Om liv
Igår sjöng vi ”Till en saknad” med kören. Texten går bland annat såhär: (och man kan lyssna på den här)
”Jag hoppas därför min melodi, när orden nu verkar hindras,
ska bli till mitt hjärtas poesi, och så får smärtan att lindras.
// men minnet av dig det trösta mig, fast du ej mer kommer åter,
så skall jag dock när jag minnas dig, blott stilla le, fast jag gråter”.
Och så kom tårarna. Det är svårt att sjunga när man gråter, och svårt att dölja dem (fast man ju egentligen inte måste). En av mina bästa vänner Therese bor i Sverige. Hennes syster Camilla är också en av mina bekanta, vi hängde vid Sveavägen med våra motorcyklar varje onsdag förr i världen. Och nu fick hon det hemska beskedet om att cancern hade spritt sig. Jag har tänkt så mycket på er, jag ber för er och hoppas på ett mirakel. Det är bara så jäkla orättvist att jag inte finner orden. Camilla, sången är till dig, fast jag inte känner dig lika bra som din syster. Och du finns ju kvar, du är ju ännu här! Jag tycker bara det är så fel att nåt sånt här händer, jag tänker på din familj och dina döttrar och önskar er karma, goda tankar, värme och närhet och kärlek – allt.
Och dagarna rullar vidare, tiden bara går. Det är redan torsdag imorron. Jag jobbar och jobbar. Jobbar sent en kväll, firar en 40-årig dirigent och sjunger direkt efteråt, åker tillbaka till morgonskift till kl 07.00, kommer hem efteråt och är totalt OUT i två timmar. Hur kan man bli så slut? Samtidigt är det oerhört givande, jag känner mig lyckligt lottad som ändå får arbeta och trivs med det jag gör. Nu har jag två morgonskift kvar innan helgen, lite kortare dagar, och ungarna är friska. Jag känner tacksamhet och ödmjukhet, för vädret också, som är soligt, soligt i Åbo!
Någon sa att barn växer så fort, när de kommit utanför magen. Idag fick vi ner en Sektio-korg igen, som vanligt, till instrumentvårdscentralen. ”Jaha, nu har det fötts en ny människa till världen igen”, sa en jobbkompis förbigående. ”Ja, eller kanske två”, sa tvillingmamman.
Det går fort – och det går långsamt. Men det går alltid framåt. Vi träter på ungarna, kramar, kliar ryggar, badar, kockar pommes med sojanuggets och köttfärslimpa. Äter ekologiska tomater och förvånas över hur goda de är, trots att de är skrynkliga. Jag borde baka bröd, men orkade inte idag heller. Vill, men tiden räcker inte till. Svarar på mail, vill sticka sockor, nysta garn, klappa barn och krama varma bebisfötter (ja, jag vet, de är inte bebisar, men deras varma, små fötter passar så bra i mina handflator).
Det är det här som är livet. Det som händer varje dag, medan vi funderar på meningen med alltsammans. Det är här, det är nu.
Och min yngsta syster har just skrivit klart alla studentprov. Och har chans på L i två ämnen. Herregud. Jag har ju alltid sagt att du är den uppgraderade versionen av mig, Jennie. Det är precis som det ska vara, att allt blir bättre med tiden.
Mässa – och TRE!
Helgen borde ha tre lediga dagar, så att man skulle hinna med allt man vill. Varför är det inte så?
Just nu svämmar diskbänken över, jag har bara dammsugit i halva lägenheten och tvätten ska hängas (kläder plockas och vikas inför en ny vecka), men jag måste bara få blogga! Jag har längtat efter det och det rycker i skrivådran. Det känns som om jag bara jobbar, jobbar och jobbar och negligerar både mail, familj och hus. Vi har dessutom fått två stycken mycket envisa treåringar, som tydligen tyckte att det här med treårstrots är nåt man PÅ RIKTIGT ska börja med, när man fyller tre. Speciellt Isaac.
Jag skulle vilja skriva ett rosenrött inlägg om hur härliga ungarna är – för det är det ju också! Och jag lovar, jag vill njuta av den här småbarnstiden, men det är inte lätt. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska och när de väcker en klockan halv åtta på helgen och man ska upp, upp, det ska serveras frukost, de pratar i munnen på varandra, en begär en smörgås, en annan ska ha rostat, en annan ska ABSOLUT inte ha rostat bröd och varför dröjer det så länge med mjölken, medan en annan redan har börjat äta och hunnit klotta på bordet, medan man själv står med brödet i ena handen och korvpaketet i det andra och vimsar runt i köket – ja, då undrar man:
”Hur fasen hamnade jag här?!”
För det är en sak att ha EN treåring, eller ett barn, och nåt helt annat att ha tre ganska små samtidigt. Jag har dessutom vant mig vid att göra mer saker på egen hand nu när jag jobbar, det är både lyxigt och krävande. Jag är mer trött, speciellt eftersom jag verkligen inte har vanan inne eller alla rutiner på plats på med jobbet och för att det är så olika tider. Ibland börjar jag sju, andra dagar halv tre. Ibland slutar jag halv två på dagen, andra gånger tio på kvällen. Och ändå har jag sluppit nattskiften än så länge.
Igår hann jag vara på hantverksmässan en timme, innan jag skulle iväg på nästa sammankomst, en middag med mina f.d. klasskamrater. Det var SÅ värt det, fast inträdet kostade 14 euro! Åh, så mycket fint! Det hade varit knökfullt på förmiddagen, men när jag kom dit var det helt okej. Antikmässan hade de också samtidigt, men den hann jag inte se och den var inte lika intressant för mig. Jag besökte Titityy, som jag länge velat se på riktigt! Klappade garn…
… och några kom med hem! 😀 Det är (från vänster) 1. Colinette Jitterbug i skrikig, underbar rosa, 2. svarta Cascade Heritage Silk (gud, vilket underbart mjukt garn, inte fasligt dyrt heller), 3. Colitte Jitterbug i turkosmelerat, en väldigt mörkblå, 4. underbar Hedgehog Fibers sockgarn och sen 5. en guldfärgad The Uncommon Thread, merino silk fingering (syns lite dåligt, men den är sjukt fin!).
En annan, ständig mässfavorit hos oss är knep och knåp. Här är en ganska svår cylinder från Konstikas, designad av en duktig finne och en lättare spikgrej. Man får ingen lösning i paketet, utan får knåpa på egen hand eller beställa lösningen från dem sen. Eller kolla på Youtube, fast det brukar jag inte göra. Har inte klarat de svåra, som har level 5 eller 6, inte heller den här cylindern än.
Det blev därför en kort utekväll igår – skönt, men åh va nöjd jag var med dagen! Underbart är kort, visst är det så? Och det var skönt att prata och träffa klasskompisarna, men lika skönt att ladda med nya krafter inför…
… twinsens treårsfirande! 😀 Tusen tack fammo, som bakade kaka och slog in presenterna, en del hade vi köpt och beställt på förhand. Det blev ett ganska enkelt firande, men oj va ungarna väntade och oj va dom har skrikit, busat och yrt runt som aprilväder både hos oss och faffas. Tack för att vi får komma till er, jag vet inte vad vi skulle göra annars! När min mamma hade oss, när vi var små, fanns min mommo till hands, i samma hus. Jag förstår nu hur mycket hon gjorde och jag vet hur viktig hon var, speciellt för mig som är äldst och hann uppleva henne längst. Men nuförtiden ska man ju vara ensam och kunna ta hand om sina ungar! Varför, hur har det blivit så? Jag förstår när Linn säger att hon vill bo i kollektiv! Helt naturligt, man är ju fler, som förr i världen!
Det här med väntan är så svårt. Trots att Milja hade gått och trallat på ”Ja må du leva” i hela veckan, blev det kriiis och kalabaliiiik när vi skulle sjunga. William hakade på och skrek: NEJ! Inte sjunga! eftersom han alltid tyckt att det är lite pinsamt med sång, han är bara sån. Isaac hakade på och lappade händerna för öronen.
Sen släppte den, spänningen och väntan och ungarna slevade gladeligen in godis och kakor. Det får man, när man fyller tre! Och storebror klarade det här med att inte få presenter ganska bra. Han var lite less, han pratade om att det var så orättvist, men ändå gick han med på att det faktiskt är hans tur sen, nästa gång, fast det är ”en evighet” till dess.
Och Milja återgick till att vara en glad Milja igen, som lekte med sina nya plastdjur. Alla fick bandage och plåster, för självklart var alla sjuka! När hon gick och la sig hade hon lagt en stycken gasbinda på ryggen på alla sina djur och radat upp dem fint på bordet.
Isaac var överlycklig över sitt nya garage, eller vad man ska kalla det. Det är en läktare åt hans Cars-karaktärer, den kan sedan fällas ihop som väska. Jag hade dessutom beställt fyra nya bilar, som jag inte hittade i den vanliga affären. Han kunde namnet på den alla: Max Schnell, Boost med flames, Nigel Gearsly och en Finn som kunde fälla ut ett par vapen.
Alltså det här med vapen, jag gillar inte pang-pang, ”pitschuuu” och piu-piu, men man kan inte förbjuda allt. Jag fattar inte varför de skulle stoppa in en massa skjutande i Cars 2-filmen och sätta 7 år som åldersgräns! Det är ju de mindre killarna som vill leka ännu mer med bilarna! Wili har redan tröttnat och därför har Isaac fått ärva hans bilar. Han har ännu fler än bilden visar, men de där är tydligen de viktigaste, som han också bär med sig till dagis i en liten påse. Och överallt. Nu började han säga att han ska ha med sig den här stora väskan också och vrålade och sparkade när vi sa nej. Håh hå, det blir en tung morron, men han får INTE ta den här väskan till dagis!
Så var den födelsedagen all och det känns bra. Nu börjar treårsåldern. Jag är både skrämd och glad. Glad för att de kan göra så mycket på egen hand och skrämd över den här egna viljan och de tunga motsägelserna. William har börjat mjukna, men vi har två till som ännu har mycket att lära.
Over and out. Mika hängde tvätten och jag ska fylla i blanketter och städa i köket innan natten.
Vi har överlevt i tre år med twins, grattis oss också!
Vårlängtan och sång
Ikväll har jag fyllt lungorna, själen och anden med musik och körsång! Va skönt det var, fast det kändes som om man fortfarande hade rost i rören efter förkylningarna. Vilken kick det ger att sjunga och vad glad jag är över musik i alla former! Det hjälper ju också att man har roliga körvänner och roligt på övningen. Sen sjunger vi faktiskt riktigt bra också, har jag fått höra! Tack!
Jag fick äntligen se hur vårt program såg ut också, det som jag pillade ihop till vår förra konsert. Själva konserten missade jag i och med att jag var sjuk, men programbladet blev lyckat – som jag hade tänkt det! Det är knepigt med trycksaker när man är hobbydesigner, men jag fick tips från tryckeriet, så de får lite smygreklam av mig här. Tack Juvenes print, det blev jättebra!
Jag jobbar, fixar, trixar och somnar. Fast jag somnar inte på jobbet. Det tar däremot emot en smula att gå upp 05.20. Blä, va tidigt det är! Tur att jag inte har sjumornar hela tiden. Det känns också som att jag börjar få kläm på saker på jobbet, jag är inte helt lost i deras datasystem, jag kan jobba lite självständigare och är mer trygg i det jag gör. Det känns ofantligt bra och jag är så glad för det! Det känns också som att jag är i rätt bransch, jobbet känns givande och jag har bra arbetskamrater. Det är lyxigt att kunna gå och äta i matsalen och få en lunch för ungeför 4,50.
Ringar! ❤ (får ju inte ha några alls i jobbet, men jag brukar passa på att ha en massa när jag är ledig och om jag går nånstans)
Fast det är kallt har jag fått en massa vårkänslor. Jag kollade lite på kläder vid Lindex, Bikbok och GinaTricot idag. Åh, va mycket fint vid Lindex, klänningar och toppar (Kate Hudson-kollektionen) och jag tänkte på strandliv, båtliv, sommar och gräs! Vissa av bilderna finns inte på nätet än, så jag fick låna lite temporära sådana. Den där vita tröjan, fast i svart fanns där. Det syns inte så bra på bilden, men den har genomskinliga mönster på ärmarna, ovanför armbågen. Så snyggt! Helst i svart!
Än är det inte vår, men ljuset kommer och solen värmer. Här kommer lite vykort från fina Åbo, en kväll mitt i mars.
I sängarna ligger mina små fina troll och snusar sakta. Små andetag, i en stor stad. Tänk att jag har tre barn och vad stora de har blivit. Jag undrar fortfarande var de kom ifrån. Och vilken tur att man inte behöver sköta andras tvillingar, det skulle jag aldrig klara av! 😉
En ny vecka
Jag fastnade. I min egen blogg. Jag läste bakåt, om tiden när tvillingarna föddes. Jag kom inte ihåg att det var sådär rörigt – och det är bara tre år sedan! Jag kom inte ihåg att de kräktes mycket. Skulle nån ha frågat mig, skulle jag ha sagt att de inte gjorde det alls. Jösses vad man glömmer och vad mycket som händer i ett liv. Ibland blir jag så larvigt glad åt att jag orkar skriva ner det.
Vågar man tro att alla får vara friska den här veckan? Kan man våga tro på att våren återvänder? Och att jag slipper efterskalvet av förkylningen; min hosta och de här hemska blåsorna i munnen? Hur man något så litet göra så fruktansvärt ont och varför kommer de för tredje gången i vår? Blä, säger jag bara! Blä för att inte ens kunna dricka vatten utan att de värker!
Den här veckan ringer klockan 05.20. Det är tidigt. Det är för tidigt för att vara skönt. Men sånt är livet. Jag kommer att somna på vardagskvällarna på soffan och Mika blir arg för att ”jag bara sover hela tiden”. 😉
Idag har vi hälsat på farföräldrarna en stund och ungarna fick vara både ute och inne. Milja gav upp, hon tyckte det var för kallt. Pojkarna byggde en båt av mattställningen kivades om Angry Birds-figurerna. Mika och jag sprang iväg på en egen lunch till Kultatalo, fixade med lite födelsedagspresenter till nästa vecka och handlade mat. Och twinsen vägrar att sova på dagen numera.
… men det finns en som alltid myssover i bilen, oavsett om vi åker iväg fem eller femtio minuter. Milja somnar också, men inte lika ofta.
Varje kväll frågar Isaac: ”Är det dagisdag imorron?” och för säkerhets skull frågar han: ”När vi vaknar, ska vi till dagis då?”. Han vill inte gå. Och ändå vill han ofta gärna gå när han är där. Blä. Det känns inte kul när det är sådär. Någon har undrat varför jag jobbar när ungarna är så små. Det är mitt val, det är vårt val. Jag har varit hemma länge och det räcker.
Vardagen
Ledigt veckoslut – utan feber eller magsjuka, ”bara” lite hosta. Jösses så skönt! Fast Milja hade fortfarande hög feber inatt, så man undrar ju när det här ska ta slut. Snart, hoppas vi, och tycker det är skönt att twinsen fyller år först nästa helg.
Jag stryker kläder, lagar mat, vi spelar alldeles för mycket spel och ser på TV, även om Mika var ute med killarna i blötsnön idag. Yes, i alla fall ute en gång. Jag jobbar kväll och morgon (inte natt ännu, thank god). Kämpar med nya och åter nya instrument eller uppsättningar av dem på jobbet. Det svåra är att koda instrumenten rätt, det är inte som tidigare, på de ställen där jag var på praktik, eftersom man inte använde nåt datasystem där. Här ska varje sak ha en kod och du måste veta vad alla instrument heter. Plus att de kallas olika på olika avdelningar.
På det ställe där jag är nu, är det fortfarande lite rörigt. Vi handhar ju alla instrument från hela TYKS och dessutom från bland annat Reso sjukhus, det är helt nytt. De har ännu inte rätt koder på sina instrument och de har annorlunda uppsättningar eller sammansättningar av ”korgarna”, som de kallas. Och det kommer lådvis och åter lådvis med instrument på dagarna, självklart utan beställning, så man får göra precis allt från början för att det ska bli rätt. Håh. Inte konstigt att jag drömmer att jag sorterar och läser streckkoder, även i sömnen.
Kameran är tom, men mobilen har lite knäpp(t)a bilder. Jag hittade ett bortsprunget linsskydd på botten av Legolådan idag, när jag satt och försökte få ungarna att samsas och inte bara se på tv. Det lönar sig att gräva djupt.
Sjukstuga
Nää-ä, alltså nää!
Den här vårvinterns influensa är hemsk! Den börjar med magsjuka, övergår till hög feber och sen kulminerar det hela i tidernas förkylning med slem och slem och SLEM!
En dag hann Isaac vara på dagis, han var frisk innan, men så kom alltså flunssan till honom ikväll också. Hög feber och matt pojke. Och Milja ville absolut inte bajsa. Hon har väl nån typ av förstoppning, även om det kom ut lite grann. Självklart har vi inte det där arma lavenemanget hemma nu heller. Vi testade lite med barnolja och supp, men hon bara stod och grät och ville vara ifred, försökte göra sitt. Stackars barn, det river i min själ.
William har varit hemma med mig, jag försökte vila lite för att jag verkligen måste jobba imorron och han pratade med mig heeeela tiden. Mamma hit och mamma dit. Kolla den här videon, kolla den där banan, kan du klara den här banan, får jag spela på din telefon? Kom hit! När ska vi äta? Var är mina byxor? Jag går på vessa nu? Hörde du säkert? Jag går nu!
Alltså huh huh. Det är lugnt på jobbet. Fast jag skulle få mera frid i själen om ungarna skulle bli friska nån gång. Snälla våren, kom på riktigt nån gång!
Böcker och borstar
Lite bättre, lite framåt. Nu har fem av fem haft feber i familjen, tre har ännu. Men vi mår bättre, ingen kräks och jag har orkat gå både till bibban, lite till affären och dessutom fylla på medicinförrådet. Yes!
Det känns konstigt att vi var så många som varit hemma på en vardag. Ungarna är lite glada åt det ändå, jag med. Att vara tillsammans är ju ändå det bästa. Och jag kan jobba i slutet av veckan, kanske med munskydd, men i alla fall. Däremot förstår jag inte varför jag måste tappa rösten varje gång jag blir förkyld eller få blåsor på antingen läppen eller i munnen (alltså aftor). Det är väl sånt man får dras med.
Vi har laddat upp med ny läslust. Mina böcker pep i bibbaporten. Fasen, då måste man dra fram alla 32 igen och koda om dem. Bibbatanten tittade lite på min bokhög och jag fick fram att ”vi läser ganska mycket”, varpå hon log lite mot mig och sa att ”det sägs var bra”. Ibland undrar jag hur många böcker normala familjer lånar? (PS. Man FÅR låna 50 i taget, har jag numera lärt mig).
Ett av dagens boktips är en ny bok av Inger och Lasse Sandberg. Den heter ”Pojken med de hundra bilarna” och det är PRECIS såhär med Isaac! Hans bilar är med överallt, fast i en väska. ”Mamman dukade av maten och pojken dukade av bilarna”. Japp. Och vid dagis lägger han dem prydligt på hyllan, där får de vara hela dagen, men gud hjälpe oss, vilket vrål, om de inte är med hem! Mycket charmig bok förresten, av det lite längre slaget dock.
En annan favorit vi återkommit till, är ”Katt kan”. Den här gången ”Katt kan i parken”, av Sanna Töringe. Den här är så genomcharmig och inbjuder till diskussion och mer än det som texten berättar. En kort bok för de mindre, men rolig och med hög igenkänningsfaktor för alla småbarnföräldrar. Ja, varför ska man lyda, när man kan göra så mycket annat kul?
.
.
.
.
Den här gången hittade jag också ”Historien om någon”, av Åke Löfgren. När jag själv gick i förskolan (5-6år) var det här min absoluta favorit! Jag minns att jag alltid valde den, när det var min tur att välja böcker, i ”Bantan”, som vi hade. Åh, det var tider det. Och fast jag visste hur den slutade, var det alltid spännande.
William är inte sån längre, han tröttnar snabbt på böcker och vill ha nåt nytt. Fast vissa återkommer jag till ändå, det är nåt man måste lära sig, tycker jag. Lära sig att man inte bara kan få nytt, nytt, utan att man ska orka lyssna på sånt som är lite tråkigt också, ibland för sin systers eller brors skull, senare för skolans och inlärningens skull.
I den här boken kan man bokstavligen tala om att följa den röda tråden!
Ikväll fick jag också alla mina heta killar på bild. Ja, bokstavligen heta. Men det blir bättre och nu sover två av dem, ni får gissa vilka. 😉
Nu över till nåt helt annat. Jag och flera andra har buzzat om Oral Bs tandborsthuvuden, ni har säkert sett dem i flera bloggar eller på Facebook och Instagram. Hur som helst fick jag också vara med i kampanjen och det var jag glad över. Jag blev så glad över att dessa borstar passar på min vanliga, gamla Oral B! Trodde inte den kunde prestera annat än gnugga med min vanliga borste.
Jag bytte till eltandborste för flera år sen och det har faktiskt förbättrat min tandsten väsentligt, redan med den vanliga borsten. Once you go eltandborste, you never go back, liksom. Det viktiga är att man kommer åt längst bak och mellan tänderna, tycker jag. Borsten får inte vara för hård eller för stor. Och en sak vill jag framhöja – det finns inget som ersätter tandstickor eller tandtråd. Nepps, icke. Inte ens dessa, inte nån underbart ny tandkräm som har trippelt eller sjudubbelt skydd mot karies. Icke. Jag går dessutom till tandhygenist två gånger om året för att ta bort min ”erittäin laaja parodontiitti”, alltså omfattande parodontitis = mycket tandsten. När jag var på praktik på tandvården flabbade vi åt det hela med en tandhygenist och hon sa att det är samma pris som ”vain laaja”. 😀
Hur som helst, såhär funkar de tre borstarna (i samma ordning som på bilden ovan):
Nummer ett heter FlossAction och har, förutom oscillerande och roterande rörelser, fyra gula ”flärpar” som hänger fritt och masserar tandköttet. Borsten är ganska hård, men borstar bra, bara man minns att detta är en eltandborste. Man ska alltså inte borsta med den, bara hålla mot tänderna, som tandläkarna med sina instrument! Precis som med resten av borsthuvudena!
TriZone var min favorit. Jag vet inte om det framgår på bilden, men det stänker mest vatten och den har mest rörliga delar, den putsar riktigt bra mellan tänderna och längst bak! Borsten är däremot stor och det är svårt att komma åt, t.ex. bakom framtänderna.
3D-White. Tja. Det händer inte så mycket mer än med den vanliga borsten. Det finns en liten ”sugkopp” eller mjuk skål i mitten, som ska polera tänderna. Jag rycker på axlarna.
Med testsatsen följde också en tub av Oral Bs tandkräm. Jag vill höja ett varningens finger för den – och för alla andra vitgörande tandkrämer, i samband med detta. Jag undviker normalt allt som det står ”Whitening”. Jag vill ha vita tänder, men effekten av dessa starka tandkrämer är ofta bara temporär och de kan skada emaljen. Många av dem innehåller också SLS (Sodium Lauryl Sulfate, natrium dodecylsulfat) vilket kan irritera slemhinnorna hos vissa. Jag tappar hud inne i munnen! Det kan ju inte vara bra. Det lossnar liksom små, tunna slamsor. Sa det åt min tandläkare och hon tolkade det som en slags ”peeling” i munnen, men nä-ä. Jag använder det då och då, men som regel inte. SLS gör också att tandkrämer SKUMMAR och man tror ju att skum tar bort plack, men faktum är att effekten är motsatt. De rengöringsmedel som skummar mycket, tar sämre bort smuts. I regel! Lyssna på en instrumentvårdare!
Nåja, det får ju var och en avgöra, men det finns alternativ. Nån gång kanske jag vill bleka tänderna, men då gör jag det som en engångsgrej och låter sedan tänderna vila. Få se i framtiden.
PS. Min mamma och syrra blev så förtjusta i tandkrämen som kom med, alltså den här Allround-grejen, att de tog den! 😀 Jag köpte en Sensitive-variant, som skummar mindre, huden lossnar inte i munnen, krämen smakar mindre och sämre, men känns också mer skonsam.
Ett pyttevårtecken
Det blev ingen feberfri dag, men allt får framåt i sakta mak. Man får bara acceptera att den här vårflunssan tar sin tid. Milja och William var friska idag (W har drabbats minst av alla) och fick följa med fammo&faffa och kolla båten, medan vi tre andra låg i feber. Mellan varven har vi i alla fall orkat vara uppe lite, plocka undan och få i oss lite mat. Fast lagad mat, nja, nån riktig sådan blev det inte den här helgen. Tack fammo och faffa för att ni orkar med våra barn och med oss, det är SÅ guld värt.
Jag har sett en massa vårtecken på folks Instagram- och Facebookbilder, medan man själv suttit och huttrat. Vi har i alla fall kunnat inleda balkongsäsongen den här helgen, fast det är lite för svalt för att dörren ska stå öppen hela dagen. Och ljuset kommer, det är härligt! Jag njuter.
Och ikväll satt jag och tänkte på hur glad jag är över min lilla stora familj, trots allt. Trots alla bobbor och trotsåldrar. Jag är så glad att jag har den, att alla finns och alla fina människor runt omkring oss. Jag känner stor tacksamhet till livet.
”Som förrom ååre, komber ååte vååre, blååsand ifrån en varmari zoon”//
”Snuvo ska bräck oss, hosto ska knäck oss, beine var mjuk och svag.”
Men vårsnuvan, ja den härjar vidare. Han visste vad han skrev om, Håkan Streng.
Schlagerfeber
Nämen nej! Såhär skulle ju inte kvinnodagen bli! En dag hann jag vara i jobb och igår hade vi så mysigt på Hiili, den amerikanska restaurangen mitt i stan. Mika och jag fick chansen att gå ur på tumis, men eftersom vi båda kom från jobbet, blev det en kort kväll, som slutade med att vi gick hem halv tio.
Igår mätte jag också hur mycket jag går på jobbet. 10200 steg, och mer blev det på kvällen. Det är över sju kilometer, enligt mätaren. Självklart har jag inte gått med lika stora steg hela tiden, men på tvättsidan står man hela dagarna (utom på rasterna) så det blir en hel del vardagsmotion!
God mat hade de på Hiili också, men aptiten svek.
Och det är inte så konstigt att jag inte hade aptit. Idag slog febern och halsontet till. Ungarna har också varit sjuka, så det är inte så oväntat, speciellt då jag just varit sjuk. Milja har också feber, men är på bättringsvägen, Mika och jag hostar, Isaac och William har klarar sig bäst. Ungarna vägrade sova på dagen, som var jättelång…
… och Milja somnade pladask mitt på golvet, i kaoset.
Nåja, ungarna somnade i alla fall väldigt lätt ikväll och jag tappade rösten efter en Bamse-bok. Och fick 39 graders feber. Fy vad man känner sig däckad som vuxen, när febern kryper över 38. Hallå, en knapp grad?
Och bilden ja, den föreställer en jacka som vi fick tag i åt William, för 9,95 på Lidl!
Det som bryder mitt sinne är hur jag ska kunna jobba på måndag? Jag vill ju inte vara borta igen? Och imorron hamnar jag att skippa körens framträdande på Gamla rådhuset. Blädag! Bort med dig, nu vill vi ha en ny, utan feber för alla.
Dagens smajl:
Isaac sniffar på mitt ansikte.
– Mamma, du luktar gott!
– Jaså, vad luktar jag då?
– Du luktar mat!
– Jaså, men det är väl inte så gott.
– Jooo! Det ÄR det!
Dagens mest passande dikt,
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv,
Att trä på det isande livet.
[Sonja Åkesson]
Isande, var ordet, hälsar den ynkliga sjuklingen.
Full rulle
Om man bortser från trotsåldern, är två- och treåringar ganska sköna typer. Det finns så mycket mer man kan göra med den, än när de var mellan ett och två år gamla. Man kan åka på längre utflykter utan vagn och framför allt börjar de förstå så mycket mer (även om de inte alltid lyder). Det är skönt! Jag måste sätta upp en bild, som jag haft i mobilen. Den är från förra helgen, när jag jobbade och ungarna var med fammo och faffa. Dessa tog med kidsen till Runsala och Botaniska trädgården och hade picknick. Jag blev glad i hela kroppen när jag fick bilden! Man känner sig lite skyldig när man jobbar och inte kan göra nåt med barnen, jag vet ju att de lediga dagarna är viktiga för dem.
Idag kollade jag på bilder från mars ifjol. Den här bilden är från vår gård, en dag då vi trotsade snöyran och gick ut i alla fall. Det var lite annorlunda väder!
Jag trodde vi hade sluppit magsjukan, men fel hade jag. Igår däckade jag totalt och var sängliggande hela dagen. Det är tur att twinsen redan haft det här (och jag hoppas det inte kommer tillbaka, i alla fall inte på ett långt tag!), för Isaac ville vara vid min sida hela tiden. Både han och Milja var mycket medveten om att fråga ”kommer det kläk? Du kan kläkas i lilla bunken” och hänvisade mig till toaletten, fast jag talade om att det var nog var slut på det nu. Mina små finingar, sådär borde man vara som vuxen också, lika omtänksam.
Förutom det har det varit smått kaotiskt och jätterörigt. Jag har inte orkat städa, förrän idag. Tvätten och disken är undanplockad och jag har en dag kvar att jobba innan en ledig helg. Tulpanerna har blommat så fina i köket, men börjar ha blommat ut. Snöstorm väntas till helgen, samtidigt som det ska bli 10 plusgrader i Åbo nästa vecka. Vilken knasig vår! Jag hoppas alla små blommor som redan sticker upp, inte dör bort. Våren ska ju inte komma riktigt än!
Bittes blogg 
