Sånt där man kallar lördagsmys

Det är sjukt hur mycket man har glömt hur det känns att själv vara barn. Man tycker att man borde minnas, men minnena man har är spridda och ibland formade efter vad andra har berättat. Det jag däremot minns klart, är att jag tyckte väldigt mycket om de gånger pappa tog mig nånstans för att åka skridsko. Ibland på Esse å, utanför vårt hus, ibland till nån plan. Ibland snurrade jag runt på åkern, på en plätt där det alltid samlades vatten om vintrarna och blev finfin is.

Idag var det tokbra väder i Åbo. Tre ynka minusgrader och det kändes så varmt! Vi plockade fram mina och Wilis skridskor och skulle ge oss ut. Vi hade talat om det här för twinsen några gånger, det var rätt nyfikna och förväntansfulla. Sålunda kom vi till frågan som Milja ställde:

– Men vaaj är miiiina skisskor?!

Stor panik och sura munnar. Hon har ju inga!

Visst, vi har kunnat skaffa, men vem vet hur många gånger man använder två par skridskor i samma storlek åt tvååringar. Plus hjälmar. Skulle vi vara en hockeyfamilj vore det en sak, men nu är vi bara såna där som sticker iväg och företar oss det som faller oss in.

Jag hittade också ungarnas bebispulka från ifjol och Isaac blev överförtjust i den. Bara han skulle ju sitta där, han såg den först! Det kan man ju fatta! Och bara mamma skulle dra i snöret. Jag gick inte med på det, eftersom det får vara nån måtta på den där mammigheten också mellan mig och Isaac. Det är skönt och roligt att ett barn är mer fäst vid en, men samtidigt ganska jobbigt då man ska vara borta. Så han fick vara ledsen ett tag. Jag tänkte på det här med att föräldrars uppgift är att uppfostra sina barn genom att vara den som levererar besvikelser, som jag läste i nån tidning för ett tag sedan.

Hur det nu blev, smälte ungarna lite när de kom på att man kan åka gå, åka och bli dragen på pulka på isen. Till och med av pappa! 😉 William, som inte är så van att åka skridskor, tyckte det var tungt, halt och jobbigt, men han kämpade på bra och höll sig stående. Vi försöker öva lite inför tisdagens åk med förskolan. Det som är bra är att förskolan åker till Barkplan, en stor rink inne i stan, där det finns såna där stöd att hålla i, så man lär sig åka bra.

Milja tyckte det här var särskilt roligt. Fast jag fick sluta efter ett tag, det var tungt för ryggen. Annars kan jag passa på att meddela att skridskoåkning, att skrinna, är bra mot munsår och ischias!

Sen smakade det bra med våfflor, hallonsylt och grädde. Vilken lyx det är att nyligen ha storhandlat, även om det där med ”arjen säästöja” ofta betyder att det svider rejält i plånboken. Det är roligare och lättare att laga mat när det finns mycket råvaror och alternativ att laga av. Morotsbröden med solrosfrön blev bra också, det fick jäsa ordentligt och jag knådade inte degen efter att den fått jäsa den första gången, utan skar den bara i stora bitar.

Sen fyller vi på husmorskvoten med stickade sockor. Ett par färggranna åt en liten tös, som inte kan bestämma sig vilken färg hon ville ha och lite ”hav och sand” i vuxenstorlek. Garn: Rellana Ringel, till vänster och Järbo Miniraggi till höger. Stickor 2,5 mm.
Och lite godisdag hade vi på kvällen, eftersom gårdagen blev kort, den riktiga godisdagen alltså. Tänk vilken lyx, att ha TVÅ slickepinnar – samtidigt!

Ibland blir man helt knäpp på när ungarna strider om leksaker, pulkor, stjärtlappar och småbilar till fördärv! Nej, inte sitta i samma pulka! Fel person som drar, fel vantar, fel mössa, fel mat, för mycket oljud, inte äta mat, fel slickepinne, oräätttviiist att den andra fick en annan färg på slickepinne och så vidare. Det är just sånt där som bleknar med tiden, förhoppningsvis för dem själva också. Kanske det också kan minnas de fina stunderna, de gånger vi gick ut och gjorde saker tillsammans, oavsett om det blev bra eller dåligt, men att vi i alla fall gjorde det tillsammans.