Åt fanders med fördomarna!
Jag brukar tänka på mig själv som en ganska fördomslös person. Det är jag inte. Inte alls! 😦 För ett tag sedan var en av mina vänner, hen är från Ryssland, sjuk. Jag undrade om det var nån slags baksmälla (höh höh, vodka är väl nationaldrycken där!), men det visade sig att personen ifråga hade rest till S:t Petersburg, kommit hem igen och blivit sjuk för att maten var så olika. Hen påstod också att samma sak händer när vänner/föräldrar hälsar på i Åbo, det är så olika bakteriekultur.
Jag skäms. Personen ifråga är en sån som inte alltid pratar så mycket, dels för att språket brister, men hen kan faktiskt bättre finska än jag, tycker jag själv i alla fall!
Samma vecka märkte jag att jag synkade väldigt bra med en tjej på jobbet. Hon är också från Ryssland och vi började prata om olika ord som är samma på svenska och ryska. Hon hade gått i Stockmann och undrat över hur så många ord kan vara lika på ryska: t.ex. kofta (uttalas EXAKT likadant), lök (lokk säger de) eller trussi/trosor. Där öppnade vi också ett fönster för mer konversation, jag tycker det är så härligt! Språk är roligt, jag lär mig gärna lite fraser på fler språk eller dialeker! Det lustiga är också att jag berättade om tiden när jag var i handels i Jeppis (eg. tradenomutbildningen, utrikeshandel) och vi skulle lära oss språk. Vi fick då också välja bland kurser i ryska, men jag tyckte det räckte med svenska, finska, engelska, franska och tyska. När jag nämnde detta för mina rysktalande vänner, drog de på munnen och sa: Äh, ryska?! Man ska väl kunna engelska! Det var roligt att höra från nån som delar sitt språk med 155 miljoner andra.
Man får säga vad man vill om en regent i ett land, om Putin och hans konstiga och skrämmande fascistfasoner, men alla i det landet beter sig verkligen inte på samma sätt! Jag är så glad när jag märker att de är många som är som vi, har samma åsikter, fast de kommer från ett annat land. Jag om någon, med mina konstiga och ibland väldigt hörbara tics, borde väl begripa det, hur det är att stå utanför. Ändå gör jag tydligen inte alltid det.
Nu säger jag det i alla fall! Bort med fördomarna! Jag hade fel, jag erkänner! Det är också väldigt, väldigt viktigt att länder, raser, religioner och åsikter får ett ansikte. Att lära känna någon som är homosexuell eller har en annan åsikt – och förstå varför det är så – är så viktigt, så viktigt. Det gäller också föräldrar. Att förstå varför den ena gör så, den andra gör si. Ju mer jag ser och läser och pratar med folk, börjar jag förstå varför man är så olika och tycker så olika. Den ena trivs hemma, den andra på jobb – det är helt okej! Barn far inte illa av det, så länge man hinner vara med dem och lyssna på dem också!
På tal om språk och ljud; de här busungarna har ljud så det räcker! Ikväll åt hon melon och deklarerade att hon äääälskar melon! Högt och tydligt! Samtidigt som tre andra också pratade! Inte undra på att jag tycker det är lugnt på jobbet, fast andra klagar på surren från autoklaverna, tryckluftspistolers ljud och annat sorl.
Milja hade fått följa med pappa till bibban idag och hon hade pratat konstans, hela vägen. Hon drillade som en lärka, om affärer, om reklamer och glass, om allt hon ville smaka på och allt hon såg. Hemma hade hon hittat mitt toalettdoftblock. Eller tja, det är inte ett block, det är en klick med gelé man ska sätta inuti toan, så den doftar gott och så att kalket försvinner lättare. Jag är helt säker på att hon har petat på det, för hennes händer doftade toablock igår, varpå jag genast bad henne tvätta händerna! Huu, jag får byta tillbaka till vanliga block, den där gelén var för intressant, trots att den håller längre. 😦
– Mamma! Ha du köpt makupala?! 😀
Isaac är mest intresserad av Angry Birds. Det och mat. Han bygger banor av Duploklossar och rasar dem med väldiga brak!
– Kolla mamma, kolla på det här! Bombfågeln EXKLUDELAL! Så här, kaboooom!
Idag fick jag fläta Miljas hår i en enda minut, medan hon såg på ”Fia och djuren”. Sen upptäckte hon vad jag hade gjort.
– Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! INTE ha pippilottor! BRöööl!
Så där försvann den. När får man börja fläta håret? Jag väntar! Isaac däremot, brydde sig inte om fast jag petade på hans hår och satte upp det i en hästsvans, som på den övre bilden. Okej, okej, ja mamma och fammo, jag ska klippa hans hår. SNART! Inte än! (ska njuta av mitt lilla barn, så länge han tillåter mig att vara mammas pojke).
En ”hjärtkorg” i två delar, på väg till nästa hjärtoperation. En viktig korg, allt ska vara i precis rätt ordning och vissa saker ovanpå den andra inför ett nödläge.
Jag har fått känna på nya arbetsuppgifter. Jag har jobbat i sterillagret och fått kontrollera sterila förpackningar, kvittera dem och sortera till olika avdelningar. Det känns jätteviktigt och lite skrämmande! Det här härifrån allt åker iväg till olika avdelningar, så att allt som behövs inför morgondagens operationer är klart och rätt! Viktigt och roligt. Det gick ganska bra och jag får, som tur är, hjälp av mina kollegor när det behövs. Fast i helgen var det fyra som var borta eller sjuka och då fick man känna sig extra viktig.
Fammo! I augusti ska vi till Ikea! Jag har hittat twinsens sängar! De kan stå med gaveln mittemot varann, som S&M också har det för sina twins. Jeeee!
Dagens Milja:
– Mamma, du gjorde skuggfåglar i bilen! Så här (viftar med armarna). Kolla, nu är jag en papp-i-koja!
Fullt ös, med eller utan ThermaCare
Vissa dagar går bara fram med snigelfart. De senaste två dagarna har jag varit ledig och det innebar att jag fick en sovmorgon, men också att jag hann städa, bädda, tvätta tre maskiner, diska fyra eller fem maskiner och plocka av och an. Sopa och tvätta under bordet x antal gånger, speciellt idag, då jag varit ensam hemma med alla tre ungar. Mika är också det ganska ofta, eftersom jag jobbar sent, så det blir en liten känsla av att man är ensamstående förälder för båda mellan varven.
Idag sprang Mika Bodom Trail, som är ett ganska nytt lopp. Det är alltså ett terränglopp och sträckan en halv maraton. Över 700 deltog, så intresset var ganska stort. Han sa att det var väldigt snyggt att springa runt sjön och träskmarkerna, men också väldigt krävande, eftersom det var väldigt backigt, smalt och blött. Lite över tre timmar blev hans tid och jag tycker det är kanonbra! Det var ungefär 13 grader och duggregn (i alla fall i Åbo, så det var rätt idealiskt springväder, till skillnad från förra veckans stekande solsken. Själv skulle jag kanske orka en femma i skogen, hå håå! Fast skog, det är alltid mysigt!
Vi har fått post från Buzzador också! Jag kom ju med i ThermaCare-kampanjen och fick åtta stycken värmande omslag. De är tunna och man kan t.ex. ha dem under tröjan även på jobbet. Jag har själv haft ont i ryggen, så ont att jag inte riktigt klarat av att stå i en hel timme, som det behövdes när vi haft konsert, men jag vet också vad det beror på. Jag har burit, kånkat och burit, främst på höger sida. Twins, mat, böcker och barn igen och igen. Nu har jag stått och gått och försökt sitta rätt på jobbet och ta mig tusan, det har funkat! 😀 Jag har inte alls lika ont längre. I fjol i september/oktober gick jag till läkare och jag fick en remiss till fysioterapin. Man ska inte vara sjuk i Åbo, då ska man gå privat! De ringde och bjöd in mig till en ryggrupp – IGÅR! – åtta månader senare!
Nåja, själv är bäste dräng, men jag ska i alla fall gå till den där ryggruppen och kanske få nåt nytt tips som gör det helt bra. Jag är fortfarande lite ”sned” i kroppen, känner jag, det drar liksom neråt i vänster ben, så det trycker väl på isciasnerven lite grann.
Ungarna var med och öppnade paketet. Milja gjorde ”en plesent!” av Isaac! Och de var väldigt besvikna över de där ”plåstren på ryggen” som de inte fick använda, för det var ju bara vuxenbandage!
– Men om William slår mig i ryggen, DÅ kan jag få ett sånt där plåster, försökte Isaac och pekade på ThermaCare-paketen.
– Mamma! När ska du öppna dem?
Om det är nån som vill prova, får ni hojta till i kommentarerna!
Vi har också rivit av en konsert i Aurelia, alltså i Åbo svenska församlings utrymmen. Alla pengar vi fick in går direkt till Gemensamt Ansvar, som det alltid gör. Det är tredje eller fjärde året vi ordnar den här konserten, men i år lät vi faktiskt bäst! Riktigt coolt, tack kören! Jag tycker så mycket om er!
Här hemma löper vardagen sin gilla gång. Puky-cyklarna är i flitig användning och Isaac blir snabbare och snabbare. Jag tror minsann William lär sig cykla i år, bara kan kommer sig för att våga sätta fötterna på pedalerna (eller tramporna, som jag vill kalla dem) på sin vanliga cykel! Vi får börja med den lilla, så går det säkert finfint. Under tiden har han vrålkul med de små cyklarna, han och Isaac vill att jag ska säga platserna-färdiga-gå och så tar vi tid och alla vinner eller ingen vinner! 😀
Jo, jag vet, han brukar ha hjälm för det mesta. Än så länge går det i alla fall väldigt långsamt, så jag är inte så orolig.
Idag höll jag på att bli galen. Jag hade minst en på utvisning redan kl 09 på morgonen. Jag brukar kolla på SuperNanny och försöker ibland behålla lugnet, förklara för dem hur man INTE ska bete sig och följa de råd som ges i programmet. Jag fick faktiskt Milja att sluta skrika över en tröja på det sättet. Hon vägrar sätta på sig vissa plagg och jag tycker de har blivit så många nu, att man faktiskt inte får bukt med det. Hon är bara tre! Så, efter två minuter av gallskrik (och x minuter före det vid matbordet) satte hon lugnt på sig en t-shirt jag tog ur den rena tvätthögen idag.
Och så kommer det stunder, som den här i sandlådan, när alla leker tillsammans eller var för sig och INTE ropar på mamma tre gånger i minuten. Jo, jag gillar att leka med mina barn, jag är ganska barnslig, men det får ju vara nån gräns på det också! Twinsen har blivit duktiga på att klä på och av sig själv, speciellt min lilla dotter, som kan allt själv! Javisst kan Milja allt själv, precis som Lotta på Bråkmakargatan!
På tal om böcker, tycker ni att det här är en kille eller tjej? Alltså den lilla typen på bilden? Jag har hela tiden trott eller tänkt att det är en tjej, men när jag frågade Mika, sa han att det var en kille! Lustigt, det här har hänt i andra böcker också, när könet inte framgår riktigt klart. Koko har förstås badbyxor, om man ska vara riktigt noggrann, men för övrigt sägs det inget om vem hen är, varken i denna bok eller i den första, som heter bara ”Koko och Bosse”. Charmiga böcker är det i alla fall och läsvärda! På tal om det så är twinsen favoriter dessa böcker just nu:
Fia och djuren på dagis och
Fia och djuren går till sjöss. (av Catarina Kruusval)
Den första är vår egen bok och jag köpte den åt W när han var ett år. Roligt att få återupptäcka den, speciellt med en tjej som lägger märke till alla möjliga detaljer, som att kråkan Håkan har ett eget litet bo, hon klappar ihop händerna och utbrister trallande:
”koltrasten är nog hans bästa vän, JAA”.
Imorron och fyra dagar framåt har jag kvällskift igen. Det är bra det. Då vet man vad man gör. Rutiner är bra, även om de infaller på helger.
Att få vara arg
Det är en förmån att få ha ett jobb, men tillika en prövning då man kastas in i ett hundraprocentigt skiftesjobb precis innan sommaren. Till saken hör också att jag hade bytt helg med en kollega, försökt passa in en massa skift och därmed hamnade att jobba åtta dagar i sträck, ha en dag ledigt och sen jobba två dagar till. I slutet av veckan skröt en arbetskollega om vad hen skulle göra under sommaren, hur få dagar det var kvar till ledigheten och så vidare, och så vidare. Dessutom missade jag både twinsens och Williams vårfest. De var samma dag, så jag hade ändå inte kunnat gå på mer än en, men jag trodde den ena var dagen innan, så jag bytte inte bort kvällspasset på festdagen. Det är dessutom inte så lätt att byta hur många pass som helst, speciellt inte när man jobbar till 22. Ingen vill liksom ha det passet, alla vill ju hem.
Så där stod jag, på tvättsidan dessutom, som är den fysiskt tyngre delen, men den där kollegans röst i huvudet, om loma hit och loma dit, det är det enda folk tycks prata om. Är det ingen som på riktigt gillar sitt jobb? Eller ens är intresserad? Är jobb faktiskt bara ett jobb eller varför blir vissa så förbaskat bittra ibland? Jag vet att det finns de som jobbar hårt och anstränger sig och ändå får skäll, eller som blir förbiseddai sjukhushierarkin, men ändå. Kom ingen, get over it, vill man bara säga! Stå för det ni tycker och tänker, håll fast vid er sak, kom med goda, rimliga krav och förklaringar!
Nåja, jag beslöt mig, mitt i min ilska och mitt bland högen av smutsiga instrument, att ställa siktet framåt istället. Man får vara arg, man till och med måste vara arg ibland, för att kunna gå vidare. När ilskan hade fått gro, komma ut och gå över, tänkte jag på de dagar och helger jag ändå skulle kunna ha ledigt den här sommaren. Och så tänkte jag på hur lyxigt det är att vi har det ganska svalt på jobbet. De senaste dagarnas extremhetta gör mig matt, förlamad och blind. Ja, jag fattar inte hur man kan ligga på nån strand och sola, jag som blir som en slapp hösäck. Är det nåt fel på min kylmeknisk i kroppen, eller är jag bara lite albino? Jag vill ju kunna glädja mig åt det här underbara solskenet, inte ligga död i 30 plusgrader.
Nu har jag haft en ledig helg och kunnat tanka umgänge med både barn och grannar. Vi har ”gått ut”, det vill säga, vi gick till den lokala krogen och tog en öl på lördagskvällen, eftersom allas ungar var hos någons farmor eller mormor och därmed hann vi faktiskt umgås med lite vuxna oxkså. Jag kraxade ”Anna mulle tähtitaivas” i karaoken och dansade med tjejerna. Tänk, till och med på vår lokala räkäla kan man ha så skoj, det är trevligt!
Vi skulle egentligen ha gått till utomhusbadet Samppalinna på lördagen. Så tänkte vi och sjuhundra andra. Vi släpade filtar, handdukar och barn ut till stan, parkerade mitt i Naisten Kuntovitonen och Milja blev kissnödig, så jag fick släppa alla väskor och hålla henne, så hon fick kissa bakom en bänk, men en massa folk sprang förbi… Jaja, måste man så måste man! Och det kanske ändå var tur i oturen att det var en sån kö att ens komma in till badet, att vi genast vände om, åkte till fammo&faffa och tappade upp vatten i baljorna på gården.
Ibland – och ganska ofta – är det enkla att föredra.
Nu gråter Isaac gång på gång, mitt i hockey-VM och mitt i natten. Jag tröstar, suckar, springer av och han. Försöker hinna prata med mamma i telefon, se på tv, vill sitta en stund själv den här tiden då värmen är som bäst. När jag äntligen fick ur honom vad som var fel, sa han att ”alla tänder gör ont”. Hmm… hoppas det inte är öronen igen, tänkte jag och hämtade Panadolen.
Nu ska jag sticka några varv och förhoppningsvis jobba imorron. Eller vabba med sjukt öronbarn. Här kommer lite solskensbilder från helgen, som blev riktigt fin.
Angry Birds-saften gjorde jag enligt Leilas recept, men jag hade inte i lika mycket socker. Frysta jordgubbar trängdes med nyplockade rabarber, mums! Förra året hade jag i havtorn också, det blev riktigt bra.
Loppis och pedpremiär
En ledig dag kan man göra mycket med. Såna dagar är bra. Man uppskattar dem extra mycket när man haft många jobbdagar på raken. Det lugnar ner sig igen ett par veckor framöver. Det händer då och då att i får sju, åtta eller till och med tio jobbdar på raken, men det ska inte höra till vanligheterna. Det beror också på att vi byter pass sinsemellan för att få ledigt vissa dagar. Det tycks vara mycket svårt att anhålla om ledighet, annat än flera veckor på förhand, men byta går bra.
Igår fick vi våra sparkcyklar! Tack Eva och Thomas för snabb leverans och schyssta villkor! 😀 Jag trodde paketen skulle vara ännu större. Jag kom hem från jobbet och så att ungarna att vi ska på ett litet äventyr! De små lyste upp och undrade vart vi skulle, men W spoilade lite av överraskningen med att säga ”Äh, vi ska ju bara till Posten!”. Men även det verkade vara kul och vi svängde in via CityMarket med hela barnaskaran också. Det är inte att rekommendera de dagar man har svaga nerver och man ska se till att gå ut därifrån fort!
Nu kan även vi ansluta oss till skaran som pedar runt med Puky och som får den där firman i Tyskland att undra hur man kan sälja så mycket cyklar ”bara via en blogg”. De är ju jättebra!
Vi köpte mellanmodellen, LR1 till twinsen. W fick också lova att låna den. Han kommer snart att haja att han faktiskt kan cykla, i alla fall med sin lilla, vanliga cykel, för han far redan fram med full fart på brorsans Puky. Det är bra det! Vi låter honom öva också, han har inte alltid varit så bra på att balansera, det här hjälper! Milja är den som trippar fram lite sakta och tycker att långsamt är bra. Javisst, långsamt leder också någonstans (även om jag ibland manade på henne att sparka iväg nu, men jag anar att det ändrar över sommaren!)
Isaac och stora W körde ikapp. Allra roligast tycktes det också vara att ha på sig hjälm, av nån aledning.
En annan rolig lek som underhöll länge ikväll var sandlådelekar. Ungarna flyttar över sitt Angry Birds-spelande till sandiga torn. Det är bra det! Jag gjorde precis samma sak som liten, fast med Transformers, småbilar och Kitt. Åh, va många och långa sådana lekar det blev.
Det var många ungar på gården ikväll. Jag tror det var 12 som mest, där W och tjej var äldst. W fick en fanklubb eftersom han hade med sig kända och roliga figurer. Fast han egentligen ville leka själv. 😉 Det är bra att han lär känna fler av ungarna på gården också, det händer inte så naturligt när man inte går i samma dagis och skola. Det är nackdelen med att satsa på svenskan, köra runt ungarna och hålla fast vid den svenska som modersmål. Det är också ett medvetet val som man måste jobba för, till skillnad från vad många tror; att man på nåt sätt skulle få en massa gratis eller få bidrag för att man tillhör en minoritet. Tvärtom får man alltid tänka på vad man säger, att man håller sig konsekvent, även vågar tala svenska på gården fast alla andra talar finska.
Det hände en rolig grej häromdan. En av grannens ettåringar hörde att våra barn hela tiden ropade på oss, pappaaaa, mammaaa! Den lilla knodden kom fram till Mika och sa:
– Pappa!
Jag missade vårt första sommaroväder. Jag satt ju inne på sjukhuset, nere på bottenvåningen. Visserligen gick strömmen och vi var lite oroliga när de kopplade på reservaggregaten, eftersom vi visste att operationsavdelningen också hade drabbats. Men bra tycktes det gå och vi fick jobba i mysbelysning. Det knasiga var att det hände FÖRE stormen och åskan, vi fick höra att nåt elskåp hade brunnit eller skadats. Och på gården regnar det frön och pollen.
… och hoppla, så blev det sommar! Över 20 grader är utlovat en vecka framöver! Jösses. Vart tog våren vägen?
Fammo och jag släpade kläder till loppis idag och ska även fylla på om vi hittar mera. En sittvagn vi hade åt W står också till försäljning och tvillingvagnen ska även dit. Det tar alltid så lång tid när man börjar ta fram bebiskläder. Det sitter så mycket dofter, minnen och starka förankringar i dem. Åååh, den här hade hen på fotot… den här minns jag… åh, den här var min favorit. En minidel av kläderna har jag sparat, en virkad filt och nåt plagg jag tyckte extra mycket om. För de här går åt! Vi säljer dem för en struntsumma, för vi vill att de ska gå åt; en till tre euro. Loppis ska inte vara dyrt!
Det var så mycket folk där som kom och nästan tog kläder ur händerna på oss och frågade vad nåt kostade, det var roligt!
Nu ska jag fortsätta mitt sockstickande och njuta av en stilla senkväll, och kolla lite Ice Road Truckers.
Vardag och vårsol
Vilken vecka!
Så mycket man hinner med – mycket mer än vad som ryms på några rader i en blogg. Igår hade jag ställt in mig på att blogga. Bilderna fanns i kameran, jag hade tänkt ut vad jag skulle skriva. Så somnade jag mellan tvillingarna, i en enda hög av armar och ben och varma twins. Det var rätt mysigt, förutom att man får gå upp och borsta tänderna mitt i natten och bannas över att tvättmaskinen inte är hängd (så man ropar på sin man, som just lagt sig 😉 ).
Min yngsta syrra Jennie har tagit studenten och jag är gläder mig med henne! Hon var här i Åbo ett par dar och skrev inträdesprov till ÅA och hann träffa kidsen. De som tidigare har varit så blyg för henne, frågade hela tiden efter ”moster Jennie” och fick en mer konkret och uppdaterad bild av min fina lillesyrra, en av dem. Hoppas hon kommer in, så jag får be henne komma hit, tvätta hennes kläder och laga mat åt henne lite grann ibland! Det kändes alldeles fantastiskt när jag hade henne här också, hon hade somnat i W:s rum på bäddsoffan och jag satt uppe. Gick in till alla ungar, inklusive stora J, som sov så tryggt. Här under mitt tak, här var alla och sov lugnt. Man känner sig rik och extra varm i hjärteroten, och trygg, att alla är på plats och mår bra.
Den morgonen följde jag henne till ÅA, för att hon skulle slippa oroa sig över att hitta, när man ändå är orolig inför en prestation. Jag gick hem längs ån och tårarna bara trillade. Fast det var så ohyggligt vackert och mina klackskor klapprade mot kullerstenarna och gruset, där jag stannade och betraktade en nykrattad allé upp mot Domkyrkan.
Och sen rullar den på, den här jobbveckan, och allt faller tillbaka i sina vanliga vardagsspår. Det är bra det också. Jag var däremot länge förargad över att jag är på precis samma jobbstation tre veckor i rad just nu – det har råkat sig så – trots att vi har tre att rotera mellan (egentligen fem, men jag kan bara tre av postitionerna ännu). Nåja, man vänjer sig väl vid allt. Jag kom också över sorgen att inte kunna närvara vid Jennies studentfest, inte heller få vara ledig denna midsommar. C’est la vie, det kunde vara värre. Jag har i alla fall minst fyra dagar ledigt i juni, då ska det seglas oavsett väder, så det så! 😀
Det är så otroligt vackert grönt just nu. Jag vill bara stanna och suga i mig grönskan och fågelsången. Sensommaren är också fin, men inget slår den här årstiden, inget!
Det blev temperaturrekord ikväll, trots att det var nära minus inatt. Uppemot 20 plusgrader och grillkväll med grannfamiljerna. Vi hade åtta ungar på plats, W var äldst. Så mycket njut och prat blev det alltså inte, mest att springa efter ungarna, få mitt bröd att hållas på nåt slags pinne (men gott blev det!!) och jag konstaterade att jag egentligen borde ha haft mycket mer saft, bestick, papper och ALLT med mig, trots att vi var bara på vår gård. W sprang runt och flabbade åt roliga pruttord med granngrabben. Ja-a, den där roliga kiss- och bajsåldern som aldrig tycks ta slut! (fast jag måste erkänna att jag… ibland! .. ibland när jag är trött har jag väldigt, väldigt svårt att hålla mig för skratt så fort någon nämner ordet prutt. Förlåt, jag är bara människa! Det ÄR roligt!)
En stycken mycket bestämd tjej trivs bara med sin bror. Wili är lite avis på deras förhållande och frågar varför de leker så mycket med varann.
– Idag ska du få kort, mamma! sa tösen! Kom Isaac så ritar vi mamma ett kort! Hon fyller ål!
Sen ritade de snurriga tornados på sina teckningar. Miljas var tydligen en grön sol och Isaacs en labyrint. Ritade av barnahand med kärlek i blicken. Värdefullt och svårt att ta åt sig, när man ska lyssna på alla och en samtidigt.
Imorron är det jobbdag igen. Dag sex av åtta. På onsdag är jag ledig. Jösses, jag ska sova, peta näsan jättemycket (för att man KAN!) och gå på twinsens vårfest.
Dagens fluffhår:
Brås på far sin. Nybadat och lockigt (och borstat!) änglahårs smälter en mors hjärta. Ja, jag vet, man ska klippa sina barns hår. Det gör jag, fast inte så mycket på en gång.
Dagens blomster:
Brudspirean står i full blom i vissa delar av stan, hos oss lite sparamt, men fint än så länge!
Morsdagsvecka, med en massa bilder
Tack alla snälla ni som kollar in på min blogg fast jag inte haft så mycket tid att skriva!
Den här veckan har gått i en rasande fart. Jag jobbar, jobbar och jobbar, kommer hem och längtar efter att skriva, men orkar inte fota. Egentligen måste man inte fota för att skriva, men ändå. Somnar mellan twinsen klockan nio och vaknar (förutom flera gånger på natten) nästa morgon klockan sju. Stickar lite, slötittar på tv, ni vet, Svenssonliv.
Den här helgen har vi firat Mors dag och haft det jättetrevligt, trots att pappa Mika var i Stockholm och jag var ensam med barnen. Ibland anstränger man sig mera för att man vet att man måste. Å andra sidan har jag haft stor hjälp av fammo och faffa, som bland annat kockat åt oss ett par gånger, vi har fått var på gården och dessutom tog de hand om två av barnen under en natt. Tack för att ni finns, det är oerhört värdefullt!
Vardagshelgmorgon. Smetbajs. Skratta, torka, städa, börja om.
Isaac hade kul med en Chewbacca hela lördagskvällen. Och tänk att få vara ensam i badet för en gångs skull! Han är den som lättast kommer i skymundan, han tar egentligen upp minst plats av ungarna. Ni skulle ha sett hans min när jag sa att han får komma hem med mamma, bara han och att han får sitta i framsätet, på STOREBRORS plats! Den lyckan!
Efter en grå vecka längtade jag efter sol. Det blir så urbota trist med bara filmer och rastlösa barn. Det har också sin plats, det här med spel och tv, men inte hela tiden.
De här färgerna är absolut vackrast om våren. Knallgrönt, gråbrunt och vitt. Just nu stickar jag en sjal på samma tema. 😀
Och idag kom den. Sol och lite värme! Det var som plåster på veckor av ömma skavsår! En välsignad dag bland av D-vitaminladdning och nya fräknar. Jag räfsade och rafsade i fammos trädgård. Det är tur att man får det, när man inte har nån egen. Vi planerade rabatter, örter och skrattade. Ungarna vägrade komma in. Det är första gången på jättelänge jag hört det och det gör mig så glad! William kokade nudelsoppa…
… och lillasyrran ville inte vara sämre. Hon städade i ”sitt hus” (lekstugan), kokade ogrässoppa under stor koncentration, lekte kurragömma med sin tvillingbror och ”kläpprade” i träd. Ja, jag tänker då inte lyfta ner henne, tänkte både jag och fammo. Kommer man upp, får man ta sig ner. Och det gjorde hon själv, trots att hon fastnade lite då och då med foten. Man måste ju få försöka själv. Det där är nåt man lätt glömmer i dagens värld. Ungarna ska vara så skyddade från allt, till och med från att gå i små trappsteg. Hur blev det så? Varför är vi så överbeskyddande? Nej, vi står laddade med plåster och sårtvätt, fast som tur behöves det inte.
På dagens grill låg majs och grisfilé. Mmm. Den ska ligga länge och ”muhii” så blir den mjuk och fin! Årets första (svenska) nypotatis åt vi med dem!
Twinsen har tittat på djur. Dagens skörd var:
– tusenfotingar
– daggmaskar
– stora skalbaggar
– ekorrar (mamma, sss! Do moste vara TOST!)
– bofinkar och talgoxar
– sniglar
– större hackspett
Milja hittade till och med en snigel, som kröp bakom garaget. Hon hittade den alldeles själv och var mäkta stolt!
Ju mer prylar i trädgården, desto fler män som är intresserade, sa fammo och testade sin nya maskrosförgörare. Den var riktigt bra!
Tre kollar Kalle Anka och en kollar sport. ^_^ Finns det hjärterum, finns det stjärterum.
Min morsdagspresent var en PolarLoop, som jag blivit barnsligt förtjust i! Det är alltså en aktivitetsklocka, som visar om man rört sig tillräckligt under dagen. Vilken sporre! Den är både snygg och kul! Den ser så enkel ut, som ett armband bara, men innehåller en mängd info! Korta nätter ser det ut att bli, om man, som mätaren räknar, att man vaknar och går upp ibland.
Ikväll lade jag alla tre i stora sängen och låg själv mittemellan dem. Att lyckas lägga alla tre själv är nåt som jag vet Mika gör ofta, för att jag jobbar. Det är inte lätt, men det känns bra när man lyckas. Det är spark och drag i täcken, nån som vill sticka iväg och svårt att koncentrera sig. Och sen – triumfen när alla somnar – den är värd guld!
GOAL, visade min PolarLoop idag när jag dammsög och bäddade rent i sängen, med alla tre lekande runt mig. Yes, tänkte jag, precis så känns det nu, i mål efter helgen! Imorron blir det vardag igen, fast jag har en ledig dag och får besök av min yngsta syrra, som ska skriva inträdesprov till ÅA.
Dagens William, jag ligger i sängen med alla tre:
– Tack mina barn för att ni kom till mig! Jag är så glad att ni finns!
W: – Du får tacka dig själv, det var du som födde oss!
Tack William, på riktigt. Du har fattat det här. Du kommer att gå långt i livet! 😀
Bråk, bröl och bamsekramar
Det är varmt i köket. Svetten lackar. Ugnen är på, Mika är ute på långpass och det är söndag. Jag och Milja rörde ihop en hastig köttfärslimpa av ekologisk köttfärs, tre stora skedar turkisk yoghurt, ett ägg och en halv påse löksoppa. Det blev kanonbra, saftigt. Jag dammsuger i soffan, tar tid på köttfärsen, William ropar på mig hela tiden:
– Mamma, kan du kolla? Mamma? Kom? Rita ett hus åt mig! Mammaaa! Vad är 11+34?
Isaac tigger om min uppmärksamhet och vill att jag ska bygga en likadan slangbella som William har gjort av Duplo. Någon ringer, jag försöker att prata, medan Isaac frågar när maten är klar, fast han absolut inte ville äta nyss. Att prata i telefon med småbarn runt sig är som att prata med någon som har konstant Tourette. (Nej! Inte där!…. Jaha.. jaja.. Nej! …. Isaac! Mamma ska bara… AKTA!) Aha, dagens konsert är inställd. Det känns på nåt sätt skönt just nu, fast det var tråkigt i sig.
Jag dammsuger i råddrummet. Herregud, när har vi senast dammsugit under tvättställningen? Egentligen började det där, sen spred sig dammsugningen till nästan hela huset. Isaac blir sur när hans slangbella går sönder hela tiden och William frågar mig om nåt igen. Milja ville nåt, men det har jag glömt. Är köttfärsen klar? William springer runt med sin Toad-figur och lite Angry Birds och allt ska studsa på väggar eller slå i nånstans så jag blir galen. Måste man studsa, röra i saker och spritta runt hela tiden?
Jag berömmer i alla fall ungarna för att de sitter stilla vid bordet. Vi dukar åt Toad också, William matar. Vi festar med lite överbliven glass, som jag sätter röda hallonsyltprickar i. Det blir plötsligt Toadglass och väldigt roligt.
Äter, dukar undan, sätter på dagens andra diskmaskin och Isaac undrar när jag ska komma och bygga ett hus eller fängelse eller slangbella åt honom, men jag säger att jag ska städa undan och ropar på William, som inte ”oooorkar bygga igen” åt nån lillebror. Suck. Lite kaffe kanske?
Ibland undrar jag när man ska hinna njuta av småttingarna? De är ju för ljuvliga när de sitter stilla och när de kryper upp i ens famn. Och när jag får gosa länge, länge med Isaac. Han är den man får hålla och krama, han är famnbarnet. De andra två – tja, ibland. Det beror på. Nu har twinsen börjat vägra sova på dagarna, vilket är jättebra och jättetungt. De somnar lätt om kvällarna, men det är ett sånt LIV när de är trötta, kastar sig på golvet, man försöker hjälpa, men det är FEL person som stänger blixtlåset eller det ska vara PAPPA som sätter på byxorna eller JAG SJÄLV (Modi kan itte!) eller MAMMA som sätter på tröjan och NEJ – absolut INTE de där skorna och VARFÖR är det vinter när man vill ha sommar och keps? Jag skulle vilja kunna beskriva den här ljudnivån när tre pratar i munnen på varandra och två vuxna försöker förklara, rätta eller förklara, alternativt gnälla.
Och fyra minuter efter att vi satt oss i bilen, slocknar två av tre och William fortsätter vifta runt, medan vi ber honom att inte väcka sina syskon. Håh håå. Ibland väljer jag att sitta där bak, fast jag har svårt att komma in dit, det är så trångt, men för att det är lugnare så.
Vi åker till bibban, twinsen sover, William spelar lite på telefonen och jag lämnar tillbaka försenade böcker och snabblånar 28 nya och 4 CD-skivor.
Det slaskregnar, haglar, det är tre plusgrader och solen skiner. Eller så kommer det horder av mörka moln.
Igår skulle jag vara påhittig och tog ut en flaska bubbelvatten. Bara en. Vilken kris! Alla skulle ju blåsa! Och vilken miss av mig att jag inte tog med mera papper. Där satt jag med kladdiga fingrar, lite blöta byxor, ungarna ville blåsa turvis, men ingen orkade vänta på sin tur, så det hela slutade med att jag föreslog att vi skulle leka kurragömma, varpå jag gick in och gömde mig i sovrummet. Tyvärr hittade de mig ganska snabbt.
Riktigt ”uusligt” är det ändå inte hela tiden. Vi gick till McD’s idag, vi gick IN (det är inte nåt vi orkar regelbundet) och det var tydligen en höjdare. Ungarna lekte galet länge vid klätterställningen, delade på en glass och blev svettiga. Svett är bra, man ska springa av sig. Klart det är tråkigt att bara leka i en lägenhet, fast de själva säger att de trivs bäst hemma. Ett hem är ju ändå ett hem.
Och nu ställer jag in mig på en arbetsvecka igen med fem arbetsdar, morsdag och en besöksdag för nya ettor på torsdag. Vi ska ju få en skolpojke till hösten! Knasigt nog är det klockan 14. Vem har möjligthet att gå på en sån tid? 😦 Nåja, det fixar sig. Allt fixar sig. Det är, trots allt som jag brukar säga till ungarna, inte omöjligt. Ingenting är omöjligt (inte ens svåra banor i spel), det omöjliga tar bara lite längre tid.
Och det omöjliga tär också på nerverna, stärker, härdar och lär.
Ikväll grät alla tre samtidigt. Hujedamig. Två bråkade om vem som skulle sitta på en stol, en tredje över att borsta tänderna eller klä på sig. Mika klippte Wilis hår och det blev tokbra, men stackars pojke vad han är rädd för att klippa håret.
Nu har alla ungar i alla fall klippt pannlugg eller hår, är renduschade, mätta och sover. Det mesta i huset är dammfritt (sschh! inte prata om sovrummet), golv och byttor skurade och en ny veckan kan börja. Välkommen liv!
En varierande Valborg
För många år sedan funderade jag på att klistra upp en massa stjärnor i taket i ungarnas sovrum. Sådana där flouriscerande stjärnor som lyser långt efter läggdags.
Det blev aldrig av. Så kom det sig att jag botaniserade bland vappdräkter till barnens maskerad och hittade en nattlampa som man kan ha med sig i sängen, en Pillow Pet från BR. Den var nästan lite magisk! Den lyser upp rummet väldigt svagt, växlar färger och stänger av sig själv efter 20-30 minuter. Hela taket fylls av stjärnor och en glad nyckelpiga!
Det här med maskerad har aldrig varit så aktuellt förut. William har, år efter år, vägrat att klä ut sig. Det är på nåt sätt pinsamt, tycker han. I år sa han att han bara ville vara sig själv och Mika hade svarat att han är bäst på att vara sig själv. Kanonsvar, tyckte jag och så körde vi vidare på det temat!
Twinsen däremot, ville klä ut sig på sin dagisfest. När jag frågade dem vad de helst ville vara, svarade båda ”häxol!” men jag hittade ingen sådan dräkt. Däremot blev det en (mycket söt) krokodil och en nyckelpiga med väldigt snabba vingar, om man får tro dräktbäraren själv. Milja blev rädd för alla dagisbarn och -vuxna på morgonen. Vem skulle inte bli det, när ingen såg ut som vanligt? 😀 Sen gick det bra. Hon vinkade vid fönstret, lite buttert idag, en hon brukar bli glad snabbt, har jag fått höra, det är tur det.
Den jobbande mamman slutade klockan 18 på valborgsmässoafton. Skål i EasyDes, hälsar tvättsidan! Även om jag gillar mitt jobb, var det faktiskt lite trögt nu. Man väntar ju på att få komma hem sådana här dagar.
Ett par vardagbilder, dock ur mitt arkiv, för att inte bryta mot nån patientsskyddslag. Såhär kan det se ut efter att nån fått en ny höft:
De där ”pinnarna” som ligger i metallkorgen är reamers, de är läskigt vassa och funkar som rivjärn när man provar ut delar i höften och gör plats för nya. De är täckta med… ja, guck och måste sköljas och borstas innan de ens kan sättas i tvättmaskinen. Märkligt nog tycker jag inte det är speciellt obehagligt längre. Det bara är. Kanske jag vågar se på operationer snart? På nätet går det i alla fall bättre och bättre, när jag ser på videon eller bilder.
Nu lämnar vi sjukhuset som aldrig sover och fokuserar på vappen istället! Det var strålande fint väder på valborgsmässoafton i Åbo! Ungarna sov hos fammo&faffa, vi fick sovmorgon och jag sprang runt och fotade de här ljuvliga körsbärsträden, som blommar så underbart just nu utanför Domkyrkan.
Och när man kommer till torget på en vapponsdag, är det förstås helt knökfullt med folk och ljudvolymen är hög. Jag har gått, stått och burit, kånkat och lastat, jag var inte alls laddad för nån utevkäll.
Missar man Vårdberget live kan man i alla fall njuta av lite studentkörer som sjunger i gathörnet.
Ett par glas skumpa på nyrenoverad restaurang (platsen syns på bilden om man tittar noga) blev det i alla fall, innan vi åt på Tamarin och åkte hem.
Idag har vi sovit, samsats, byggt Duplo, letat efter försvunna Cars-bilar och stannat inne, för vintern kom ju tillbaka överallt! Snö i Uppsala, Österbotten, Stockholm, på Åland, ja överallt! Men den smalt under dagen. Nu fattas bara Gamla Karlebys NaDa.
Ett par dagar på språng
Jag är återförenad med min egen familj, efter ett veckoslut i Österbotten. Det känns som om vi verkligen hann klämma in så mycket som möjligt, trots allt.
Det är skönt med miljöombyte. Man slipper tänka på tvättberg och smutsiga fönster, sånt om gör mig galen ibland här hemma. Och så hade jag ju lyxen att få åka själv, det ska vi inte sticka under stol med. För trots saknad och begravning, hann jag också prata med min egen familj och med släkten, det är trots allt trevligt att ses, det blir inte så ofta. Fast nästa gång får det bli under lite trevligare omständigheter, det tyckte alla!
Våren har även hittat hit upp, det var 16 grader när jag lämnade Bennäs idag. Katten är knäpp och rullar sig hela tiden i gräset och ligger i blomrabatterna och äter små träflisor. Jag skämde bort honom lite med Kitbits, det är sånt som man får göra när man kommer på besök. Igår kväll satt mamma och jag uppe sent och pratade och eldade i spisen, fast det inte behövdes. Skönt!
Nu börjar en ny arbetsvecka, en lite kortare sådan. April har varit helt galet, jag har jobbat till klockan 20 eller 22 femton kvällar, bara den här månaden! Nästa månad blir det bättre, fler mornar och mindre komma hem när ungarna har somnat.
Och så kommer vappen, det blir trevligt även om vi inte gör nåt speciellt.
Att sörja
Den här veckan har gått i arbetes tecken. Jag slutar åtta eller tio på kvällen. För att hinna med min snabba visit norröver, jobbade jag in dagens pass, genom att börja sju i morse. Jag såg inte ungarna (bara när de sov) igår och inte i morse, men jag var med och hämtade dem med Mika och hann både krama och förmana. På dagis kom båda twinsen rusande in i min famn, så fort de såg mig; ”Mamma, maaaammaa!” Vilken känsla, att vara så viktig. Och lite skuld, för att man sett dem och Mika så lite.
Jag har inte hunnit tänka eller förstå att min farmor inte finns. Jag är ju inte så nära geografiskt. Jag har inte fått in i min hjärna att hon inte är där hon brukar vara.
Ungarna har pratar om gammelfammo, men det är bara William som kan minnas henne. Vi pratar om henne i alla fall, mammas egen farmor. Isaac försökte trösta mig, när jag berättade om varför jag ska resa bort under helgen och gå på begravning efter min egen fammo har farit till himlen och jag sa att vi ska ha ett sista möte och säga hej.
”Men du har ju en till!” sa han glatt. ”Och en faffa!”
Ja, det är inte så lätt att förklara det här med släktskap åt en treåring, men ganska charmigt. Han ville ju dela med sig av sin egen fammo och faffa. 🙂
Vi har ett fantastiskt vårväder i Åbo och det är ledsamt på två sätt att lämna stan idag. Ledsamt och lite jobbigt att ta itu med starka avsked och ledsamt att inte vara med mina barn. Samtidigt roligt att få träffa familj, katt och släkt, även under dessa omständigheter.
Idag köpte jag sallad för första gången på torget i år. Ljuvligt! En av salladshuvudena hette Mahtava Mörkö, det var lite charmigt! Björkarna slår ut och koltrasten drillar fast det är minus två på morgonen.
Våren. Liv igen. En evig påminnelse om att inget är för evigt men ändå är vi. Bara på ett annat sätt.
Och jag läser. På finska. Det var inte igår. Men det går rätt bra. Och boken, tja den är en bladvändare, om än lite grov i språket ibland.
Dagens Milja:
– Du är min mamma och det där är min pappa. Och det där, det är mina bröder. Och jag ällllskar alla
jättemucket!
Bittes blogg 
