Bråk, bröl och bamsekramar

Det är varmt i köket. Svetten lackar. Ugnen är på, Mika är ute på långpass och det är söndag. Jag och Milja rörde ihop en hastig köttfärslimpa av ekologisk köttfärs, tre stora skedar turkisk yoghurt, ett ägg och en halv påse löksoppa. Det blev kanonbra, saftigt. Jag dammsuger i soffan, tar tid på köttfärsen, William ropar på mig hela tiden:

– Mamma, kan du kolla? Mamma? Kom? Rita ett hus åt mig! Mammaaa! Vad är 11+34?

Isaac tigger om min uppmärksamhet och vill att jag ska bygga en likadan slangbella som William har gjort av Duplo. Någon ringer, jag försöker att prata, medan Isaac frågar när maten är klar, fast han absolut inte ville äta nyss. Att prata i telefon med småbarn runt sig är som att prata med någon som har konstant Tourette. (Nej! Inte där!…. Jaha.. jaja.. Nej! …. Isaac! Mamma ska bara… AKTA!) Aha, dagens konsert är inställd. Det känns på nåt sätt skönt just nu, fast det var tråkigt i sig.

Jag dammsuger i råddrummet. Herregud, när har vi senast dammsugit under tvättställningen? Egentligen började det där, sen spred sig dammsugningen till nästan hela huset. Isaac blir sur när hans slangbella går sönder hela tiden och William frågar mig om nåt igen. Milja ville nåt, men det har jag glömt. Är köttfärsen klar? William springer runt med sin Toad-figur och lite Angry Birds och allt ska studsa på väggar eller slå i nånstans så jag blir galen. Måste man studsa, röra i saker och spritta runt hela tiden?

Jag berömmer i alla fall ungarna för att de sitter stilla vid bordet. Vi dukar åt Toad också, William matar. Vi festar med lite överbliven glass, som jag sätter röda hallonsyltprickar i. Det blir plötsligt Toadglass och väldigt roligt.

Äter, dukar undan, sätter på dagens andra diskmaskin och Isaac undrar när jag ska komma och bygga ett hus eller fängelse eller slangbella åt honom, men jag säger att jag ska städa undan och ropar på William, som inte ”oooorkar bygga igen” åt nån lillebror. Suck. Lite kaffe kanske?

Ibland undrar jag när man ska hinna njuta av småttingarna? De är ju för ljuvliga när de sitter stilla och när de kryper upp i ens famn. Och när jag får gosa länge, länge med Isaac. Han är den man får hålla och krama, han är famnbarnet. De andra två – tja, ibland. Det beror på. Nu har twinsen börjat vägra sova på dagarna, vilket är jättebra och jättetungt. De somnar lätt om kvällarna, men det är ett sånt LIV när de är trötta, kastar sig på golvet, man försöker hjälpa, men det är FEL person som stänger blixtlåset eller det ska vara PAPPA som sätter på byxorna eller JAG SJÄLV (Modi kan itte!) eller MAMMA som sätter på tröjan och NEJ – absolut INTE de där skorna och VARFÖR är det vinter när man vill ha sommar och keps? Jag skulle vilja kunna beskriva den här ljudnivån när tre pratar i munnen på varandra och två vuxna försöker förklara, rätta eller förklara, alternativt gnälla.

Och fyra minuter efter att vi satt oss i bilen, slocknar två av tre och William fortsätter vifta runt, medan vi ber honom att inte väcka sina syskon. Håh håå. Ibland väljer jag att sitta där bak, fast jag har svårt att komma in dit, det är så trångt, men för att det är lugnare så.

Vi åker till bibban, twinsen sover, William spelar lite på telefonen och jag lämnar tillbaka försenade böcker och snabblånar 28 nya och 4 CD-skivor.

Det slaskregnar, haglar, det är tre plusgrader och solen skiner. Eller så kommer det horder av mörka moln.

Igår skulle jag vara påhittig och tog ut en flaska bubbelvatten. Bara en. Vilken kris! Alla skulle ju blåsa! Och vilken miss av mig att jag inte tog med mera papper. Där satt jag med kladdiga fingrar, lite blöta byxor, ungarna ville blåsa turvis, men ingen orkade vänta på sin tur, så det hela slutade med att jag föreslog att vi skulle leka kurragömma, varpå jag gick in och gömde mig i sovrummet. Tyvärr hittade de mig ganska snabbt.

Riktigt ”uusligt” är det ändå inte hela tiden. Vi gick till McD’s idag, vi gick IN (det är inte nåt vi orkar regelbundet) och det var tydligen en höjdare. Ungarna lekte galet länge vid klätterställningen, delade på en glass och blev svettiga. Svett är bra, man ska springa av sig. Klart det är tråkigt att bara leka i en lägenhet, fast de själva säger att de trivs bäst hemma. Ett hem är ju ändå ett hem.

Och nu ställer jag in mig på en arbetsvecka igen med fem arbetsdar, morsdag och en besöksdag för nya ettor på torsdag. Vi ska ju få en skolpojke till hösten! Knasigt nog är det klockan 14. Vem har möjligthet att gå på en sån tid? 😦 Nåja, det fixar sig. Allt fixar sig. Det är, trots allt som jag brukar säga till ungarna, inte omöjligt. Ingenting är omöjligt (inte ens svåra banor i spel), det omöjliga tar bara lite längre tid.

Och det omöjliga tär också på nerverna, stärker, härdar och lär.

Ikväll grät alla tre samtidigt. Hujedamig. Två bråkade om vem som skulle sitta på en stol, en tredje över att borsta tänderna eller klä på sig. Mika klippte Wilis hår och det blev tokbra, men stackars pojke vad han är rädd för att klippa håret.

Nu har alla ungar i alla fall klippt pannlugg eller hår, är renduschade, mätta och sover. Det mesta i huset är dammfritt (sschh! inte prata om sovrummet), golv och byttor skurade och en ny veckan kan börja. Välkommen liv!