Skip to content

Att få vara arg

25 maj, 2014

Det är en förmån att få ha ett jobb, men tillika en prövning då man kastas in i ett hundraprocentigt skiftesjobb precis innan sommaren. Till saken hör också att jag hade bytt helg med en kollega, försökt passa in en massa skift och därmed hamnade att jobba åtta dagar i sträck, ha en dag ledigt och sen jobba två dagar till. I slutet av veckan skröt en arbetskollega om vad hen skulle göra under sommaren, hur få dagar det var kvar till ledigheten och så vidare, och så vidare. Dessutom missade jag både twinsens och Williams vårfest. De var samma dag, så jag hade ändå inte kunnat gå på mer än en, men jag trodde den ena var dagen innan, så jag bytte inte bort kvällspasset på festdagen. Det är dessutom inte så lätt att byta hur många pass som helst, speciellt inte när man jobbar till 22. Ingen vill liksom ha det passet, alla vill ju hem.

Så där stod jag, på tvättsidan dessutom, som är den fysiskt tyngre delen, men den där kollegans röst i huvudet, om loma hit och loma dit, det är det enda folk tycks prata om. Är det ingen som på riktigt gillar sitt jobb? Eller ens är intresserad? Är jobb faktiskt bara ett jobb eller varför blir vissa så förbaskat bittra ibland? Jag vet att det finns de som jobbar hårt och anstränger sig och ändå får skäll, eller som blir förbiseddai sjukhushierarkin, men ändå. Kom ingen, get over it, vill man bara säga! Stå för det ni tycker och tänker, håll fast vid er sak, kom med goda, rimliga krav och förklaringar!

Nåja, jag beslöt mig, mitt i min ilska och mitt bland högen av smutsiga instrument, att ställa siktet framåt istället. Man får vara arg, man till och med måste vara arg ibland, för att kunna gå vidare. När ilskan hade fått gro, komma ut och gå över, tänkte jag på de dagar och helger jag ändå skulle kunna ha ledigt den här sommaren. Och så tänkte jag på hur lyxigt det är att vi har det ganska svalt på jobbet. De senaste dagarnas extremhetta gör mig matt, förlamad och blind. Ja, jag fattar inte hur man kan ligga på nån strand och sola, jag som blir som en slapp hösäck. Är det nåt fel på min kylmeknisk i kroppen, eller är jag bara lite albino? Jag vill ju kunna glädja mig åt det här underbara solskenet, inte ligga död i 30 plusgrader.

Nu har jag haft en ledig helg och kunnat tanka umgänge med både barn och grannar. Vi har ”gått ut”, det vill säga, vi gick till den lokala krogen och tog en öl på lördagskvällen, eftersom allas ungar var hos någons farmor eller mormor och därmed hann vi faktiskt umgås med lite vuxna oxkså. Jag kraxade ”Anna mulle tähtitaivas” i karaoken och dansade med tjejerna. Tänk, till och med på vår lokala räkäla kan man ha så skoj, det är trevligt!

Vi skulle egentligen ha gått till utomhusbadet Samppalinna på lördagen. Så tänkte vi och sjuhundra andra. Vi släpade filtar, handdukar och barn ut till stan, parkerade mitt i Naisten Kuntovitonen och Milja blev kissnödig, så jag fick släppa alla väskor och hålla henne, så hon fick kissa bakom en bänk, men en massa folk sprang förbi… Jaja, måste man så måste man! Och det kanske ändå var tur i oturen att det var en sån kö att ens komma in till badet, att vi genast vände om, åkte till fammo&faffa och tappade upp vatten i baljorna på gården.

Ibland – och ganska ofta – är det enkla att föredra.

Nu gråter Isaac gång på gång, mitt i hockey-VM och mitt i natten. Jag tröstar, suckar, springer av och han. Försöker hinna prata med mamma i telefon, se på tv, vill sitta en stund själv den här tiden då värmen är som bäst. När jag äntligen fick ur honom vad som var fel, sa han att ”alla tänder gör ont”. Hmm… hoppas det inte är öronen igen, tänkte jag och hämtade Panadolen.

Nu ska jag sticka några varv och förhoppningsvis jobba imorron. Eller vabba med sjukt öronbarn. Här kommer lite solskensbilder från helgen, som blev riktigt fin.

saftennAngry Birds-saften gjorde jag enligt Leilas recept, men jag hade inte i lika mycket socker. Frysta jordgubbar trängdes med nyplockade rabarber, mums! Förra året hade jag i havtorn också, det blev riktigt bra.

ankkarit4
sproeda
pukyskoj1
plasky4
mammamedtva

 

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. anonym permalink
    28 maj, 2014 09:18

    Ska ni alltid bo i höghus? Hur stort har ni? Själva bor vi på knappt 90 m2 och vi är 5 pers. Känns som om ”alla” vill bygga eget direkt de ynglar av sej. Känner du omgivningens krav på att flytta? Det kan jag göra. Som att jag måste förklara mej för vissa.

    • 28 maj, 2014 10:16

      Vi bor på ungefär samma yta, lite över 90 kvadrat. Jo, lite grann känner jag av det ibland, men vi vill det själva också. Fast egentligen trivs vi också. Va tusan, folk har väl överlevt i höghus i evigheter? Ser inte fram emot att skotta snö eller kratta gården, men en liten trädgård skulle jag nån gång vilja ha.

  2. Monica Sjöstedt permalink
    3 juni, 2014 06:29

    Jaa du Bitte.. ibland tycker jag faktiskt att loma är lite överreklamerat.. trivs nämligen bra med mitt jobb.. ( som jag alls inte har utbildning till ens…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: