lägga sig på britsen och inte längre fick vara i min famn. Jag höll hans händer och då blev han lugn igen. Fina killen, nu sover han i sin säng med två nappar (en i handen) och jag har gått och kollat på honom ett par gånger.

Vilken fin vård vi får. Och va bra vi har det som kan gå till sjukhus och apotek och få en massa mediciner. Vi fick service på både finska och svenska, blev trevligt bemötta och fick till och med träffa vår egen läkare, som råkade vara ledig. Det var lite lusigt med ett så stort pådrag för ett litet sår, men bra att det ändå togs på allvar. Det blir kanske ett litet ärr, sades det, men det är väl inte så farligt. Ni ser mina vänner, det mesta blir bättre med tiden.

Nu ska jag baka cheesecake och njuta av lunchkaffet i lugn och ro. Lustigt nog hade vi alldeles nyss första hjälp-kurs i skolan och nu fick jag en riktig patient. Det ska jag nämna i mina inlämningsuppgifter, fast jag inte gjorde så mycket själv. Jag höll mig i alla fall lugn och glad, det var ett plus.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: