Den där juli
Tiden bara rinner iväg. Ändå går vissa dagar så fruktansvärt sakta. Jag försöker blogga, se lite på Laleh och Allsång på Skansen, men under de där små stunderna tiden är många, långa och tunga fotstamp, ilskna morr och fräs, senast från stora W, som tyckte att jag absolut inte skulle se på nåt sånt utan LEKA med HONOM! Är det inte det som föräldrar är till för, liksom!?
Det är roligt när ungarna kan få vara ute mycket och man inte behöver mycket kläder. Vi hänger i Kuppisparken, med sällskap av fammo. Det är bra att vara tre vuxna, för en unge vill hit, en annan dit.
Vatten är alltid bra när det är varmt!
och en famn som lyfter och tar emot i höga klätterställningar…
… och en fammo med tålamod!
Igår bestämde vi oss för att åka till Särkänniemi. De har ett Angry Birds-lekland där och meningen var att få så mycket som möjligt ut av det.
Idéen var god. Vädret var gott. Ungarna var glada. Folkmängden och parkeringen däremot, var en mardröm. Först kom vi dit, till själva nöjesfältet, med bil. Det tog inte mer än två timmar. Däremot visste vi inte att vi borde ha kört direkt till Hämppis parkeringshus, för dit blev vi omdirigerade, efter köande. Och sen gratisbuss därifrån till nöjesfältet. Och kö till entrén och kö till matställena. Det bör dock tilläggas att hamburgerstället intill Vikingaskeppet serverade himmelskt goda burgare! 😀 Men när vi hade väntat på allt det där, hade det redan gått två och en halv timme och vi hade förbrukat en hel drös ”snart”, ”vi ska leka, ja vi går snart dit”.
För det var ju leklandet de ville till! Det var bara ett litet problem. Det var trångt och högt, W ville absolut inte klättra själv, han ville såklart inte komma bort från oss. Och solen gassade på oss, det var tur att jag tog med solkrämen. Twinsen blev rädda för höga trappor och ville inte vara där. 
Men lite grann hann vi med där ändå. Stora slangbellor, sjungande träd, gunggrejer och så …
… själva affären! Den var ju en stor succé! Och det kanske hade varit lika bra att köra förbi CityMarket med kidsen i det här fallet, eftesom man får likadana figurer där för halva priset. Fast inte just såna där specifika fåglar och grisar förstås. Var sin liten mjukis fick pojkarna i alla fall. Milja är inte lika intresserad, som tur är.
Det finns ju mycket mer på Särkänniemi trots allt. Arkader och roliga spelar var toppen! Twinsen satte länge, länge i olika stolar och provkörde bilarna.
Och William och hans grisvän utmanade pappa i air hockey!
Jag fick också det jag kom dit för! Jag hann med en tur i Tornado och ett åk i Trombi (nedre bilden) där Mika bongade mig med kameran och där största problemet var att det gjorde lite ont i axlarna. Annars var den skoj. Tornado var sjukt bra, men alltför kort! Jag ville ju stanna där och åka mera, mera, fast jag vet att det inte gick att kräva. Det kändes lite som att gå på en ölmässa när man är gravid och kolla på alla andra. Nåja, det stärker kanske sinnet och tålamodet på sikt.
Ungarna fick prova griståget och en annan liten karusell. Det verkade gå bra, men plötsligt började Milja gråta, och sen Isaac och sen William! Men jösses. Vi åkte tillsammans i den gulröda grejen och då grät Milja lite. Men mest för att man inte kunde komma bort när man ville, tror jag.
Det blev en kortare dag än vi hade tänkt, men vi hann se mycket. Koiramäki hann vi inte alls med. En sval dusch kunde man ta här och var, i form av kall ånga. Det var skönt!
På hemvägen somnade Isaac som en trasa i min famn, i bussen på väg till bilen. När vi ser tillbaka på dagen var den väldigt påfrestande, men det var något vi gjorde tillsammans och det blev en upplevelse som vi pratar om ändå. Jag somnade med ungarna på kvällen och tio timmar. Sen somnade jag idag igen, i deras lektält en stund.
Allra roligast är det ändå att leka med klossar. Isaac byggde upp en snygg borg, alldeles själv. Och han sa att han var Bobba Fetts pappa, om ni undrar över utrstyrseln. ^_^
Star Wars är ett hett tema här hemma, Milja är kejsaren och Isaac är Darth Vader. Det är märkligt vad ungar kan komma på, med lite tyg. Ofta är det mer invecklade lekar med mindre medel än vi vuxna kan föreställa oss.
Och solen gassar och mina två lediga dagar är över. Jag jobbar igen i helgen, men har en ledig måndag. Det fina vädret fortsätter och fammo&faffa är hemma igen. Tack gode Gud.
—- tillägg —
Under det här inläggets skapande har jag pausat fyra gånger. En gång när vi fick besök av Ws kompis från gården. En annan för att gå ut med Isaac, som var ensam hemma med mig, men kom på att han visst skulle gå ut, en tredje gång för att ta emot W som skrapat båda knäna, jag duschade honom, såren och plåstrade om. En fjärde gång för att Isaac skulle på pottan och kissade på sig och på golvet, så jag fick torka, byta och skura lite. Semester var ordet. Jag älskar varma sommarnätter, tycker det var så trevligt att min kompis Annika hälsa på, fast jag hade dubbla nattskift. Vi hann ta ett glas rosé på balkongen och se åskan mullra och regnet ösa ner, medan vi orerade om gamla och nya tider. Allt kan man sätta i perspektiv, alltid. Och allt har sin tid. Även semestrar.
Skapardrömmar
Vissa dagar vill man bara kasta in handduken. Inte bita ihop och härda ut, bara beklaga sig över allt. Över värme, över smulorna på golvet, över mat-, disk- och tvättberget. Det är tur att jag har jobbat i alla fall, för vissa dagar får jag panik, på riktigt, av att ta hand om kidsen.
– Valföl e u så alg, mamma? frågade Isaac mig, när jag satt och surade på köksgolvet.
– För att jag är det. Jag är trött och arg och jag vill inte städa, jag vill vara ifred.
– Voxna ska int vala alg, dom ska vala glaaad!
Och så kröp han i min famn, som om jag hade sagt något helt annat, något snällare. Han nöp mig läpparna , tog tag och kinden så ansiktet veckade sig till en knasig Kalle Anka-grimas och slog sina mjuka, runda armar runt min hals. Fasen också, det går ju inte att vara arg då! Jag vill ju, för att det känns så BRA ibland!
Och så andra dagar, äter jag glass och går ut. William har haft så roligt med en kompis, som går i samma skola och bor här nära. Han har till och med vågat vara ute med henne och en vän – han som aaaaldrig nånsin brukat gå ut utan oss vuxna! Det är ett stort steg för honom. Jag vet inte hur man ska göra eller vara när man har barn och höghus. Jag är inte van med att folk kommer och går varje dag, därför har jag också svårare att föra det vidare. Dessutom har W så ofta varit med de små, med sina syskon och de går ju inte nånstans utan vuxna (fast de, å andra sidan, bölar stort när brorsan får gå ut själv och inte de!) och det har präglat honom till lite barnsligare lekar.
Jag har inrednignsmani. Vill göra om ALLT eller MYCKET och ungarnas rum och hej faderuttan! Det måste vara någon annalkande 39-årskris. W har redan ett skrivbord, men jag tänker på den här, den skulle spara mycket utrymme i hans rum och det blir mer plats över till lek. Å andra sidan får inte gästsoffan plats då längre.
Jag hade nästan redan bestämt mig att vi skulle ha ett par låga sängar åt twinsen i deras nya rum, när jag såg det här förslaget. Isaac pratar redan om att han vill sova i överslafen, men det kan ju bara vara ivern. Eller kan treåringar sova i högsängar? Fasen, jag vet inte, men det här ser så mysigt ut!
Man fantiserar om sagostunder där man sitter och läser åt alla tre, nedgosad med en mysig läslampa och saga, alla tre runt sig, som på TV…och det är förstås ingen som trängs.
(AAAAJ, ISAAC, du tlampa på min ALM… NEee, Milja jag ser inget, bort med armen, TYSTA nu, vi ska läsa, William, sluta, alla får vara med.. Nej, lägg ner armen, inte på mig! Aj, inte ovanpå mig!… Jag är törstig! Jag måste ha min kaniiiin!)
…. och man bäddar ner dem i sina rena lakan och släcker lampan och vinkar i dörren, slänger pussar och myser, för att i lugn och ro få sätta sig en ner och sticka och se på Orange is the New Black (mamma, kommel du? Var e pappa? Jag vill ha vatten…. varför fick Isaac mera vatten än mig? Neeeej, inte allt! Jag ska också ha! Vad är det för ljud? Jag måste kissa igen! Jag hittar inte mina Angly biiilds!!).
För drömma ska man ju, om inte annat! Jag vet bara inte vart vi ska sätta alla rena kläder, som nu upptar twinsens rum. Jag skulle inte vilja hänga tvätten i vårt sovrum.
De senaste dagarnas tiptop-väder har bjudit på mycket utelek. Det har varit många skratt och plast vid en närbelägen strand/fontän, lek ute på gården, men även stunder då alla tre samsas och leker inne. Jag skaffade ett nytt tält från Ikea och placerade det på balkongen. Twinsen skulle absolut sova i det på natten och bäddade ner sig. Jag köpte också en massa mjukisgrönsaker och en liten bondgård, som varit i flitig användning. I dagens värld med så mycket plast, är det skönt med mjuka tygsaker ibland också. Det är som de säger i Hemtex-reklamen; tänk va lite tyg kan åstadkomma.
Banankaka och cyklande (Banskukakku!)
William kan cykla! Jag visste ju det, han har haft det i sig så länge, han har bara inte vågat ta steget ut. Jag har sett hur långt och fint han kanar iväg och hur mycket fart han vågar ta med sparkcyklarna. Idag hade han testat cykla på en liten cykel, som är hans egen (hos fammo) som dessutom är tillräckligt låg för att han når till marken – och så kan han! Hahaaa, va bra! Och tack Puky! 😀
En annan som var glad var pappsen. Han sprang med och ungarna cyklade.
Sparkcykleintresset har spritt sig på gården. En av ungarna (han i randiga jackan) kommer alltid fram till Isaac eller Milja med lysande ögon och säger:
Pyölä! och pekar på cyklarna. Så får han låna och vi turas om. Milja brukar inte gilla att dela cyklarna med dom på gården, men jag envisas med att alla måste få prova, det är vår cykel och vi får tillbaka dem sedan. Det är också nåt man hamnar att lära sig som tvilling, vare sig man vill eller inte – att dela.
William fick för sig att spela boll med ett plastben från en Ikea-pall, och tadaa, så föddes en bollkille! Jag kastade upp eller studsade bollen och han fick iväg den gång på gång. Va skönt med en sport som man klarar av, fast vi får nog slå med nåt bättre än ett pallben, haha! Även om W är så smart på alla sätt, är han inte den som är uppväxt med att dribbla och sparka bollar, kasta eller fånga. Det har inte intresserat honom. Men nu hittade vi nåt han gillar, boboll! Eller en början till det. Härligt! Och så hängde de små med och ville också kasta.
Hur gick det med mig och nattskiftet då? Jodå, det gick bra. Fast maffigt och ovant att jobba nio timmar under nattens mörkaste timmar, då man vill sova. Och Isaac bara grät och grät, hur mycket jag än kramade, innan jag skulle iväg på kvällen. Jag lyckades i alla fall sova både före och efter och Mika har ställt upp och varit med ungarna, manat på dem att ”mamma måste få sova”, vilket han inte alltid annars understöder. Jag har nämligen en ovana att stanna så länge i sängen vanligtvis, att ingen vill uppmuntra detta! Däremot drog jag på mig ungarnas förkylning, så nu blev det inga fler nätter ändå. 😦
Det är skönt att jobba i lugn och ro nattetid, men det jobbiga är också att man hinner fundera så mycket.
Här kommer förresten ett utlovat recept på banankaffekakan jag gjorde. I vår serie, Vad Man Kan Göra Med Övermogna Bananer, presenterar vi Mockarutekakan, även på finska. Receptet tog jag ur en av mina favvotidningar Leivotaan. Den finns på svenska också och jag tror det är samma recept där, den heter Hembakat eller nåt i stil med det. (och nej, det här är inget sponsrat inlägg, jag gillar bara deras tidning).
Banankaffekaka
Smet:
2 mogna bananer
100 g smör
1 ½ dl kokt kaffe
1 msk snabbkaffe (kan lämnas bort)
2 ägg
2 ½ dl socker
4 ½ dl vetemjöl
2 msk kakaopulver
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 tsk kanel
Glasyr:
50 g smält smör
2 msk kokt kaffe
3 dl florsockor
2 msk kakaopulver
en nypa kanel
1 tsk vaniljsocker
ev. lite vatten
1. Värm ugnen till 180° och mosa bananerna.
2. Smält smöret och blanda i kaffet.
3. Vispa socker och ägg pösigt
4. Sätt i kaffeblandningen och sedan resten av ingredienserna turvist, blanda med en visp till en jämn smet.
(Jag använde elvisp genom hela receptet, förutom alldeles i slutet. Det är lättare att få en känsla för hur rinnig degen är, när man rör med sked. Jag satte i ännu 1 dl mjöl, degen är ganska tunn.)
5. Häll smeten i en brödad form (14×22 cm) och grädda i den nedre delen av ugnen i ca 45 minuter.
6. Låt kakan svalna i sin form och vält den sedan upp och ned på ett fat. Glasyren gör du genom att smälta smöret i en kastrull och sedan röra ner alla ingredienser till en smet, sätt i en skvätt vatten vid behov. Häll glasyren över kakan och dekorera med kokosflarn, sockerkulor eller motsvarande. (på bilden: Tutti Frutti-blandning, färdigt stött)
Njut!
Kakan är också god som sådan, utan glasyr. 🙂
Hesa och shoppning
Det blev en barnfri natt under helgen som var. Egentligen skulle jag segla, Mika springa halvmaran i Paavo Nurmi och sedan åka på födisfest, men det vädergudarna ville inte ge oss segelväder. Jo, lördagen skulle ha varit bra, trots lite otillräckliga vindar. Ungarna lekte på gården vid fammos, det var medeltida marknad i stan – så det var nästan lite synd att lämna den varma staden och dra på en tung ryggsäck och åka österut. Så blev det ändå och det blev trevligt.
Mika och jag åkte på en kompis födelsedagsfest i H:fors. Det var en märklig känsla jag fick, när bussen rullande in mot centrum och Kamppis köpcentrum. Inte för att jag kände mig illa till mods, utan för att jag kände mig lite vilse. Jag känner till Stockholm ganska bra, men vår egen huvudstad är fortfarande som en liten labyrint, fast det är mitt hemland! Det beror ju förstås på att jag inte varit här så mycket, trots allt. Och va fint Kamppi är, så stort!
Lite meze avnjöt vi vid Habibi Deli, åh så gott! Och lustigt nog använder man tunnbröd i Finland, istället för naanbröd. Gott!
Vi tog vårt pick och pack och gick till hotellet. Åh, fint! Bra sängar med luftiga bolster och tunga täcken (en sån tur att man inte behöver bädda, bara bädda ner sig själv!). Inte så orimligt dyrt för ett sånt här stort hotell heller, strax över 100 euro för två personer. (Det fanns pool också och det harmar mig att vi inte hann med den!)
Selfie i spegelvägg inför kvällen!
… och vansinnigt fin utsikt!
Vackert väder med fina vindar.
Kvällen spenderade vi ombord på en närbelägen restaurangbåt, som var hyrd. Det var 18 grader, men vinden blev lite kall mot slutet.
En av födelsedagshjältarna i lösmustasch…
… och en konstnär som pustar ut!
Lite fest i form av regelrätt disco, blev det också, på bottenvåningen.
Vi stannade till lite för midnatt, sen blev jag så vansinnigt kall och trött och vi tackade för oss.
Sängen kallade! Och vi satt kvar i lobbyn en stund och njöt av hotellet.
Vi struntade blankt i hotellfrukosten och bara sooov och njöt på söndagen. Sen gick vi till Kamppi igen. Eller tja, gick och gick. Det ÖSTE ner regn och stormade, så vi fick ta en taxi för att inte bli genomblöta direkt. Och kolla vad som fanns här! Förutom Ben&Jerrys underbara glasskiosk och en massa goa klädaffärer, fanns det en hel affär med Angry Birds! Tur att inte småkillarna var med, jag skulle ha blivit 100 euro fattigare! Ser ni den där stora brunvita fågeln på ett bord i mitten av rummet? Det är Mäktiga Örnen och den kostade 99 euro. Isaac skulle ha krävt att få den om han var med. Tur att han inte var det, killarna fick varsin mjukis i betydigt mindre format och Wili fick en jacka till halva priset, inför skolstarten.
Vi åt brunch på Mempis. Halleluja! I den här staden vet man hur en riktig veggeburgare ska göras! Inte nån kletig grönsakssörja, utan riktig Quornfilé istället för kött eller kyckling! 😀
Jag hittade ett par fina jeans för halva priset, ett par tröjor för tio euro (Vero Moda, Only…. håh, hur mycket fint finns det egentligen?) och vi var trötta och glada när vi återvände till verkligheten från ett stormigt och kallt Hesa.
Angry Birds-lekarna blomstrar. William leker ömsom affär, ömsom riva-ner-lekar med sina djur. Jag tvättar ur mat- och ölförpackningar som får fungera som fort och fågelbanor. Jag jobbar som en galning, sena kvällar och ser för lite av mina barn, trots att de har semester. Men jag lovade att krama dem när jag kom hem halv elva på kvällen, fast de sov.
Imorron och i övermorron har jag mina första nattskift. Det är lite utmanande, det kräver en bred kunskap, man ska våga gå upp till stora op-avdelningen och hjälpa till vid behov (om de frågar efter nåt) och ta hand om trauma-föremål (dock inte patienter). Det ska nog gå bra, andra mammor har också klarat av skiftesjobb. Jag har inga problem att sova när som helst, men däremot är ju ungarna också hemma just nu.
Nu gråter nån av ungarna igen, twinsen har hosta och feber. Måste rusa från datorn (om inte Mika gör det) och ta det lugnt en stund innan läggdags. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.
Tyks och Tays
– Mamma, mamma, mamma! Kom och titta! Vad gör du mamma? Vilar du mamma? Mamma, ser du den här banan, kan jag få spela på din mobil, snälla, snälla? Bara två mintuter till? Mamma? Varför får vi ingen efterrätt, du lovade ju? Vad gör du? Kissar du? Mamma, jag har ett ont på foten, se här.
Mellan tusen gånger mamma eller pappa plåstrar jag om Milja i köket. Ett litet plåster på ett litet sår. Man ska vårda små sår och fattiga barn. Då hör jag plisk-plask i toaletten – Isaac lyckades inte hälla bort kisset i pottan och börjar gråta.
Jag rusar dit och torkar, tröstar. ”Det är ingen fara, jag torkar”, fast jag egentligen är ganska arg. Å andra sidan var det tur att det var i den här toan, som har golvsil och inte lilla rummet. Isaac vägrar sova, han plockar med sig tusen smådjur. Jag plockar ur diskmaskinen och torkar bordet. Sopar golvet. William ropar på mig från sitt rum.
– Mamma, varför kommer du inte? Du lovade ju läsa?!
Jag hör ett välbekant mummel från det dova sovrummet.
– Du får gå med pappa och tvillingarna och lyssna på deras saga ikväll, jag måste plocka disken och tvätten.
– Ja-JAA!
Jag har redan somnat en gång ikväll. Jag gick upp lite efter klockan sex i morse för att hinna med bussen, jag jobbar som för två. Vi är lite för få just nu, det borde vara ännu fler i jobb, men folk ska ju ha sina semestrar. De ringer från kirurgen, som de gör ibland, och frågar – flera gånger – var instrumenten är. Några korgar hade fastnat i automatiken under natten efter gårdagens tvätt. Jag och ett par andra plockar ihop dem, och det ringer igen, ett flertal gånger. Fattar de inte att det tar halvannan timme i autoklaven?
Det är märkligt att instrumentvården är så osynlig och så ofattbart viktig. Det är som med sjuksköterskor. Ingen märker deras jobb, när det fungerar. Länge leve gräsrotsfolket! Mer makt åt dem som verkligen behövs och mer jobbplatser när det faktiskt finns jobb!
Hemma fortsätter matsläpandet, städandet, plockandet, men under en helt annan ljudnivå. Flera på jobbet brukar säga att de behöver en lugn stund på kvällen efter allt sorl från torkmaskiner, rullband, robot-lastarmar och luftpistoler. För mig är det tvärom. Ljudnivån stiger betydligt här hemma och funderar allvarligt på att börja använda de där hörselskydden här hemma istället. Eller också.
Jag diskar och sneglar på kalendern. Imorron åker pappa till TAYSen igen. Igen. Börjar det om igen? Eller slutar det? Tar det nånsin slut? Kan man faktiskt dö av nåt annat än cancer nuförtiden? Jag vill inte. Jag vill inte prata om det och jag vill tiga. Jag vill vara där, men jag hinner inte ens öppna min e-post. Det är det här som är livet och det händer nu, medan vi planerar allt det andra. Jag är rädd, ledsen och arg. Arg för den där klumpen i magen som inte försvinner. För det där tänk-om:et och för att man inte får prata om det. För att allt ska tigas ihjäl. Det är så svårt att prata om känslor.
Vissa springer. Andra läser. Jag skriver. Jag måste skriva. Fingrarna bara halkar runt på tangenterna, men jag måste få sätta ner orden svart på vitt. Jag hör om folk som pratar om sina föräldrar på jobbet, dessa är 84 eller 82 och har demens och lite andra vimsigheter för sig. Men för fan, håll käften om era jävla föräldrar som lever i en evighet! Det är väl inget ovanligt att man blir lite dement efter 80! Det hör till livet! Det är en lyx att bli gammal och alla kanske inte får den chansen! Jag säger inget, jag bara biter ihop och tänker. Tänker att de ändå inte förstår, för varför skulle de? De har ju ändå sina egna bekymmer. Ingen förstår egentligen innan man själv hamnar där. För ensamma sa ska vi vara. Ensam är stark.
Jag vill tro på himlen och Gud och allt det där, men tron sviktar. I dagens samhälle ska man inte tro, utan bara förlita sig på vetenskap och hej faderuttan. På det man kan bevisa och se. Å andra sidan är det ju forskningen och vetenskapen som redan har räddat livet på pappa en gång. Vi fick extra tid. Kan man få be om lite mer? Lite pensionsålder och livskvalité?
Sorgen äter mig som mögel på ett läskpapper. Den väller fram då och då bland regnskurarna. Den brusar upp när jag minst anar det och våldtar mina ögon.
Pappa vill inte att man ska dalta för mycket med honom och det respekterar jag. Inte för mycket synd-om. Men jag ber er att skänka era böner och tankar till T:fors och honom under de kommande dagarna under utvärderingen och operationen. För det kanske finns en Gud ändå.
Han har ju inte ens fått lära känna twinsen än.
Bröd, pasta, lekar och regn
Milja och Isaac har en ny favoritlek. Det är en familjelek, där Isaac är babyn och Milja är mamman. För det mesta kryper Isaac runt på alla fyra eller bäddas ner av sin syster (tillsammans med en skock Angry Birds-figurer) eller så låtsas hon byta blöja. Isaac svarar med överdrivet barnslig röst.
– Isaac! Kom hit noo! Du ska sova! Beibiiin, val e du? hör man henne säga ibland, när de springer runt.
– Ja e häääl, ha vill inte sova! svarar brodern.
Ikväll skulle de båda till sängen och sova på riktigt, men det tog väldigt lång tid. Isaac kunde ju absolut inte gå, bara krypa – han är ju bebis!
Sen hade vi långa diskussioner om de där Angry Birdsen som ska hänga med överallt, överallt. Ikväll var det bilar också. Det blev en kort utvisning av envist barn, innan han lämnade ifrån sig djuren i en låda intill sängen. Håh håh.
Jag har bakat bröd enligt morotsfrallereceptet. Det blev riktigt bra den här gången! Knaprigt på ytan och fluffigt inuti. Den här gången lät jag inte degen jäsa, annat än efter att jag format bröden på plåten. De jäste ut åt sidorna ändå, så det blev nästan brytbröd! 😀
Ihop med det gjorde jag en pastagratäng. Idéen till denna föddes när jag hade för mycket minitomater. Det är en perfekt rätt att slänga ihop om man har överblivna oliver, tomater eller pastasås. Koka pastan al dente, varva med tomatsås, basilika och oregano och ev. kött. Jag lade till mozzarella och fetaostkuber samt kronärtskockor. Riktigt lyxigt blir det med lite grädde också, som man häller över. Grädda i 20-30 minuter i 200° och det är klart. Kom ihåg att steka köttet på förhand, om du sätter i sånt. Oliver och soltorkade tomater är också kanongott.
Trots att det var blött ute, tog vi med cyklarna och gick ut på gården. Där cyklade killarna runt med Pukysarna, fast det regnade. Vilket bra köp cyklarna har varit, vi är så nöjda. Milja ville gunga och köra runt sin nalle. Det är bra så länge de duger med att vara ute och inte bara stirra på pekplattor. Det blir så mycket sånt ändå.
När vi kom in skulle Milja bada sin lilla nalle och det höll på att bli översvämning i lilla toan; den som inte har nån golvsil! Nåja, nu är slaskröret tömt och förhoppningsvis lär sig den här bruden snart att inte ha på kranen för fullt hela tiden!
Jag har hittat ett störtskönt amigurumimönster på en docka/nalle via Instagram. Ska plocka fram bomullsgarn igen och virka lite. Imorron är det jobb och dagis som lockar och rockar igen. W har fått byta ställe och grupp ett par gånger redan i sommar, för att det är olika dagis som dejourerar och han är så nöjd över det. Det är så skönt att han trivs och har roligt!
Dagens down:
Jag missade premiären av Allsång på Skansen. Och det är ett sånt program, en sån upplevelse jag inte kan dela med mina vänner på jobbet. Inte ser man på sånt i finska Finland, även om man ser på mycket annat som Strömsö och Solsidan.
Vi hann ju med en hel del, i alla fall
Mamma, jag tycker du är en sömntuta! sa William till mig häromdagen.
– Ja, jag vet. Jag är nog det. Jag tycker väldigt mycket om att sova. Du gillar väl mig i alla fall?
– Ja, såklart, jag tycker jättemycket om dig mamma!
Han har så rätt. Och ännu mer sömntuta har jag känt mig under midsommarhelgen, då jag har jobbat varje dag. Allra tyngst var det att byta mellan de olika skiften. På tordag kväll slutade jag 22.00 och skulle vara på plats igen 07.00 på fredag morgon. Sen har allt bara rullat på.
Jag plockar, diskar, granskar packar. Och laddade upp med en god sallad och matlådor, härligt garn (som kom ända från Stray Cat Socks, via Etsy, underbart, ganska tunt självrandande garn). Jag försökte också tänka på att det finns många andra helger som vill bli firade under sommaren, allt måste ju inte ske just på midsommar. Det tyngsta var att stiga upp halv sex och lämna en eller två skönsovande twins, som kurat ihop sig under mitt eller Mikas täcke.
Och tidigt om mornarna tar jag emot instrument från isoleringspatienter (den gula dräkten, extra försiktighet gentemot HIV, hepatit, MRSA och andra liknande) eller så kryper jag halv in i en torkningstunnel för att rengöra den för hand – det måste också göras en gång i veckan, trots att vi har en väldigt automatiserad instrumentvård. Och sen – sen kommer belöningen! Jag får en ledig måndag och känner mig helt fantastisk! Mika och jag får dessutom några timmar för oss själva på Mylly. Vi äter lite, jag tar ett litet glas vin, vi handlar kläder på rea åt ungarna, jag hittar en fantastisk klänning/blus på Gina och ett armband med ett ankare från Glitter. Jag köpte också såna där krulliga plasthårband som är trendiga. Ungarna äääälskade dem och sover med dem runt armen just nu. Tur att jag köpte fyra!
Åh, va jag har fått fnatt på kläder just nu! Det måste vara nån frigörelseprocess! Ungarna börjar bli så stora att man kan börja ha lite finare kläder utan att de dräller på dem hela tiden (på mig alltså) och man kan gå ut lite ibland. Jag har ett jobb som jag trivs med och är glad över och jag är så fantastiskt glad att vi drar in dubbla löner; alltså att både Mika och jag har en lön. Det är en lyx som många kanske tar för given. Ja, man får jobba röven av sig ibland, man är trött, man gapar åt ungarna, men ibland hinner man faktiskt hitta på roliga saker också. Saker som inte har med spel eller surfplattor att göra.
Jag hittade asfaltskritor för 2,50 på posten, när jag hämtade ett paket. Visst är det märkligt att man länge letat efter nåt – och så finns det rakt framför en! Så bra! Milja var den som tyckte allra mest om dem!
Med dem kan man lämna roliga meddelanden till grannarna…
… eller göra fina start- och målstreck!
– Mamma, kan du ta tid? undrar W om och om igen. Och sen ska du säga platsernafärdigagå!
– Mamma, kan du ta tiiid, undrar den lilla.
Och vi räknar, fast jag tar inte tid på riktigt, bara nån enstaka gång. För det mesta vill de bara att jag ska se på. Gården var ganska tom och bilfri i helgen, så vi fick rulla runt ganska fritt.
Milja har kommit på att hon nästan kan gunga själv. Högt och länge och mycket! Och mycket fart ska det vara! Nån dag kommer hon att trilla illa, den lilla våghalsigen, men jag hoppas jag har fel. Kanske små tjejer är gjorda av gummi? Det känns så ibland.
Av gummi, eller av mjuka kattsvansar, pussar, nallar och böcker. Milja har öst pussar över mig, när jag tar henne i famnen och det är så ljuvligt!
En av reatröjorna bestod av en t-shirt med cape. Milja älskade den. Hon studsade upp och ner i sängen, jag fattar inte ens att man kan komma sådär högt, men hon verkar så lycklig att jag inte vill stoppa henne heller. Och sängen håller.
– Nu är jag superkartan! säger Milja och springer runt som en galning.
(i ett avsnitt av Dora Utforskaren tar denna fram sin karta ur väskan, denna karta är en pratande kraktär och han får en mantel och blir en suuuperkarta! Knäppt men sant. Finns på svenska på Netflix. Extremt lärorikt, väldigt långsamt, men pedagogiskt som attan.)
Och så blev även denna midsommar ganska bra. Det jag saknar mest är att vara med min familj i Österbotten. Min systerson fyllde sex år för nån dag sedan och jag saknar honom och hela kånkarånka där uppe. Ni finns i mitt hjärta, alltid, alltid.
Helgens bästa:
Jag har hållit mig vaken efter jobbet, fast jag gick upp så tidigt. Alla dagar! Framsteg!
Båtlivet
Vi hade bestämt oss för att segla i helgen, eftersom jag var ledig. Det hela höll på att kärva ihop sig helt. Vädret var uselt, det regnade och blåste alldeles för hårt för segling. Till på köpet fick Mika ryggskott och var borta ur leken. Jag körde honom till T-sjukhusets jour, eftersom han hade stora problem att gå, och vanliga värkmediciner hjälpte inte. Vi väntade länge. Inga anhöriga inte får följa med patienten till väntrummen (utom föräldrar när man är med barn dit) eftersom de de vill undvika trängsel så jag kunde gå ner till jobbet under tiden, det är i samma byggnad. Praktiskt!
Sen gick det bättre. Mika fick lite sprutor och starka värkmediciner men hamnade att spendera helgen framför TV:n. Jag stuvade ner barn, väskor, kläder och pryttlar i bilen. Tack och lov har twinsen blivit så stora att de oftast inte springer iväg längre och att de förstår så mycket mer än ifjol och William kan hjälpa till att bära lite.
Och sen – sen kom solen! Och och fina vindar! Ungarna har väntat så länge, pratat så mycket om båten, twinsen var lite skraja eftersom de inte kom ihåg fjolåret. Det har ändå växt upp med båtlivet och anpassade sig snabbt igen.
Milja och Isaac stod länge vid relingen, speciellt Isaac och ville bara ”titta på havet”.
Milja är den mest våghalsiga och ville sitta på däck, nära kanten. Jag var egentligen mest rädd för att hon skulle tappa sin kära Porkkana-Nenä i vattnet och vara ledsen över det, men allt gick bra. Både barn och djur hölls ombord utan problem hela resan! Och ja, man får passa på, hålla i, ibland i smyg, fast de säger emot (mamma! Ja kan selv!) och vara på sin vakt hela tiden, men på det stora hela tycker jag det gick superbra under hela resan. Ungarna fattar det här med flytvästar, de sitter stilla då och då och njuter av båtlivet!
På lördagen gick vi för motor, för att komma fram snabbt. Vi startade ju sent på eftermiddagen. Pojkarna byggde med Angry Birds…
… och vi tittade på ”nyckelpigebåtar”…
… och gungade i takt med havet och de stora vågorna som kom från Finnlines, Silja och Viking Grace.
Isaac, mys-sovaren, höll på att somna i min famn till det monotona ljudet av båtmotorn och havets kluckande. Jag kikade under hans mössa då och då, fast han blev arg! ”Mamma! Näh! Du fål inte titta!”. Med andra ord, han var trött. 😉
Hihiiiii, tittut!
Nagu bjöd på solsken, men lite svala vindar. På söndagen mojnade det och ungarna lekte, lekte och lekte. Att pluppa stenar i vattnet var allra roligast och helst ville de ju springa på bryggan. Milja blev lite arg när vågorna tog hennes sandslott hela tiden. De blötte ner byxor och kläder, så att twinsen fick gå med bar rumpa till båten en gång på söndagen.
– Mamma… sa Isaac oroligt, min lumpa saknar nåt att ha på sig! Ja behövel byxol!
– Fniss fniss, jo, vi ska hämta, men alla byxor är våta. Kom, så går vi till båten!
(det här med blöta byxor blev inte lättare i och med att Milja envisas med att ”inte orka” gå på pottan eller toan utan istället kissa på sig med flit. Nåja, vi sa att man inte ska göra så. Det är en sak när det är en olycka, en annan när man gör det med flit. Tur att jag hade packat massor med byxor! 😀 )
Söndagen bjöd också på Börjes nyrökta lax och sallader, grillade grönsaker och nypotatis. Ungarna var inte ett dugg hungriga nånsin, utom möjligen på morgonen, men det räknades skedar och frågades efter efterrätt, som sig bör när man har lite minisemester. Då får man också bullar och lite extra gott lite oftare.
Ibland är det trångt om saligheten, när alla ska vara på samma ställe, samtidigt!
… men för det mesta stuvar vi ihop oss, ofta på de där två kvadratmetrarna där alla ska vara och helst nära mamma, oftast. Det går det också, ett tag i alla fall! Och så här är det ju med tre ganska små ungar. Man kan inte ge en av dem en bulle. Eller ge en till bulle åt bara den ena. Nej, det går åt sex bullar i så fall.
Man kan inte heller räkna med leken slutar, när ett barn beslutar sig för att krypa ner genom förpikens lucka. Alla vill ju pröva samma sak! 😀 Så länge man är beredd på de här sakerna, går det utmärkt att segla med barn!
Mamma, nu båser det kallt! Inte nu! Och här är min motol, jag far hemåt, pick pick, nu styyyr ja!
Det blev otroligt bra segelvindar på söndagen och vi kunde dra upp storseglet (och kasta bort ett getingbylla, som fanns inuti!) och segla med bara storen – och göra över sju knop mellan varven!
Vackra, vackra Airisto.
Sjölivet tar på. Ungarna fick nog lite av en friskluftschock. Twinsen, som vägrar att sova på dagarna, somnade när vi seglade hemåt. Lite här och där.
Det är skönt att segla – och skönt att komma hem. Det är skönt att få trivas på olika ställen.
Stora tankar av små människor
Det börjar rycka nu. Rycka väldigt mycket i seglingsnerven. Jag trodde inte jag saknade livet på sjön sådär mycket, det är ju bara några få år jag fått uppleva det. Har ett svårt val framför mig i helgen, ett val mellan det och en annan rolig händelse. Vilket ska det bli? Jag avvaktar ännu. Avvaktar läge, väder, saker som ska funka och så vidare. Allt ska ha sin tid.
Jag tänker också att den här tiden jag lever just nu är väldigt, väldigt värdefull. Det är en tid då min svärfar och svärmor orkar vara mycket med oss och är i god hälsa. Jag önskar att det blir så länge, länge än, men vet samtidigt att det är omöjligt. Då skulle jag också vilja prioritera det, allt det som de gör med oss, det är så viktigt. Jag vill också hälsa på min egen mamma och pappa i sommar, ungarnas mommo och moffa, men vet inte hur man ska få tid med allt. Jag har två eller tre dagar ledigt i rad, kanske fyra på sin höjd om jag byter skift senare. Det händer så mycket i livet, allt samtidigt, både stort och smått.
Hur kan treåringar vara så stora och så små – samtidigt? Förutom att treårsåldern är kantad med raseriutbrott, starka viljor och formandet av en stark jag-bild, är det också en väldigt givande och söt utveckling man får följa. Det finns så många stora tankar inuti de små människorna.
Milja är född utan volymkontroll, på gott och ont. Hon pratar i ett, i ett, från det att hon vaknar, tills hon sluter sina söta, bruna ögon halv tio på kvällen. Hon kramas och pussas, dansar och hoppar. Hon är som ett troll med en vuxens temperament, när hon stundom står och stampar med foten i marken, försöker göra arga miner med händerna i kors (fast egentligen vill man mest fniss, för hon ser så söt ut!) och visar att man minsann inte ska köra med henne! Allt kan man dock inte låta henne bestämma, så ikväll bestämde jag att det fick vara nog med nappflaska!
Javisst, vi har i princip slängt dem redan, men den där mysiga kvällsvällingen var svårast för Milja. Isaac har sedan länge struntat i både nappar, blöjor, vällingflaska och sånt, men inte tjejen. Jag har pratat om att vi ska ge flaskorna till ”bumbelibjörnarna i skogen, för deras små bebisar gråter så hemskt mycket!”
Sagt och gjort. Vi samlade flaskorna, de som var kvar, Milja var själv med, lade dem i en påse och skrev en lapp:
Hon var väldigt ivrig och det gick utan några som helst problem! Vi satte påsen på balkongfönstret och senare bad jag Milja gå och ropa i ett annat rum, på att björnmamman skulle komma. Milja försäkrade sig om att den där mamman inte skulle kunna ta sig in till oss och jag nekade. Nejdå, det är en snäll sådan. Hon vill bara ha flaskorna till sina barn.
Och så vips, var påsen borta! William kom också för att kolla vad som stod på. Han frågade om det var en riktig björn som kommit.
– Nja, sa jag. Den är nog liksom lite mer magisk. Kanske som en halvt magisk och halvt riktig björn.
– Val ee di? frågade Milja, medan jag lyfte henne till fönstret.
– Kanske där borta… ser du! Kanske där bakom de stora träden! I skogen!
– Jåå… jag såg nog. Kanske de är där… Bumbebeli-mamma kokar sin eeegen välling!
Sen var det inga problem att dricka välling ur en mugg längre. Fast jag gissar att det där vällingsörplandet kommer att avta av sig självt. Det är inte lika mysigt utan flaska, men det är lika bra.
Jag har också jobbat med både stora och små saker, dock inte samtidigt.
Jättestora tvättställningar, vagnar och korgar på väg till tvättmaskinerna. Här det är 15 ställningar som antingen är i eller på väg in i maskinen. Håh! Lite bökigt, men jätteviktigt och ganska roligt när man får skratta och skoja med arbetskamraterna mellan varven, när vi är tillräckligt många så man inte behöver stressa för mycket och alla hjälps åt.
… och ibland pillar jag med supersmå instrument som ska granskas efter tvätt och desinfektion, innan de blir sterila. Då sitter man och hökar ovanför ett mikroskop (på bilden, instrument till starroperationer). Ibland råkar man se på sina egna fingrar. Hu! Det ska man inte göra! 😉
När jag kommer hem kastar sig minst ett barn i famnen på mig och pussar mig. På dagis har det hänt att båda twinsen har kommit och slängt sig i famnen på mig och glatt ropat: mamma, MAMMAAA! DET är en maffig känsla, då känner man sig jätteviktig! ❤
Igår sa Milja:
– Mamma! KOM! Jag är pussnödig, jag behöver en PUSS!
Mitt i alla dessa stora känslor har jag hittat en ny sommarfavorit. En liten sak, men det är sånt som kryddar vardagen. Det är Pink Grapefruit-serien på Body Shop! Åh, jag vill ha duschtvålar och allt i den här doften just nu, det doftar som en blommig citrus med äpple! Synd bara att doften försvinner så fort.
Sommarkort
Igår kväll låg i mitten av min hög med barn. William låg med benen över mitt ena ben, Milja över det andra. Isaac sov vid min arm. Jag kände mig otroligt rik och stolt. Och lite rädd. Ska jag vara mamma åt de här tre? Det är ett sånt där ögonblick som ibland kommer över en. En plötslig insikt om något som funnits där länge, något som man greppar extra starkt för stunden. En mamma. Den där viktiga personen som ska kunna komma med förmaningar och rätta val. Sen förpassade jag den tanken till sin egen bubbla och bara njöt av min söta, sovande hög. Allt lär man sig med tiden, även det man inte vill.
Idag är det ledig helg, regn som blir solsken, glada, busiga barn! En trött Mika efter en fest med jobbet.
Igår kväll satt jag uppe och sydde en Mäktiga Örnen åt Isaac. Han har pratat om den extra mycket sedan han såg en stor sådan hos Williams kompis. Symaskinen började plötsligt krångla och jag fick hålla in den där back-knappen för att den skulle sy framåt! Men på nåt sätt fick jag ihop fågeln ändå.
– Mamma, jag är så glad åt den häl Mäktiga Öööölnen! sa Isaac på dan och vägrade låta nån annan se på den i början.
En av det bästa saker med sommarregn är att man kan cykla i vattenpölar efteråt – så det stänker om det!
… och att ha en vän att cykla ikapp med. 🙂
Nu sitter jag och lyssnar på Cornelis, det är så somrigt.
– Vad är Coneelis för nåt? sa Milja.
– Det var en farbror som bodde i Sverige och han gjorde en massa bra och roliga visor.
Sen fnissade hon: Coneelis, feneelis!
Bittes blogg 
