Ett pyttevårtecken

Det blev ingen feberfri dag, men allt får framåt i sakta mak. Man får bara acceptera att den här vårflunssan tar sin tid. Milja och William var friska idag (W har drabbats minst av alla) och fick följa med fammo&faffa och kolla båten, medan vi tre andra låg i feber. Mellan varven har vi i alla fall orkat vara uppe lite, plocka undan och få i oss lite mat. Fast lagad mat, nja, nån riktig sådan blev det inte den här helgen. Tack fammo och faffa för att ni orkar med våra barn och med oss, det är SÅ guld värt.

Jag har sett en massa vårtecken på folks Instagram- och Facebookbilder, medan man själv suttit och huttrat. Vi har i alla fall kunnat inleda balkongsäsongen den här helgen, fast det är lite för svalt för att dörren ska stå öppen hela dagen. Och ljuset kommer, det är härligt! Jag njuter.

Och ikväll satt jag och tänkte på hur glad jag är över min lilla stora familj, trots allt. Trots alla bobbor och trotsåldrar. Jag är så glad att jag har den, att alla finns och alla fina människor runt omkring oss. Jag känner stor tacksamhet till livet.

”Som förrom ååre, komber ååte vååre, blååsand ifrån en varmari zoon”//
”Snuvo ska bräck oss, hosto ska knäck oss, beine var mjuk och svag.”

Men vårsnuvan, ja den härjar vidare. Han visste vad han skrev om, Håkan Streng.