Bibban igen
Lördag, lyxdag. Sovmorgon till söndag, kördag. Nya tag med telefonen, ladda in nya saker, återskapa, kopiera och trixa. Hej framtid och inloggning med fingeravtryck. Jag måste medge att det kändes barnsligt roligt, speciellt för en som älskar prylar. Det skadar inte att 5s har en bra kamera heller och större skärm och en del andra småfinesser.
Rent spontant kände jag det såhär ett tag. Tack iPhone 4s, du var en väldigt bra telefon! Den kommer nu att gå till återbruk hos fammo. Tänk att den överlevde twinsens första levnadsår, utan varken sprickor, skrapor eller andra blessyrer. Jag hade länge en bumper runt den, när den sprack köpte jag ett annat skal av silikon och jag tror att det gjorde att jag slapp sprickor i glaset, de gånger telefonen damp i golvet eller asfalten.
Nu köpte jag en svart bumper av ett billigare företag, till mina vita telefon. Är det förresten bara en slump att startskärmen på en vit telefon har en vit bakgrund med ett svart äpple och en svartfärgad telefon har en svart bakgrund med ett vitt äpple? 🙂
Från lugna kvällar med tv-slappande till livliga barn och fullt ös igen. Vi hade egentligen planerat in en promenad till skogen/stenstaden, men ett ruskigt slaskoväder satte stopp för det. Alla snö som kom ner smalt på en gång och vinden ven. Blä! Vad händer med den här vintern? Här i Åbo är det snart slut på snö. Eftersom Milja dessutom varit/är lite förkyld, gick vi en hastig sväng till bibban för att göra nånting med kidsen.
Märkligt nog orkar de rusa runt som galningar i alla fall och leka tittut eller rusa efter varandra hela tiden. Jag har försökt gå ensam med dem, men det var tur att Mika var med idag, för man hinner inte låna mycket böcker om jag är själv med dem.
– Mamma, vad är det här för bok?
– Det är Mumiemysteriet och Biografmysteriet, det är två böcker i samma.
– Men! Varför har vi redan läst alla LasseMajaböcker! Hmpf!
Vissa böcker läser man gärna om, men inte lika ofta när man är sex år och inte om det är detektivböcker.
Det är samma sak, vare sig det gäller hissknappar, lampknappar eller låneböcker. Alla ska vara med, man ska alltid turas om att göra allt. ”Nu är det min tur” har funkat ganska bra hittills och det måste vi fortsätta med för att upprätthålla rättvisan. Håh, ibland tär det på tålamodet.
Vad vi läser just nu och vad som är omtyckt av twinsen:
Gösta tvättar av Katti Hoflin.
En bok om vardagsproblem, om att kunna själv. Och om mat och vatten. En stor bonus för att bokens mjuksdjur heter Nietszche. Min favoritmening ur boken är när Gösta häller varm choklad över djuret i misstag:
”Nietszche blir inte glad. Han blir brun.”
.
.
.
Ludde och någon (eller nån annan av Ludde-böckerna, t.ex. Ludde letar efter nalle) av Ulf Löfgren.
Vem har lagt en gurka i Luddes strumpa? Och varför är det en boll i pottan? Vem har lagt en limpa på mitt huvud medan jag tittade bort? En småknasig bok, som ungarna alltid fnissar åt.
.
..
.
Bamseböckerna är riktigt bra, speciellt de som inte har hemskt mycket text. Bamse och Tutelutt av Mårten Melin, var länge en favorit för William och nu lånade vi den igen. Det orkar till och med en sexåring höra ett par gånger.
.
.
.
.
.
.
Om ni har missat de charmiga Ingrid-böckerna av Katerina Janouch, ska ni absolut läsa dem. De är charmigt illustrerade, roligt skrivna med korta, mysiga texter som barn kan känna igen sig i. Den här gången hittade vi en som vi inte har läst, Ingrid ska resa. Jag kikade in till Akademiska bokhandeln häromdan och såg att bokserien har gått vidare genom att de lagt till en karaktär; nu finns det även böcker om Ingrid och Ivar. Kanske det blir passaligt till twinsens treårsdag nästa månad.
.
.Jag är glad att ungarna orkar lyssna på en massa böcker och berättelser. Till och med William, fast han börjar bli ganska stor.
I en digital värld, där surfplattor och datorer tar mer och mer utrymme, tycker jag två saker är väldigt viktiga:
– att lära sig skriva för hand
– att få bläddra i riktiga böcker
Det är känslor och upplevelser som jag inte tycker går att ersätta med plattor och datorer. Att ta i och dofta på en vanlig bok, vare sig den doftar unkelt gammalt lim eller nytryckt papper, är speciellt. Det är fler sinnen med i bilden. Och självklart också att inte bara sitta inne och läsa eller spela, fast vi är en sån familj som gillar det också.
På tal om att dofta. Jag sätter på Isaac hans pyjamas och säger att han doftar gott. Salva, rena kläder, mysigt barn, tänker jag. Isaac tänker högt:
– Ja doftar köttbulle och makalonel. Och pastill. Fölla gången doftade jag gooodis!
Nu börjar en ny vecka, med noll soltimmar utlovade, för sju dagar framåt. Bara ett par plusgrader. Blä och fy, ge oss i alla fall lite sol. Jag börjar med att vara hemma med en liten tös, som tydligen inte blev av med sin feber än och som hostar. Arbetskraftsbyrån ska ha sitt besök och ibland tänker jag på de som ”bara” har sig själv att ta hand om. Jag förstår varför förhållande spricker, småbarnstiden är nog givande, men väldigt tuff.
Att sy och sticka av
Hallå veckoslut! Nu är vi redo för dig! Kom bara!
Det är mycket och litet som händer. Jag pysslar med kontakter via skola, skriver in mig i systemet, söker vikariat och håller tummarna. Det ser bra ut, bara man inte väntar sig något alldeles för snabbt. Orkar man göra vikariat, hamnar man lätt på en fast tjänst så småningom. Samtidigt är det lite, lite ledsamt att lämna vår grupp och skolan. Där hade man alltid någon att fråga och träffade samma människor. Men jag är glad i alla fall, att det äntligen tog slut. Mika frågade mig igår om jag faktiskt har sovit nu, och jag svarade ja. ”Det märks verkligen”, sa han! Fniss. Ja, humör var det. 😉
Medan tulpansäsongen kickar igång, tycks andra homing-hormer också vakna hos mig. Jag vill sy! Jag längtar efter att sy nya gardiner. Det här skulle kunna bli fint! Bara planer, det ska man ha. Tygerna här ovanför är från Eurokangas. Twinsen rum behöver styras upp, det ska bli av i vår! Kanske vi äntligen får tummen ur och lyckas skaffa den där våningssängen. Eller två sängar? Hmm, får se hur det blir med plats och utrymme.
På tal om Eurokangas, hade jag glömt hur fina knappar de har där till ett förmånligt pris. De här blir ju bra till mina knappsockor!
Ny sticktidning, nya smånystan! Nu kickar jag igång mössfabriken med Novita&myboshi-garnen. Vissa säger att akryl är så dåligt att sticka i, men jag tycker precis tvärom. Det här är en akryl-ullblandning och jag tycker det verkar fint och bra, mjukt och följsamt. Det blålila garnet till höger är en ny Nalle Taika-färg, som får bli kära sockor.
Och heminredning skulle jag kunna fortsätta med hur mycket som helst! Den här Hetket-serien från Arabia är så superfina. Jag älskar färger. Fast mer muggar behöver jag inte. Tittade lite på dem i alla fall och på en massa annat vid hemavdelningen vid Wiklund idag. Åh, varför kan man inte vara rik? Jag skulle så gärna köpa nytt duschdraperi, köksgrejs, en stor kastrull/gryta och stektermetrar och vem vet vad, om man hade råd. Jag drömmer vidare över min kaffekopp.
Dagens
Min kamera har fått spunk. Den vill inte riktigt fokusera och ibland tar det lång tid för den att hitta skärpan. Fasen, jag måste föra in den på repartion. Är sånt dyrt? Den har ju trots allt hängt med i tre år och jag har tagit över 30.000 bilder med den. Den har hängt med på salta båtturer, i fukt och i tö och på stranden och ute i kyla. Det är en bra kamera, den här Canon 1000D, fast experterna säkert hävdar att det finns så mycket bättre. Så är det ju alltid.
Saker jag ogillar med den här vintern:
Isaacs eksem. Varför ska man behöva ha atopisk hud? Blä också. Han har röda utslag under/i knävecken och lite grann på ryggen också. Ungefär en gång i veckan sätter jag på hydrokortison och det hjälper ganska bra. Samtidigt vill jag inte använda det för ofta, eftersom huden blir både tunnare och för att det funkar sämre då. Jag tror han sover sämre vissa nätter för att utslagen kliar, speciellt i armvecket. Jag smörjer med bassalvor och nu senast Locobase Repair.
Isaac har förresten börjat kissa på sig igen. Okej, det här är väl sånt som man inte ska skriva om, man ska inte förlöjliga sina barn, men det är inte det jag menar alls. Jag undrar vad det beror på, eftersom han varit torr i över ett år. Det har hänt på dagis många eftermiddagar, även om han går på toan innan. Ibland kommer det inte just då, när han försöker. Dagis trodde det var urinvägsinfektion, men det är det knappast. Det syns ju i så fall på urinen, den är grumlig och luktar och så är det inte. Inte heller har han nån feber eller ont när han kissar. Kan det bara vara så att man förändras, glömmer, fastnar i en lek? Hmm.
Och ändå är han så glad, den goa lilla gubben. Hur kan man vara så glad som en tvååring är – och glad åt småsaker? Och varför glömmer man bort det när man blir äldre?
Dagens solstråle:
En lek med ”mamma, pappa och lillebror (Hello Kitty) som åker på en stor Blixten. Mycket viktigt och mycket spännande. Milja brukar ofta repetera, speciellt i bilen:
– Jag är syster! Jag är Iimas lillaSYSSter och Isaacs SYSSter! Och ja tycker om dig mamma. Isi, mä tykkään sult! Äiti? Kan du prata finska? Jag tycker om DEJJJ! Och Isaac och Iima!
Dagens viktiga och mycket närgågna lek:
Isaac kom på att man kan kika på bilar genom ett förstoringsglas – och då blir dom mycket större! Vilken fröjd och lycka!
Dagens favoritprogram:
Dora. Dora dora dora. Hela tiden, många avsnitt. Det är tur att det finns Netflix.
Dagens myshög:
Mina twins, ni är det finaste som finns! Och William förstås! Men huu va ni är bestämda och busiga, när det är fel färg på nappflaskan (till vällingen) eller fel tröja eller fel skor eller fel person som ska läsa. Och man ska ju absolut inte gå och lägga sig, det är HUR tråkigt som helst? Varför ska man sova, när man kan slänga sig på golvet eller hoppa och gå i soffan? Eller faktiskt också bara vara, det kommer ju sådana stunder också. Jag väljer att minnas de fina stunder just nu, då två gånger treårstrots står för dörren och redan knackat på.
Happy hour
Ju äldre man blir, desto mer ändras innehållet i ”happy hour”. Och det behöver inte nödvändigtvis vara en hel timme.
När man var liten var det godisdagar, speciella resor eller utfärder och lektid man längtade efter. När man är 20+ är det billiga öl på krogen.
Nu är jag 30+ eller 40-, hur man själv väljer att se det, och jag tycker att happy hour är:
– när ungarna somnat och man bara andas ut, ut, ut. Skönt, frid, lugn och ro.
– att kunna åka till körövningen, efter tre veckors paus och veta att ungarna är i god hand med fammo, jag behöver inte tänka att jag ”övergett” dem eller att de skulle vantrivas. De trivs på dagis, men det är ett fakum att hemma alltid är hemma.
– att komma från en mammografiundersökning och höra: Allt är bra, det är helt onormalt – och man bara känner hur den där lättheten ökar och ökar! Kolla er bröst, tjejer! Lär känna dem och gå och kolla ifall nu är osäkra! Det är bättre med en gång för mycket, än en gång för lite.
– när man får gå och tvätta bilen för 11 euro istället för det dubbla. Happy hour på biltvätten macken mellan 21 och 07, det är grejer det! Dessutom var det säkert en syn att se mig strutta runt i högklackade vinterskor, spelade musik sådär halvhögt och glatt i den sena kvällen där jag torkade dörrfogarna, hävde ut det värsta gruset och vände speglar, medan folk i McDonald’s DriveIn lyste på mig.
– också att man får vara någon, att man märker att man gör en insats, fast man bara är studerande (EN dag till!) på en arbetsplats. Idag skulle jag öva på att vässa tandinstrument, tillsammans med tandhygenisen. Jag tog fram alla kunskaper jag hade, hon visade mig sina instrument, men det är ju bara några få. Hon brukar inte vässa tandLÄKARNAS instrument. När jag sedan berättade att vi hade övat sån vässning och även för hand, kom en mycket glad tandsköterska med en hel hög exkavatorer och sa att det var så braa, så braaa att nån kunde vässa dem!
Tja, jag vet ju inte om jag kan, men vi har övat många gånger och nånstans måste man börja. Jag gjorde som vi gjort i skolan, lite darrigt, men ändå och det blev bra. Jag fick alltså visa tandhygenisten hur hon i fortsättningen ska vässa. Jag blev så glad, så glad! Tänk vilken liten, men stor grej. Jag kan, jag också! Sen fick jag höra att jag var ”hemskt noggrann” och det tog jag bara som en komplimang. Hmm, det här med tandvården kan jag absolut inte utesluta i yrkeslivet. ^_^
Förresten, det där med happy hour på krogen är ju fortfarande intressant. De två gånger man kommer ut varje år. Eller så går man till Sale fem före nio och köper två öl och soffslackar. Fast inte idag! Nu ska jag sova, spikmatta mig och ladda för morgondagen – med en ren bil. Stackars lilla Mazdabilen, jag tyckte så synd om honom när han var så smutsig.
Matmåndag, del II
Jag skulle vilja skriva om all världens usligheter idag. Inte för att det egentligen är SÅ illa ställt, utan för att jag är utschasad, less och trött, trött, trött. Det tog nästan två och en halv timme att lägga ungarna sov ikväll, eftersom vi försov oss i morse och ungarna således också sov längre än de brukar. Men tack och lov, inga nedkissade bäddmadrasser nu på två nätter och man får sova mjukt igen och slippa bunkra upp med extra täcken på den lite hårdare stormadrasserna.
Ända sedan jag stickade klart de där randiga sockorna åt Milja, har hon vägrat ta av sig dem inomhus. Hon är en lustig typ. Hon kräver inte saker på samma sätt som Isaac, som tycker jag ska virka än den ena, än den andra saken åt honom, utan hon tycker om saker liksom lite i smyg. Och på tal om att kunna eller vilja saker i smyg, är hon vansinnigt lik Lotta på Bråkmakargatan.
Twinsen har sedan en tid tillbaka, lärt sig att räkna. Just nu till tolv, både på finska och svenska. Vid läggdags är det alltid samma rutin; böckerna ska läsas, det ska sjungas och SEN får både Milja och Isaac, i tur och ordning, släcka sänglampan. Det betyder alltså att de ställer sig upp, räknar till tio (eller tolv) på valfritt språk, börjar om ibland och sen släcker de. Sen är det den andras tur och fenomenet upprepas. Idag skulle Milja räkna mina tänder. Fem stycken, kom vi fram till.
Isaac sitter helst om ser på Bissten-video vid datorn. Han sitter lugnt och stilla, som Ferdinand under sin korkek, men då och då reser han sig för att be att vi ska klicka fram nästa video. Och det är liksom inte några action-grejer han ser på! Nope, det ska vara såna videor där folk öppnar överraskningsägg, eller öppnar många paket med Cars-bilar, kör runt samma bana med bilarna eller förevisar hur de kan byta färg i kallt och varmt vatten. Många av de där videona har miljontals klick, 1-25 miljoner har jag sett. Herkas! Då kan man faktiskt försörja sig på det. Isaac är också den som protesterar mest mot saker han inte får göra just nu. Alltså gaawd, när han lägger i den där ”jag vill inte, jag struntar i allt”-växeln och skriker allt han kan. Det är så otroligt frustrerande, när man inte kan göra nåt annat än härda ut.
Kära Gud, ge mig lite tålamod, lite mer, igen.
Idag slängde jag ihop lite scones med piimä. Receptet tog jag från scones.se. Det blev kanske inte så snygga, men väldans goda och ganska fluffiga, trots att de inte behöver jäsa alls. Man kan också ha i natruell yoghurt, istället för surmjölk eller piimä.
… och de passar bra till en currygryta. Lite stark blev den, men rätt bra. Borde ha haft i lite mindre grön (alltför färsk) currypasta och lite mer salt. Men till och med jag kunde äta den, så farligt blev det inte (fast jag öste på en del grynost på tallriken också).
På tal om mat har jag världens matdille nu igen. Jag vill laga ALLT i de här tidningarna! Samtidigt! Honungsbröd i lergryta (coolt, fast det ska jäsa tre gånger), kikärtssoppa, brownie-mudcake, limedrömmar och en massa annat smaskens! (tidningarna på bilden är senaste Leivotaan! och dagens Pirkka-tidning).
Dagens video:
Det där jobbet
Tack, tusen tack alla som lyckönskat mig idag, när vi hade examensfest! Jag kom för sent! Skulle ta buss nummer 6, men tg 4:an, som går från samma hållplats och hamnade helt åt skogen! Traskade i yrväder och iskall blåst med tighta jeans och trodde jag skulle förfrysa benen av mig under de där tjugo minutrarna, men fram kom jag! Skolan är alltså slut på pappret, men några har sina yrkesprov eller delar av dem kvar. Det går ju inte alltid att fixa det så att man får en plats att öva på, när det är så många som gör liknande uppgifter. Jag har tre dagar kvar och en liten examansbit, sen är den sagan all. Som jag har väntat. Den här utbildningen påbörjades ju redan innan twinsen var födda.
Många har frågat mig om detta är en bransch jag kan tänka mig att jobba inom/stanna vid. JA! Absolut! Annars skulle jag inte ha satsat stora delar av mitt jullov, av januari, av mina lediga kvällar och av ungarnas tid på att skriva, skriva, meka, peta, pyssla och få ihop allt. Och det är ju ”bara en yrkesutbildning”. Vad då bara? Jag fungerar i den här miljön! Ända sedan tiden vi bodde i Sverige har jag från olika håll fått höra att jag borde ta bättre vara på min tradenomutbildning inom handel och förvaltning, som jag faktiskt också har. Personligen anser jag att alla utbildningar är bra och att kunskap är en lätt börda. Man har nytta av allt man lär sig, oavsett vad man gör.
Man kan inte heller frångå det faktum att jag har Tourettes syndrom. Det innebär att jag i perioder har mera tics och synliga tics som inte alltid passar inom servicebranschen. Visst, det finns olika jobb man kan välja, men i dagens Finland är den utgångspunkten också begränsad, man får söka nya vägar. Förut kunde man gå in till arbetskraftsbyrån eller arbetsförmedlingen och be om jobb – det existerar inte i dagens samhälle! Inte alls!
Det finns inte bara en eller två saker en människa kan göra i livet. Det kan ju inte vara så. När man dessutom varit hemma så länge som jag, måste man vara beredd att söka nya vägar och utmaningar. Det känns roligt och givande. Jag medger att det har varit svårt för mig också förut, att förstå vidden och viktigheten av en yrkesutbildning, men ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag dessa nischer. Det som har varit den största förändringen i denna utbildning är att jag känner mig mer säker på finskan och det gör mig väldigt glad. Och ja, det att jag skrev 3:or (kiitettävä/berömligt på en skala 1-3) i alla ämnen gör inte saken sämre. Vill man, så kan man.
Nu ska jag sätta mig ner och INTE skriva nåt skolarbete, utan dricka ett par öl och sticka! 😀
En hastig vardagsglimt
Från tunga korgar med blodiga, tunga instrument från ortopedin, till småpill med vassa små rotfyllningsnålar och sonder. Nu är jag på praktik inom tandvården i Kakskerta, Moikois. Det är ett väldigt trevligt ställe (och det är så lugnt!) och jag har fått hälsa på min gamla klasskamrat från den förra gruppen! Det var roligt att ses igen och språka om gamla tiden och undra vart alla tagit vägen från det gänget, en stor del har jag sett eller hört om, var de jobbar och så.
Men det tär på krafterna att lära sig nytt hela tiden och fråga, stå på sig, reda ut. Skriva ner, skriva på datorn, planera. Inte som ett vanligt jobb man kommer hem ifrån och lägger åt sidan. På tal om sida, ligger det här dessutom helt på andra sidan stan och jag ska vara på plats senast halv åtta eller åtta. Igår kom jag hem och slocknade som ett utblåst ljus på soffan. Jag hörde att William frågade nåt av mig, gång på gång på gång, men jag vet inte alls vad det handlade om. Sen blev han arg och halvskrek, men jag var för trött för att reagera. Har svårt att få tag i sömnen, vet inte ännu om den här platsen blir godkänd som examensplats, fast jag är inplanerad för den två, den sista delen av examen, nästa onsdag! Nej, det får vi veta på måndag. Jag hoppas det här är slut snart, jag vill börja jobba på riktigt.
Ungarna bryr sig inte om nån skola! De går på som vanligt såklart. Idag bjöd fammo på mat (tack!) och ungarna hann leka en stund. ”Man får såga om man är ovanför roskis, sa faffa”, sa min pysslande, byggande son, tills vi lade undan den lilla vassa sågen, då två par andra händer också började intressera sig för det hela.
Isaac var slapp som en pannkana i dagarna två. Man hann oroa sig lite grann, fast jag vet att barn kan få nära 40 graders feber, utan att det är nån större panik. Så idag var han pigg och kry igen och slevade i sig två tallrikar fisksoppa!
”Mamma si på det här! Kolla vilket SPRÄTT!”
Mika och jag hann slänga oss in via Punnitse ja Säästä och fyllde på lite fröförråd, mysliförråd och lite fabulösa teer. Dyra, men goda, man kan köpa dem lite ibland. De kostade lite över 4 euro per paket.
I helgen utlovas endast en futtig minusgrad. Det ser vi fram emot! Vinden och minusgraderna har ställt till det för ungarna på skolan och dagis. För kallt att vara ute, även om dagis varit ute ibland ändå. Duktiga dom! Och vi har mer snö än mitt i stan, där gatorna värms upp under vintern.
Jag letar och fyndar reavaror. Jeans för 9,95 från BikBok. Tröja för samma pris från Cubus (men fasen vad den luddar! Måste tvätta den några gånger, för den är annars redan en favorit). Halsduk från Gina för 5. Jee!
Jag vet inte om det alltid är så, men jag tycker att alla tandläkare, speciellt tjejer, är så himla fräscha och pigga! Lyster i huden, snyggt hår, vita leenden! Blir det så, eller är det ett krav för att bli tandläkare? Jag lägger i alla fall på mig fler bra-iga vanor, som att ta ett par bitar tuggummi efter lunchen, istället för ett par bitar choklad. Det sägs att det tar 10-15 gånger att vänja sig av eller till med vanor. Kanske det här blir en ny vana?
Dagens Isaac, på parkeringen, när vi går hem:
– Uss! Det är iiiskallt mamma! Sen i sommar, då ska vi fara med Capobåten. Då är det inte kallt.
– Jåå, det ska vi. Längtar du efter att åka med Dacapo?
Han nickar.
– Jag också!
Slutspurten
Ny vecka, ny plats, nygamla ansikten. Tandvård, uppstigning klockan 05.50 senast. Jag börjar förstå varför stress förstör kroppen, det blir så påtagligt just nu. Jag skippar sångövningar, orkar inte städa, men ungarna har i alla fall rena, hela och strukna kläder – och framför allt ihopparade sockor. Jag försöker mig på en sista Hensu, ännu en skriftlig uppgift innan skolan och denna instrumentsaga är all. Snart jobb, snart på riktigt. Snart slipper man att hela tänka på att vara under luppen, under granskning.
Dödsfall inom storsläkten, mammografi nästa tisdag, det är mycket som händer samtidigt och rör om. Jag är så tacksam för att Mika har orkat ta och hämta alla tre ungar, när jag ska vara på praktikplatsen på andra sidan stan redan halv åtta. Det fattas bitar på själva arbetsplatsen, för det som sista delen i examen borde innehålla. Bitar jag inte själv kan fixa och som skolan borde stå för, men inte gör. Det ger mig extra huvudbry och färre timmar sömn, fast jag försöker lägga mig i tid. Sover under två täcken och fryser, va knäppt.
Snart ska den här rumban vara förbi, nästa vecka, det är jag så tacksam för. En person frågade mig varför jag inte är hemma, när jag har såhär så barn. Hon sa de i alla välmening, men orden har etsat sig fast i mitt huvud. Ja varför? För att vi inte har råd och för att jag försöker komma framåt på eget håll, så gott det går. Det går liksom inte att dra sitt livs historia och försöka få folk att förstå, så jag har slutat med det. Låt dem tänka vad de vill.
Däremot har jag lärt mig att säga nej – ibland. För att man inte orkar, för att man inte kan, fast man vill. För att man måste. För att jag bestämmer över mitt liv, tillsammans med min familj, ingen annan.
Det känns ändå bra när en lärare säger, med stor tvekan och lite iver i rösten:
”Åh, jag var så besviken när du sa att du var gravid förra gången, då du avbröt… nej jag vet, man inte säga så, det är jättebra med barn och jag är glad för den del… men jag tyckte du var så ivrig och glad och det gick så bra för dig.”
”Man får visst säga så”, svarade jag. ”Jag kom ju tillbaka.”
Våga säga. De där orden gjorde mig jätteglad. Jag är på rätt plats.
—-tillägg—-
Klockan är 23.34. Isaac har 39,6. Suck. Varför händer allt samtidigt, under dessa nio dagar?
Fart och fläng och lite kontraster
Egentligen, om jag ska vara riktigt ärlig, hade jag lovat ungarna att vi skulle gå till pulkabacken idag. Inte vår vanliga, utan den stora, nära Impivaaras simhall. Hur det nu blev, kom vi oss inte dit, så vi hittade på annat istället. Liikunnan ihmemaa firar tio år i år och hade öppnat igen (redan för två veckor sedan) och vi gick dit istället. Det var mycket välbehövligt. Tre rastlösa och vrålande ungar, som av nån anledning var med missnöjda med en massa småsaker idag, behövde nåt roligt att göra.
Milja blev så ledsen när hon inte fick spela innebandy med de stooora pojkarna! Åh, va hon grät. Sen lämnade de burarna och hon fick stå i mål och spela själv, då blev det bra.
Hur mycket man än får hoppa, studsa eller leka med andra saker, är klossbygget alltid roligast. Och svårast. Det man byggt vill man ha ifred, det är samma sak med alla barn och föräldrarna står och tröstar, hindrar och manar på sina barn att alla får vara med. Idag var det dock ganska lugnt, så vi hann med en hel del hinderbanabygge.
Se upp Milja, här kommer jag! Det är ständiga pekpinnar om att de stora måste akta de små, det glömmer man så lätt i en miljö med mycket oljud och när alla leker tillsammans.
Dagens yes! Vi kom med i nästa Buzzador-kampanj också! Den här gången ska vi skriva vad vi tycker om olika borsthuvuden till Oral-B. Hittills har det ju egentligen bara funnits en sort, en rund modell, men nu kommer det tre olika, som ska passa bättre beroende på om man vill ha vitare tänder, bättre tandkött eller mer plack. Jag kan säga redan nu vad jag tycker rent spontant:
Jag bytte till eltandborste för några år sedan och byter inte tillbaka. Jag är en sån som går till tandhygenist minst två gånger om året för att ta bort tandsten, för att inte tänderna ska ramla ut. Det finns inget, absolut inget som kan ersätta tandtråd eller små borstar man putsar mellan tänderna med, men det vore ju trevligt om man kom åt bättre bakom och mellan tänderna med bara borsten. Det eltandborsten överlag har hjälpt mig med är att slippa konstant inflammerat tandkött och komma åt bättre längre bak.
Hur går det med vår Watson-kampanj då? Tja, i skrivande stund ser Mika på en film. Egentligen skulle han inte ha hunnit se början, eftersom vi la barnen, men man kan ju lätt backa 45 minuter och tadaa! Börja om! Nu tänker jag bara hur vi ska klara oss utan den här tjänsten i fortsättningen, eftersom vi sett på en massa Buu-klubben om och om igen och även lite andra program. Man kan betala för att ha den kvar, men vi vill inte betala dubbelt – vi har ju vårt vanliga abonnemang på digiTVn också. Och Netflix, som vi tycker om. Får räkna lite och ser vad som lönar sig. Man kan också beställa kanalpaket via Watson, t.ex. de svenska kanalerna var billigare än Soneras alternativ, så vi får se hur vi gör.
Det är förresten väldigt lyxigt att kunna spola förbi reklamer och pausa mitt i en film!
Sånt där man kallar lördagsmys
Det är sjukt hur mycket man har glömt hur det känns att själv vara barn. Man tycker att man borde minnas, men minnena man har är spridda och ibland formade efter vad andra har berättat. Det jag däremot minns klart, är att jag tyckte väldigt mycket om de gånger pappa tog mig nånstans för att åka skridsko. Ibland på Esse å, utanför vårt hus, ibland till nån plan. Ibland snurrade jag runt på åkern, på en plätt där det alltid samlades vatten om vintrarna och blev finfin is.
Idag var det tokbra väder i Åbo. Tre ynka minusgrader och det kändes så varmt! Vi plockade fram mina och Wilis skridskor och skulle ge oss ut. Vi hade talat om det här för twinsen några gånger, det var rätt nyfikna och förväntansfulla. Sålunda kom vi till frågan som Milja ställde:
– Men vaaj är miiiina skisskor?!
Stor panik och sura munnar. Hon har ju inga!
Visst, vi har kunnat skaffa, men vem vet hur många gånger man använder två par skridskor i samma storlek åt tvååringar. Plus hjälmar. Skulle vi vara en hockeyfamilj vore det en sak, men nu är vi bara såna där som sticker iväg och företar oss det som faller oss in.
Jag hittade också ungarnas bebispulka från ifjol och Isaac blev överförtjust i den. Bara han skulle ju sitta där, han såg den först! Det kan man ju fatta! Och bara mamma skulle dra i snöret. Jag gick inte med på det, eftersom det får vara nån måtta på den där mammigheten också mellan mig och Isaac. Det är skönt och roligt att ett barn är mer fäst vid en, men samtidigt ganska jobbigt då man ska vara borta. Så han fick vara ledsen ett tag. Jag tänkte på det här med att föräldrars uppgift är att uppfostra sina barn genom att vara den som levererar besvikelser, som jag läste i nån tidning för ett tag sedan.
Hur det nu blev, smälte ungarna lite när de kom på att man kan åka gå, åka och bli dragen på pulka på isen. Till och med av pappa! 😉 William, som inte är så van att åka skridskor, tyckte det var tungt, halt och jobbigt, men han kämpade på bra och höll sig stående. Vi försöker öva lite inför tisdagens åk med förskolan. Det som är bra är att förskolan åker till Barkplan, en stor rink inne i stan, där det finns såna där stöd att hålla i, så man lär sig åka bra.
Milja tyckte det här var särskilt roligt. Fast jag fick sluta efter ett tag, det var tungt för ryggen. Annars kan jag passa på att meddela att skridskoåkning, att skrinna, är bra mot munsår och ischias!
Sen smakade det bra med våfflor, hallonsylt och grädde. Vilken lyx det är att nyligen ha storhandlat, även om det där med ”arjen säästöja” ofta betyder att det svider rejält i plånboken. Det är roligare och lättare att laga mat när det finns mycket råvaror och alternativ att laga av. Morotsbröden med solrosfrön blev bra också, det fick jäsa ordentligt och jag knådade inte degen efter att den fått jäsa den första gången, utan skar den bara i stora bitar.
Sen fyller vi på husmorskvoten med stickade sockor. Ett par färggranna åt en liten tös, som inte kan bestämma sig vilken färg hon ville ha och lite ”hav och sand” i vuxenstorlek. Garn: Rellana Ringel, till vänster och Järbo Miniraggi till höger. Stickor 2,5 mm.
Och lite godisdag hade vi på kvällen, eftersom gårdagen blev kort, den riktiga godisdagen alltså. Tänk vilken lyx, att ha TVÅ slickepinnar – samtidigt!
Ibland blir man helt knäpp på när ungarna strider om leksaker, pulkor, stjärtlappar och småbilar till fördärv! Nej, inte sitta i samma pulka! Fel person som drar, fel vantar, fel mössa, fel mat, för mycket oljud, inte äta mat, fel slickepinne, oräätttviiist att den andra fick en annan färg på slickepinne och så vidare. Det är just sånt där som bleknar med tiden, förhoppningsvis för dem själva också. Kanske det också kan minnas de fina stunderna, de gånger vi gick ut och gjorde saker tillsammans, oavsett om det blev bra eller dåligt, men att vi i alla fall gjorde det tillsammans.
Bittes blogg 