Oxveckorna

Först då är lyckan riktigt stor,
när man hör trampet av små skor.

Dessa rader tänkte jag på ikväll, när ungarna hade fått för sig att leka Du kan inte ta mig  i lägenheten. Det lät snarare som en hjord skenande gnuer på en torr savann och leken fick avbrytas när de började kasta saker över soffkanten och hejdlöst skratta och riva i varann. Det är skönt när ungarna leker och rör på sig, men egentligen borde man ju bo i ett svinhus eller nåt ställe av motsvarande storlek, så de kunde rusa runt som de ville.

Jag är extremt trött, både inuti och utanpå. Eller kanske är det ålderdom? Två dagars yrkesprov satte sina spår. Det har varit mycket känslor: panikpruttar, ångest, ticsande, ostkaksbakande, extremt pratande, stolthet och glädje. Stora examen är förbi och okej! Till och med utan att jag behöver repetera eller fylla i nåt delmoment, vilket är vanligt. Kvällarna jag satt och knåpade med min extremt långa PowerPoint gav också resultat. ”Har du gjort den här? Wow. Kan jag få den här?”, frågade hon som är närförman (eller vad man ska kalla en lähin esimies). Såna gånger är man extra glad och stolt och hoppas att det är sånt som kan bidra till att man får vikariat på just det där stället.

En av de äldre på sjukhuset tyckte att jag kanske skulle kunna komma dit igen, bara för att baka lite mer cheesecake åt dem, det kändes roligt! När man börjar kunna skämta på finska och förstå finska skämt, har man ändå kommit en bit.

Idag skulle jag ha fortsatt med praktik, nu inom tandvården inför återstoden av examen. Tur i oturen hade Isaac hög feber inatt och var förkyld, så att jag fick stanna hemma börja med resterande praktik först på måndag istället. Andas, städa upp hemmet, vika kläder, slappa lite, planera några nya sockor åt ungarna, skriva en lång inköpslista, eftersom vi inte har storhandlat på evigheter. Vissa saker är kanske bara menade att hända.

Å andra sidan påminner det här yrkesprovet mig om att man kan göra allt man vill, om man försöker. Även på annat än sitt modersmål. Och på finska. Att det går, när man försöker. Att man lär sig mycket under tiden, bara man vågar. Våga börja på finska, utan att glömma det egna modersmålet, säger jag bara.

Det är knasigt med feber. Tidigare ikväll var alla kidsen hur vilda som helst, strödde ut alla sina saker och lekte. Jag hann tänka att Isaac kanske skulle bli kvitt sin feber lika snabbt som Milja blev förra veckan. Men nej, den kom tillbaka sent ikväll. Hoppas han inte får i öronen bara. Än så länge är det lugnt.

Mika är ute och springer över en mil fast det är -16. Signerat: ”Mitt vatten frös”.

Och vi kan borsta våra tänder själv, faktiskt! ”Jag vill itte!” säger Milja. Andra gånger, när hon eller Isaac inte får sin vilja igenom, har de hittat på ett eget språk:

– Modi bodi! säger de. Alternativt: modiiii, bodiiiii, med gråt i rösten.
– Men snälla, kan du inte säga vad du vill istället, frågar Mika och jag.
– Modiiiii!