Vi hann ju med en hel del, i alla fall

Mamma, jag tycker du är en sömntuta! sa William till mig häromdagen.
– Ja, jag vet. Jag är nog det. Jag tycker väldigt mycket om att sova. Du gillar väl mig i alla fall?
– Ja, såklart, jag tycker jättemycket om dig mamma!

Han har så rätt. Och ännu mer sömntuta har jag känt mig under midsommarhelgen, då jag har jobbat varje dag. Allra tyngst var det att byta mellan de olika skiften. På tordag kväll slutade jag 22.00 och skulle vara på plats igen 07.00 på fredag morgon. Sen har allt bara rullat på.

Jag plockar, diskar, granskar packar. Och laddade upp med en god sallad och matlådor, härligt garn (som kom ända från Stray Cat Socks, via Etsy, underbart, ganska tunt självrandande garn). Jag försökte också tänka på att det finns många andra helger som vill bli firade under sommaren, allt måste ju inte ske just på midsommar. Det tyngsta var att stiga upp halv sex och lämna en eller två skönsovande twins, som kurat ihop sig under mitt eller Mikas täcke.

Och tidigt om mornarna tar jag emot instrument från isoleringspatienter (den gula dräkten, extra försiktighet gentemot HIV, hepatit, MRSA och andra liknande) eller så kryper jag halv in i en torkningstunnel för att rengöra den för hand – det måste också göras en gång i veckan, trots att vi har en väldigt automatiserad instrumentvård. Och sen – sen kommer belöningen! Jag får en ledig måndag och känner mig helt fantastisk! Mika och jag får dessutom några timmar för oss själva på Mylly. Vi äter lite, jag tar ett litet glas vin, vi handlar kläder på rea åt ungarna, jag hittar en fantastisk klänning/blus på Gina och ett armband med ett ankare från Glitter. Jag köpte också såna där krulliga plasthårband som är trendiga. Ungarna äääälskade dem och sover med dem runt armen just nu. Tur att jag köpte fyra!

Åh, va jag har fått fnatt på kläder just nu! Det måste vara nån frigörelseprocess! Ungarna börjar bli så stora att man kan börja ha lite finare kläder utan att de dräller på dem hela tiden (på mig alltså) och man kan gå ut lite ibland. Jag har ett jobb som jag trivs med och är glad över och jag är så fantastiskt glad att vi drar in dubbla löner; alltså att både Mika och jag har en lön. Det är en lyx som många kanske tar för given. Ja, man får jobba röven av sig ibland, man är trött, man gapar åt ungarna, men ibland hinner man faktiskt hitta på roliga saker också. Saker som inte har med spel eller surfplattor att göra.

Jag hittade asfaltskritor för 2,50 på posten, när jag hämtade ett paket. Visst är det märkligt att man länge letat efter nåt – och så finns det rakt framför en! Så bra! Milja var den som tyckte allra mest om dem!

Med dem kan man lämna roliga meddelanden till grannarna…

… eller göra fina start- och målstreck!

– Mamma, kan du ta tid? undrar W om och om igen. Och sen ska du säga platsernafärdigagå!
– Mamma, kan du ta tiiid, undrar den lilla.

Och vi räknar, fast jag tar inte tid på riktigt, bara nån enstaka gång. För det mesta vill de bara att jag ska se på. Gården var ganska tom och bilfri i helgen, så vi fick rulla runt ganska fritt.

Milja har kommit på att hon nästan kan gunga själv. Högt och länge och mycket! Och mycket fart ska det vara! Nån dag kommer hon att trilla illa, den lilla våghalsigen, men jag hoppas jag har fel. Kanske små tjejer är gjorda av gummi? Det känns så ibland.

Av gummi, eller av mjuka kattsvansar, pussar, nallar och böcker. Milja har öst pussar över mig, när jag tar henne i famnen och det är så ljuvligt!

En av reatröjorna bestod av en t-shirt med cape. Milja älskade den. Hon studsade upp och ner i sängen, jag fattar inte ens att man kan komma sådär högt, men hon verkar så lycklig att jag inte vill stoppa henne heller. Och sängen håller.

– Nu är jag superkartan! säger Milja och springer runt som en galning.

(i ett avsnitt av Dora Utforskaren tar denna fram sin karta ur väskan, denna karta är en pratande kraktär och han får en mantel och blir en suuuperkarta! Knäppt men sant. Finns på svenska på Netflix. Extremt lärorikt, väldigt långsamt, men pedagogiskt som attan.)

Och så blev även denna midsommar ganska bra. Det jag saknar mest är att vara med min familj i Österbotten. Min systerson fyllde sex år för nån dag sedan och jag saknar honom och hela kånkarånka där uppe. Ni finns i mitt hjärta, alltid, alltid.

Helgens bästa:

Jag har hållit mig vaken efter jobbet, fast jag gick upp så tidigt. Alla dagar! Framsteg!