Skip to content

Självständigheten

6 december, 2012

Det känns lite tjatigt att skriva om självständighetsdagen lite efter tio på kvällen. Alla andra bloggare och fejsbookare har redan skrivit grattis till Finland, hedrat krigsveteranerna och bakat en massa. Vi hade en kaffe- och chokladstund i köket, hela familjen. Det var lite fint, fast Isaac kladdade med några godisbitar han fick, slickade chokladen av russinen och spottade ut resten. Vi satt där och bara ”var” vår egen lilla stora familj, med Muminmuggar och Fazers blåvita choklad.

Nu har den ljuva delen av vintern börjat. Den utlovade temperaturen till veckan är mellan tre och sju minusgrader, med lätt snöfall. Helt perfekt! Det enda som saknas är lite snowboarding. Det var ett tag sedan nu. Istället blir det kanske lite skridskoåkning, bara de får odlat nån is på vår grusplan. ^_^

Milja har någon slags talspurt. Hon uttalar både finska och svenska ord på ett tydligare sätt än förut. Hon har också lärt sig säga ett väldigt tydligt ”nej”, inte bara ”nä” som Isaac. Och saker som: ”Meja saft, nej” (=saften är slut). Idag kom det inget ljud från stereon, varpå hon sa: Kuuluis, nej! Det är roligt att se att ungarna tar till sig både finska och svenska med sån lätthet. William säger fortfarande mycket fel eller översätter rakt från det ena språket, men han är redan tvåspråkig, en ofantligt stor rikedom i Finland. Han säger t.ex.
Isi, yks kerta kun mä… istället för kerran kun..

Han översätter också ord rakt av; som ilmapallo till luftballong eller sähköjohto till elsladd, eftersom det är något naturligt för honom.Om han säger något som låter lite halvkonstigt, funderar jag vad det heter på finska – och så förstår jag exakt vad han menar.

lillanalleleken
Vi hann hälsa på fammo&faffa en stund också. Milja hade fullt upp med sina nallar, katter och dockor. Fast hon leker gärna klätter- och kojleker med sina bröder också.

killenmedtornetWilliam var den ofantligt spektakulära tornbyggaren.
lekmedkolls… ända tills det kom en lillebror och rasade tornet. Det var inte populärt och ledde till diverse knuffar, fast W vet att man inte får knuffas ”för att det kan komma ett hål i huvudet”. Och det är inte bara pojkarna som grälar, Milja och Isaac vill ofta ha samma bilar och leksaker också.

lekilada

Men så ibland samsas de och sätter sig intill varandra. Idag städade jag av köksbordet, efter en frukost i flygande fläng (de äter så snabbt! Jag hinner ju inte med), torkade golv och hoppades att de små liven skulle återgå till sina lekar. Det var tyst. Väldigt tyst. ”Milja och Isaac leker bara på golvet här”, rapporterade William sedvanligt och jag med min hesa förkylningsröst hmm-ade nåt till svar. Sen gick jag för att kolla.

Där satt de, mitt emot varandra med en låda Läkerol Dents som de hittat i en låda jag trodde jag hade stängt. De smakade alla pastiller och smetade sedan ut dem på mattan. Plus att de hade tagit fram lite pennor, salvor och annat mysigt. Åååh, det här ljuva, stillsamma småbarnslivet, no ere så ljuvligt ibland.

Dagen till ära kan man säga att vi håller på att fostra väldigt självständiga barn, trots allt.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 6 december, 2012 10:53

    Läser och skrattar för mig själv. Det där om att slicka chokladen av russinen och smeta ut godis i mattan känns mer än bekant! 🙂

    • 7 december, 2012 01:14

      TACK! Det känns faktiskt rätt skönt att höra. Vi är inte ensamma, oavsett tvillinggrejset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: