Stora tankar av små människor

Det börjar rycka nu. Rycka väldigt mycket i seglingsnerven. Jag trodde inte jag saknade livet på sjön sådär mycket, det är ju bara några få år jag fått uppleva det. Har ett svårt val framför mig i helgen, ett val mellan det och en annan rolig händelse. Vilket ska det bli? Jag avvaktar ännu. Avvaktar läge, väder, saker som ska funka och så vidare. Allt ska ha sin tid.

Jag tänker också att den här tiden jag lever just nu är väldigt, väldigt värdefull. Det är en tid då min svärfar och svärmor orkar vara mycket med oss och är i god hälsa. Jag önskar att det blir så länge, länge än, men vet samtidigt att det är omöjligt. Då skulle jag också vilja prioritera det, allt det som de gör med oss, det är så viktigt. Jag vill också hälsa på min egen mamma och pappa i sommar, ungarnas mommo och moffa, men vet inte hur man ska få tid med allt. Jag har två eller tre dagar ledigt i rad, kanske fyra på sin höjd om jag byter skift senare. Det händer så mycket i livet, allt samtidigt, både stort och smått.

Hur kan treåringar vara så stora och så små – samtidigt? Förutom att treårsåldern är kantad med raseriutbrott, starka viljor och formandet av en stark jag-bild, är det också en väldigt givande och söt utveckling man får följa. Det finns så många stora tankar inuti de små människorna.

Milja är född utan volymkontroll, på gott och ont. Hon pratar i ett, i ett, från det att hon vaknar, tills hon sluter sina söta, bruna ögon halv tio på kvällen. Hon kramas och pussas, dansar och hoppar. Hon är som ett troll med en vuxens temperament, när hon stundom står och stampar med foten i marken, försöker göra arga miner med händerna i kors (fast egentligen vill man mest fniss, för hon ser så söt ut!) och visar att man minsann inte ska köra med henne! Allt kan man dock inte låta henne bestämma, så ikväll bestämde jag att det fick vara nog med nappflaska! 

Javisst, vi har i princip slängt dem redan, men den där mysiga kvällsvällingen var svårast för Milja. Isaac har sedan länge struntat i både nappar, blöjor, vällingflaska och sånt, men inte tjejen. Jag har pratat om att vi ska ge flaskorna till ”bumbelibjörnarna i skogen, för deras små bebisar gråter så hemskt mycket!”

Sagt och gjort. Vi samlade flaskorna, de som var kvar, Milja var själv med, lade dem i en påse och skrev en lapp:

Hon var väldigt ivrig och det gick utan några som helst problem! Vi satte påsen på balkongfönstret och senare bad jag Milja gå och ropa i ett annat rum, på att björnmamman skulle komma. Milja försäkrade sig om att den där mamman inte skulle kunna ta sig in till oss och jag nekade. Nejdå, det är en snäll sådan. Hon vill bara ha flaskorna till sina barn.

Och så vips, var påsen borta! William kom också för att kolla vad som stod på. Han frågade om det var en riktig björn som kommit.

– Nja, sa jag. Den är nog liksom lite mer magisk. Kanske som en halvt magisk och halvt riktig björn. 
– Val ee di? frågade Milja, medan jag lyfte henne till fönstret.
– Kanske där borta… ser du! Kanske där bakom de stora träden! I skogen!
– Jåå… jag såg nog. Kanske de är där… Bumbebeli-mamma kokar sin eeegen välling!

Sen var det inga problem att dricka välling ur en mugg längre. Fast jag gissar att det där vällingsörplandet kommer att avta av sig självt. Det är inte lika mysigt utan flaska, men det är lika bra.

Jag har också jobbat med både stora och små saker, dock inte samtidigt.

Jättestora tvättställningar, vagnar och korgar på väg till tvättmaskinerna. Här det är 15 ställningar som antingen är i eller på väg in i maskinen. Håh! Lite bökigt, men jätteviktigt och ganska roligt när man får skratta och skoja med arbetskamraterna mellan varven, när vi är tillräckligt många så man inte behöver stressa för mycket och alla hjälps åt.

… och ibland pillar jag med supersmå instrument som ska granskas efter tvätt och desinfektion, innan de blir sterila. Då sitter man och hökar ovanför ett mikroskop (på bilden, instrument till starroperationer). Ibland råkar man se på sina egna fingrar. Hu! Det ska man inte göra! 😉

När jag kommer hem kastar sig minst ett barn i famnen på mig och pussar mig. På dagis har det hänt att båda twinsen har kommit och slängt sig i famnen på mig och glatt ropat: mamma, MAMMAAA! DET är en maffig känsla, då känner man sig jätteviktig! ❤

Igår sa Milja:

– Mamma! KOM! Jag är pussnödig, jag behöver en PUSS! 

Mitt i alla dessa stora känslor har jag hittat en ny sommarfavorit. En liten sak, men det är sånt som kryddar vardagen. Det är Pink Grapefruit-serien på Body Shop! Åh, jag vill ha duschtvålar och allt i den här doften just nu, det doftar som en blommig citrus med äpple! Synd bara att doften försvinner så fort.