Mässa – och TRE!

Helgen borde ha tre lediga dagar, så att man skulle hinna med allt man vill. Varför är det inte så?

Just nu svämmar diskbänken över, jag har bara dammsugit i halva lägenheten och tvätten ska hängas (kläder plockas och vikas inför en ny vecka), men jag måste bara få blogga! Jag har längtat efter det och det rycker i skrivådran. Det känns som om jag bara jobbar, jobbar och jobbar och negligerar både mail, familj och hus. Vi har dessutom fått två stycken mycket envisa treåringar, som tydligen tyckte att det här med treårstrots är nåt man PÅ RIKTIGT ska börja med, när man fyller tre. Speciellt Isaac.

Jag skulle vilja skriva ett rosenrött inlägg om hur härliga ungarna är – för det är det ju också! Och jag lovar, jag vill njuta av den här småbarnstiden, men det är inte lätt. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska och när de väcker en klockan halv åtta på helgen och man ska upp, upp, det ska serveras frukost, de pratar i munnen på varandra, en begär en smörgås, en annan ska ha rostat, en annan ska ABSOLUT inte ha rostat bröd och varför dröjer det så länge med mjölken, medan en annan redan har börjat äta och hunnit klotta på bordet, medan man själv står med brödet i ena handen och korvpaketet i det andra och vimsar runt i köket – ja, då undrar man:

”Hur fasen hamnade jag här?!”

För det är en sak att ha EN treåring, eller ett barn, och nåt helt annat att ha tre ganska små samtidigt. Jag har dessutom vant mig vid att göra mer saker på egen hand nu när jag jobbar, det är både lyxigt och krävande. Jag är mer trött, speciellt eftersom jag verkligen inte har vanan inne eller alla rutiner på plats på med jobbet och för att det är så olika tider. Ibland börjar jag sju, andra dagar halv tre. Ibland slutar jag halv två på dagen, andra gånger tio på kvällen. Och ändå har jag sluppit nattskiften än så länge.

Igår hann jag vara på hantverksmässan en timme, innan jag skulle iväg på nästa sammankomst, en middag med mina f.d. klasskamrater. Det var SÅ värt det, fast inträdet kostade 14 euro! Åh, så mycket fint! Det hade varit knökfullt på förmiddagen, men när jag kom dit var det helt okej. Antikmässan hade de också samtidigt, men den hann jag inte se och den var inte lika intressant för mig. Jag besökte Titityy, som jag länge velat se på riktigt! Klappade garn…

… och några kom med hem! 😀 Det är (från vänster) 1. Colinette Jitterbug i skrikig, underbar rosa, 2. svarta Cascade Heritage Silk (gud, vilket underbart mjukt garn, inte fasligt dyrt heller), 3. Colitte Jitterbug i turkosmelerat, en väldigt mörkblå, 4. underbar Hedgehog Fibers sockgarn och sen 5. en guldfärgad The Uncommon Thread, merino silk fingering (syns lite dåligt, men den är sjukt fin!).

En annan, ständig mässfavorit hos oss är knep och knåp. Här är en ganska svår cylinder från Konstikas, designad av en duktig finne och en lättare spikgrej. Man får ingen lösning i paketet, utan får knåpa på egen hand eller beställa lösningen från dem sen. Eller kolla på Youtube, fast det brukar jag inte göra. Har inte klarat de svåra, som har level 5 eller 6, inte heller den här cylindern än.

Det blev därför en kort utekväll igår – skönt, men åh va nöjd jag var med dagen! Underbart är kort, visst är det så? Och det var skönt att prata och träffa klasskompisarna, men lika skönt att ladda med nya krafter inför…

… twinsens treårsfirande! 😀 Tusen tack fammo, som bakade kaka och slog in presenterna, en del hade vi köpt och beställt på förhand. Det blev ett ganska enkelt firande, men oj va ungarna väntade och oj va dom har skrikit, busat och yrt runt som aprilväder både hos oss och faffas. Tack för att vi får komma till er, jag vet inte vad vi skulle göra annars! När min mamma hade oss, när vi var små, fanns min mommo till hands, i samma hus. Jag förstår nu hur mycket hon gjorde och jag vet hur viktig hon var, speciellt för mig som är äldst och hann uppleva henne längst. Men nuförtiden ska man ju vara ensam och kunna ta hand om sina ungar! Varför, hur har det blivit så? Jag förstår när Linn säger att hon vill bo i kollektiv! Helt naturligt, man är ju fler, som förr i världen!

Det här med väntan är så svårt. Trots att Milja hade gått och trallat på ”Ja må du leva” i hela veckan, blev det kriiis och kalabaliiiik när vi skulle sjunga. William hakade på och skrek: NEJ! Inte sjunga! eftersom han alltid tyckt att det är lite pinsamt med sång, han är bara sån. Isaac hakade på och lappade händerna för öronen.

Sen släppte den, spänningen och väntan och ungarna slevade gladeligen in godis och kakor. Det får man, när man fyller tre! Och storebror klarade det här med att inte få presenter ganska bra. Han var lite less, han pratade om att det var så orättvist, men ändå gick han med på att det faktiskt är hans tur sen, nästa gång, fast det är ”en evighet” till dess.

Och Milja återgick till att vara en glad Milja igen, som lekte med sina nya plastdjur. Alla fick bandage och plåster, för självklart var alla sjuka! När hon gick och la sig hade hon lagt en stycken gasbinda på ryggen på alla sina djur och radat upp dem fint på bordet.

Isaac var överlycklig över sitt nya garage, eller vad man ska kalla det. Det är en läktare åt hans Cars-karaktärer, den kan sedan fällas ihop som väska. Jag hade dessutom beställt fyra nya bilar, som jag inte hittade i den vanliga affären. Han kunde namnet på den alla: Max Schnell, Boost med flames, Nigel Gearsly och en Finn som kunde fälla ut ett par vapen.

Alltså det här med vapen, jag gillar inte pang-pang, ”pitschuuu” och piu-piu, men man kan inte förbjuda allt. Jag fattar inte varför de skulle stoppa in en massa skjutande i Cars 2-filmen och sätta 7 år som åldersgräns! Det är ju de mindre killarna som vill leka ännu mer med bilarna! Wili har redan tröttnat och därför har Isaac fått ärva hans bilar. Han har ännu fler än bilden visar, men de där är tydligen de viktigaste, som han också bär med sig till dagis i en liten påse. Och överallt. Nu började han säga att han ska ha med sig den här stora väskan också och vrålade och sparkade när vi sa nej. Håh hå, det blir en tung morron, men han får INTE ta den här väskan till dagis!

Så var den födelsedagen all och det känns bra. Nu börjar treårsåldern. Jag är både skrämd och glad. Glad för att de kan göra så mycket på egen hand och skrämd över den här egna viljan och de tunga motsägelserna. William har börjat mjukna, men vi har två till som ännu har mycket att lära.

Over and out. Mika hängde tvätten och jag ska fylla i blanketter och städa i köket innan natten.

Vi har överlevt i tre år med twins, grattis oss också!