Skip to content

Tyks och Tays

25 juni, 2014

– Mamma, mamma, mamma! Kom och titta! Vad gör du mamma? Vilar du mamma? Mamma, ser du den här banan, kan jag få spela på din mobil, snälla, snälla? Bara två mintuter till? Mamma? Varför får vi ingen efterrätt, du lovade ju? Vad gör du? Kissar du? Mamma, jag har ett ont på foten, se här.

Mellan tusen gånger mamma eller pappa plåstrar jag om Milja i köket. Ett litet plåster på ett litet sår. Man ska vårda små sår och fattiga barn. Då hör jag plisk-plask i toaletten – Isaac lyckades inte hälla bort kisset i pottan och börjar gråta.

Jag rusar dit och torkar, tröstar. ”Det är ingen fara, jag torkar”, fast jag egentligen är ganska arg. Å andra sidan var det tur att det var i den här toan, som har golvsil och inte lilla rummet. Isaac vägrar sova, han plockar med sig tusen smådjur. Jag plockar ur diskmaskinen och torkar bordet. Sopar golvet. William ropar på mig från sitt rum.

– Mamma, varför kommer du inte? Du lovade ju läsa?!

Jag hör ett välbekant mummel från det dova sovrummet.

– Du får gå med pappa och tvillingarna och lyssna på deras saga ikväll, jag måste plocka disken och tvätten.
– Ja-JAA!

Jag har redan somnat en gång ikväll. Jag gick upp lite efter klockan sex i morse för att hinna med bussen, jag jobbar som för två. Vi är lite för få just nu, det borde vara ännu fler i jobb, men folk ska ju ha sina semestrar. De ringer från kirurgen, som de gör ibland, och frågar – flera gånger – var instrumenten är. Några korgar hade fastnat i automatiken under natten efter gårdagens tvätt. Jag och ett par andra plockar ihop dem, och det ringer igen, ett flertal gånger. Fattar de inte att det tar halvannan timme i autoklaven?

Det är märkligt att instrumentvården är så osynlig och så ofattbart viktig. Det är som med sjuksköterskor. Ingen märker deras jobb, när det fungerar. Länge leve gräsrotsfolket! Mer makt åt dem som verkligen behövs och mer jobbplatser när det faktiskt finns jobb!

Hemma fortsätter matsläpandet, städandet, plockandet, men under en helt annan ljudnivå. Flera på jobbet brukar säga att de behöver en lugn stund på kvällen efter allt sorl från torkmaskiner, rullband, robot-lastarmar och luftpistoler. För mig är det tvärom. Ljudnivån stiger betydligt här hemma och funderar allvarligt på att börja använda de där hörselskydden här hemma istället. Eller också.

Jag diskar och sneglar på kalendern. Imorron åker pappa till TAYSen igen. Igen. Börjar det om igen? Eller slutar det? Tar det nånsin slut? Kan man faktiskt dö av nåt annat än cancer nuförtiden? Jag vill inte. Jag vill inte prata om det och jag vill tiga. Jag vill vara där, men jag hinner inte ens öppna min e-post. Det är det här som är livet och det händer nu, medan vi planerar allt det andra. Jag är rädd, ledsen och arg. Arg för den där klumpen i magen som inte försvinner. För det där tänk-om:et och för att man inte får prata om det. För att allt ska tigas ihjäl. Det är så svårt att prata om känslor.

Vissa springer. Andra läser. Jag skriver. Jag måste skriva. Fingrarna bara halkar runt på tangenterna, men jag måste få sätta ner orden svart på vitt. Jag hör om folk som pratar om sina föräldrar på jobbet, dessa är 84 eller 82 och har demens och lite andra vimsigheter för sig. Men för fan, håll käften om era jävla föräldrar som lever i en evighet! Det är väl inget ovanligt att man blir lite dement efter 80! Det hör till livet! Det är en lyx att bli gammal och alla kanske inte får den chansen! Jag säger inget, jag bara biter ihop och tänker. Tänker att de ändå inte förstår, för varför skulle de? De har ju ändå sina egna bekymmer. Ingen förstår egentligen innan man själv hamnar där. För ensamma sa ska vi vara. Ensam är stark.

Jag vill tro på himlen och Gud och allt det där, men tron sviktar. I dagens samhälle ska man inte tro, utan bara förlita sig på vetenskap och hej faderuttan. På det man kan bevisa och se. Å andra sidan är det ju forskningen och vetenskapen som redan har räddat livet på pappa en gång. Vi fick extra tid. Kan man få be om lite mer? Lite pensionsålder och livskvalité?

Sorgen äter mig som mögel på ett läskpapper. Den väller fram då och då bland regnskurarna. Den brusar upp när jag minst anar det och våldtar mina ögon.

Pappa vill inte att man ska dalta för mycket med honom och det respekterar jag. Inte för mycket synd-om. Men jag ber er att skänka era böner och tankar till T:fors och honom under de kommande dagarna under utvärderingen och operationen. För det kanske finns en Gud ändå.

Han har ju inte ens fått lära känna twinsen än.

 

 

Annonser
7 kommentarer leave one →
  1. 25 juni, 2014 08:25

    Kram.

  2. 25 juni, 2014 11:50

    Kramar till dig ❤

  3. Gudrun Karlberg permalink
    26 juni, 2014 04:29

    Tänker på dig och de dina. Kram. ❤

  4. 26 juni, 2014 05:54

    En extra kram! Tänker på dej och familjen ♡

  5. Barhoppan permalink
    27 juni, 2014 09:34

    Styrke kramar till dig

  6. calimilla_ permalink
    3 juli, 2014 11:59

    Ni finns i mina tankar. Jag har haft en nära anhörig i T:fors och vet hur det känns att slitas mellan hopp och förtvivlan. Styrkekramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: