Mat och orange

När ungarna kommer hem är det som att gå från noll till hundra på två sekunder. En sticker iväg med skorna på överallt i lägenheten, en annan gråter över nåt han eller hon inte får, eller för att kläderna inte kommer av tillräckligt snabbt. En tredje vill säga eller berätta nåt, men rösten drunknar i sorlet, medan man bajar och förmanar den ena eller andra.

Isaac är så söt. Igår kom han hem och var UTsvulten! Man skulle kunna tro att vi inte matar våra barn över huvud taget!
– Piskpinnaaaj, grät han, eftersom han måste vänta tio minuter på att de skulle bli klara. Mika och jag kom nämligen hem samtidigt och jag hade inte hunnit göra mat på förhand. Han stod vid ugnen och grät, för att han måste vänta. Sen, när de får mat, är de glada och nöjda. Milja och Isaac äter nästan ett paket fiskpinnar själva (!), det blev ett par pinnar över till mig. Fast det är jätteskönt, de får gärna äta mycket. Det är liksom bara att förbereda sig på att man får börja köpa hem stora förpackningar mat framöver plus att det säkert kommer att öka. I det fallet är Citymarket och Prisma faktiskt bra, de har så stora förpackningar av allt.

Jag är också glad över att kidsen inte har så stora krav på maten. De är ju ingen lyxmat jag kan göra, utan vanlig husmanskost, typ. Igår frågade jag W ifall han ville ha köttfärslimpa till middag och han skrek glatt: ”JAAA!”. Man ska vara glad för dessa spartanska önskemål! Och kolla, jag börjar få lite fason på de där zucchini-halloumi-biffarna, som inte vill hållas ihop. Om man river zucchini på olika grovlekar och kramar ur vattnet, blir det bra. Två ägg och lite skorpsmulor och tjoff, blir den en biff!

Idag var en riktig mat- och städdag. Jag plockade bort de allra vintrigaste jackorna, kollade vilka storlekar jag har på mellansäsongens kläder och dräkter. Hurra, alla har kläder, regnkläder och skor. Det är möjligtvis den äldsta som saknar nåt plagg.

Milja tycker om att sitta och peta en på armen när hon äter. Men jag är inte särskilt förtjust över att hon vill ”måla” med maten. Idag sa jag ”nej, du får inte” och då vände hon genast ner munnen! Hon satt bara där och skakade smått på huvudet, med vääärldens ledsnaste min. Lilla tösabiten. Jag kramade henne och hon var liksom på vippen att börja gråta, darret på läppen fanns där och sen kom tårarna. För det är sååå orättvist när man inte får smeta ner sin mor med mat! Jag försökte att inte fnissa för mycket, för såna där gånger ser hon bara så hemskt envis och sötsur ut.

För egentligen är hon ju en glad filur!

Jag har världens vårkänslor, även om det är -15 grader ute och vi har hur mycket snö som helst! Visst är det märkligt vad det här dagsljuset kan göra. Bara vetskapen om att man är på väg mot våren, är glädjande nog. Det är fortfarande fint med snö och kalla nätter och om man kollar riktigt noga på den övre bilden, kan man till och med se Orions bälte ovanför infrusna restaurangbåtar.

Varje gång jag hittar fina ljussättningar blir det smällkallt och man står där och hackar tänder och blåser på fingrarna, men man måste bara ta ett par bilder ändå! Skönt med kyla, då känns det ännu mer motiverat att sticka fler sockor!