Slutspurten

Ny vecka, ny plats, nygamla ansikten. Tandvård, uppstigning klockan 05.50 senast. Jag börjar förstå varför stress förstör kroppen, det blir så påtagligt just nu. Jag skippar sångövningar, orkar inte städa, men ungarna har i alla fall rena, hela och strukna kläder – och framför allt ihopparade sockor. Jag försöker mig på en sista Hensu, ännu en skriftlig uppgift innan skolan och denna instrumentsaga är all. Snart jobb, snart på riktigt. Snart slipper man att hela tänka på att vara under luppen, under granskning.

Dödsfall inom storsläkten, mammografi nästa tisdag, det är mycket som händer samtidigt och rör om. Jag är så tacksam för att Mika har orkat ta och hämta alla tre ungar, när jag ska vara på praktikplatsen på andra sidan stan redan halv åtta. Det fattas bitar på själva arbetsplatsen, för det som sista delen i examen borde innehålla. Bitar jag inte själv kan fixa och som skolan borde stå för, men inte gör. Det ger mig extra huvudbry och färre timmar sömn, fast jag försöker lägga mig i tid. Sover under två täcken och fryser, va knäppt.

Snart ska den här rumban vara förbi, nästa vecka, det är jag så tacksam för. En person frågade mig varför jag inte är hemma, när jag har såhär så barn. Hon sa de i alla välmening, men orden har etsat sig fast i mitt huvud. Ja varför? För att vi inte har råd och för att jag försöker komma framåt på eget håll, så gott det går. Det går liksom inte att dra sitt livs historia och försöka få folk att förstå, så jag har slutat med det. Låt dem tänka vad de vill.

Däremot har jag lärt mig att säga nej – ibland. För att man inte orkar, för att man inte kan, fast man vill. För att man måste. För att jag bestämmer över mitt liv, tillsammans med min familj, ingen annan.

Det känns ändå bra när en lärare säger, med stor tvekan och lite iver i rösten:

”Åh, jag var så besviken när du sa att du var gravid förra gången, då du avbröt… nej jag vet, man inte säga så, det är jättebra med barn och jag är glad för den del… men jag tyckte du var så ivrig och glad och det gick så bra för dig.”

”Man får visst säga så”, svarade jag. ”Jag kom ju tillbaka.”

Våga säga. De där orden gjorde mig jätteglad. Jag är på rätt plats.

—-tillägg—-

Klockan är 23.34. Isaac har 39,6. Suck. Varför händer allt samtidigt, under dessa nio dagar?