Bördan

Tack och LOV att den här måndagen är slut! Ibland blir det mer Måndag än andra måndagar. Jag krånglar med papper hos Arbetskraftsbyrån (jag höll på att skriva Arbetsförmedlingen igen, jag fattar inte varför jag blandar namnen). Skolan skulle skicka intyg, men skickade istället åt mig, varvid jag skickade fel, till en nationell e-postadress istället för Åbo-kontoret. Och inte kunde de vidarebefodra mailet heller, fast det är inom samma byrå, nehej! Det tog en vecka för dem att svara att det hade gått fel! Men suck, va svårt det ska vara! Och de har gjort om sina hemsidor, slagit ihop en massa telefonnummer, det är inte lätt att hitta rätt, fast jag verkligen vill. Alla tjänster ska vara så elektroniska och praktiska nuförtiden, det är sällan något namn på en person man ska kontakt och hur ska man då veta vem som tar emot vad eller vem man ska vända sig till?

I skolan är det småkaotiskt. Vi ska på praktik om två veckor, men platserna är inte klara. Några ska dessutom börja redan nästa vecka, men vi ska ändå vara i skolan en dag i veckan. Idag satt läraren och lottade om platserna, medan vissa ännu inte har fått nån info, inte om jobbtider eller nån plats alls. Jag hoppas och ber att jag inte är en av de tre i vår grupp som måste göra praktiken i Björneborg eller Raumo, för det är ganska långt dit. 😦 Vi ska ha minst en tent mitt i praktiken, tack och lov har jag tentat det ämnet förut (aseptik).

Jag stör mig lite på en av våra nyare lärare, som envisas med att prata en knepig finsk dialekt. Hon säger inte mä/sä/te utan myö/työ/tie och inte puhdas utan puhas och en massa ord och meningar, vars betydelse gör mig lite osäker. Det känns lite larvigt att hon ska envisas med en så stark dialekt när hon dessutom undervisar i instrumentvård och rengöring, där många begrepp är okända från förut. Andra instrument har klara namn, som en atula eller pihti, men hon tappar konsonanter här och där, så jag sitter och antecknar och kollar upp saker efteråt. Jag fattar inte heller varför man har så svårt att säga ord som börjar på B, P och G i finska. Crail blir graili och bioburden blir piopruden eller nåt ännu värre. Finskatalande KAN säga rätt, men de verkar inte vilja uttala rätt. Jag gillar dialekter, både i svenskan och finskan, de gör våra språk rikare, men det får väl finnas nån gräns.

Jag fick totalfnatt på William, när han envisas med att kasta snöbollar på andra, mindre barn på dagis. Och dessutom går han och knuffar dem enbart för att få uppmärksamhet. I rest my case. Ibland vill jag bara avsäga mig det här föräldraskapet, på allvar!

Nåja, allt är inte helt crappeti-bajsigt. Det ordnade sig, jag sjöng för tre spralliga ungar som även sjöng för mig. Till och med William, som tycker det är så larvigt med sånger, berättade att hans favoritsång på dagis är ”Apelsin, apelsin, kiwi-kiwi-kiwi-apelsin”. Sen sjöng han hela ”Kis kis, kippurahäntä” två gånger, som inte ens jag kan! Milja började applådera och Isaac hakade på. Jag kunde inte låta bli att börja fniss.

Mitt i den tragiska, tunga måndagen, låg vi där med sparkande ben. William sa och jag hörde att han log när han sa det:

– Mamma, det är som om vi har en liten kör här!