Skip to content

Om liv

26 mars, 2014

Igår sjöng vi ”Till en saknad” med kören. Texten går bland annat såhär: (och man kan lyssna på den här)

”Jag hoppas därför min melodi, när orden nu verkar hindras,
ska bli till mitt hjärtas poesi, och så får smärtan att lindras.
// men minnet av dig det trösta mig, fast du ej mer kommer åter,
så skall jag dock när jag minnas dig, blott stilla le, fast jag gråter”.

Och så kom tårarna. Det är svårt att sjunga när man gråter, och svårt att dölja dem (fast man ju egentligen inte måste). En av mina bästa vänner Therese bor i Sverige. Hennes syster Camilla är också en av mina bekanta, vi hängde vid Sveavägen med våra motorcyklar varje onsdag förr i världen. Och nu fick hon det hemska beskedet om att cancern hade spritt sig. Jag har tänkt så mycket på er, jag ber för er och hoppas på ett mirakel. Det är bara så jäkla orättvist att jag inte finner orden. Camilla, sången är till dig, fast jag inte känner dig lika bra som din syster. Och du finns ju kvar, du är ju ännu här! Jag tycker bara det är så fel att nåt sånt här händer, jag tänker på din familj och dina döttrar och önskar er karma, goda tankar, värme och närhet och kärlek – allt.

instrumentskotaren-2Och dagarna rullar vidare, tiden bara går. Det är redan torsdag imorron. Jag jobbar och jobbar. Jobbar sent en kväll, firar en 40-årig dirigent och sjunger direkt efteråt, åker tillbaka till morgonskift till kl 07.00, kommer hem efteråt och är totalt OUT i två timmar. Hur kan man bli så slut? Samtidigt är det oerhört givande, jag känner mig lyckligt lottad som ändå får arbeta och trivs med det jag gör. Nu har jag två morgonskift kvar innan helgen, lite kortare dagar, och ungarna är friska. Jag känner tacksamhet och ödmjukhet, för vädret också, som är soligt, soligt i Åbo!

ettparihandduk
mammaspojkarvidpadden
dingelbenen_2Någon sa att barn växer så fort, när de kommit utanför magen. Idag fick vi ner en Sektio-korg igen, som vanligt, till instrumentvårdscentralen. ”Jaha, nu har det fötts en ny människa till världen igen”, sa en jobbkompis förbigående. ”Ja, eller kanske två”, sa tvillingmamman.

Det går fort – och det går långsamt. Men det går alltid framåt. Vi träter på ungarna, kramar, kliar ryggar, badar, kockar pommes med sojanuggets och köttfärslimpa. Äter ekologiska tomater och förvånas över hur goda de är, trots att de är skrynkliga. Jag borde baka bröd, men orkade inte idag heller. Vill, men tiden räcker inte till. Svarar på mail, vill sticka sockor, nysta garn, klappa barn och krama varma bebisfötter (ja, jag vet, de är inte bebisar, men deras varma, små fötter passar så bra i mina handflator).

Det är det här som är livet. Det som händer varje dag, medan vi funderar på meningen med alltsammans. Det är här, det är nu.

Och min yngsta syster har just skrivit klart alla studentprov. Och har chans på L i två ämnen. Herregud. Jag har ju alltid sagt att du är den uppgraderade versionen av mig, Jennie. Det är precis som det ska vara, att allt blir bättre med tiden.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: