Andra advent, ännu inget ljus tänt, inga nerver bränt
Vissa dagar har man mer tålamod än andra. Jag försöker tänka på varifrån de här dagarna kommer och varför det är så just då, för att ta med mig känslan till gråare dar. Men jag har inget svar, det blir bara som det blir.
Igår låg William och jag på soffan och såg på TV. Jag passade på att krama honom.
– Nej! Stora pojkar tycker inte om kramar, bara pussar, sa han och puttade bort min hand.
– Jaså, är det så, sa jag. Men jag får väl kramas lite i alla fall?
– Jo, men de tycker inte som såna där långa kramar!
Det är en dag då jag tänker på hur bra jag har det, hur lyckliga vi är just nu i livet och hur svårt det är att hinna se och känna den där vardagsglädjen när ungarna växer så det knakar. Min mamma och pappa mår bra, jag och mamma spenderar en massa tid i telefon och det känns så bra. Det finns ingen annan som skulle kunna ersätta det någonsin.Jag har en svärmor och en svärfar som lever för sina barn och som säger ”välkomna” fast det är rörigt och fullt upp och jag vet att de menar det och som också har blivit mina goda vänner. De orkar med sina barnbarn och ger dem så mycket kärlek. Mamma&pappa, jag vet att ni också vill kunna vara en stor del av vårt liv och det ÄR ni, men nu är vi där vi är, jag pratar om er och ungarna pratar om er, vi ses så ofta vi kan, även om det inte blir nu under julen. Jag vet också att det kommer att kännas väldigt ledsamt, jag vet det, men sånt är livet. Mellan hjärtan finns ändå inga avstånd. ♥
William ändrade sig idag. Jag har överösts med pussar och kramar, ja av alla mina barn! Fast W ville inte komma med till årets sista Liikunnan Ihmemaa, han ville hellre vara med sin pappa och faffa och det var bra så.
Jag tycker Astrid Lindgren sa det så bra: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.
Att man sen tappar sitt eget humör ibland, det hör väl liksom till den här föräldrabilden.
PS. Nej, vi har ingen adventsljusstake. Jag vågar inte ha levande ljus i lägenheten. Vi hinner när ungarna bli äldre. DS.
Min numera 17-åring, slutade helt upp med att pussas och kramas då han var 5 år. Då var han stor och det gick inte alls sen efter det. Sitta i famnen, det gjorde han däremot ganska högt upp i åldern, så det gällde att tanka närhet de gånger han gjorde det 🙂
Så det är nog vanligt att de anser sig bli stora och slutar med kramandet ett tag 🙂
Ha en fin dag!
Det är okej, jag är beredd på det. Så länge jag får hålla handen och inte vara bara pinsam (inte än) är jag glad!
Att få börja morgonen med en sån underbar text de gör att jag blir glad att jag uppskattar mitt liv ännu mer än vanligt och att sedan nån tar till sig Astrid Lindgrens ord……de är höjden av vishet.Ha det gott hela familjen!
Tack Barbro för dina ord, de gjorde mig glad!