Balkongliv och förkylning
Det är två snoriga och lite febriga små barn som kryper runt här hemma. Fast jag vet och har sett att de inte kan gå, så är kryper de fortfarande faktiskt än. Isaac släpper ibland och säger ”gaa-gaa!” och tar ett par steg, men vågar inte riktigt. Milja tog ett steg idag, sen återgår hon till att springa på knäna. Jag har aldrig sett nån springa så fort på knäna!
Vi har förresten ett bollproblem. Om ungarna kastar nåt, brukar jag säga: ”Nej, man får inte kasta. Bara bollen får du kasta” eftersom vi har ett par mjuka bollar. Jag har stoppat undan den spelande bollen, men tog fram dem igen och nu försöker Milja kasta den. Hmm. Hur förklarar man det?
Isaac favorithobby: Att klättra uppför rutschkanan från fel håll. Sen släpper han sig sakta och hasar ner. Och skrattar. Detta upprepas cirka femtio gånger. Egentligen tror jag han vill allra högst upp, för han tror att han kan se bilar utanför fönstret.
Vi tog en liten promenad, fast Isaac hade feber på morgonen. Det är så knasigt väder. 12 grader och svalt i skuggan, men varmt i solen. Det blev lite extra kläder i alla fall. Ungarna brukar inte sova två gånger per dag, men nu hörde jag något som rasslade i vagnen och det var Milja som snarkade. Stackars tjej, man skulle vilja kunna hjälpa till att hosta bort det där slemmet. 😦
Dagens visste du att: Uttrycket ”mellan hägg och syrén” kan ha sitt ursprung i den årliga period då skomakargesäller enligt skråbestämmelser skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Vissa skomakerier stängde då under gesällens frånvaro och uttrycket förstås av utomstående som att skomakaren stängt för att njuta av den bästa tiden på året.
Liten fest
Det är sjukt vad man kan sakna sina barn, fast man vet att man får vara lite ledig och åka iväg själv! Det är som om en stor bit av hjärtat fattas. Ibland när William och jag bråkar, brukar jag säga att han får bestämma själv när han flyttar hemifrån och att han verkligen får se till att göra det när han är 18. Fast jag är nog väldigt glad att det är en lång bit dit.
Idag var vi på vårfest med dagis. Det bjöds på underbar sång och musik av ungarna, som satt så prydligt uppradade. Till och med William sjöng, men tittade ner varje gång jag log och applåderade. Milja var lite förkyld och febrig, men vi stannade en stund i alla fall, eftersom det var lagom varmt när solen sken. Det bjöds på korv och pastasallad och saft. Fast varje gång undrar vi varför de inte har nåt vegetariskt alternativ? Det vore ju inte så svårt att lämna bort skinkan ur pastasalladen eller ha den vid sidan om?
– Va tvillingarna har växt! sa alla dagisvuxna och William var så stolt att få visa upp sina syskon.
– Nu har ALLA sett Milja och Isaac, sa han och sken som en sol.
Senare i höst är det tänkt att twinsen ska börja på dagis, men just nu känns det ganska svårt att tänka sig. Mina bebisar! Mina småttingar! Och det är ju två! Inte kan jag lämna den ensamma med främlingar som inte vet nåt om dem! Fast jag har gjort såhär förut. Det blir inte lätt. Å andra sidan har jag möjlighet att vara ledig lite längre till, men det är ju ganska skralt på inkomstsidan, så att säga.
Nu sover tre nybadade ungar i sina sängar. Det var tydligen tungt att se på en massa barn på ett nytt ställe och dessutom vara förkyld. Vissa snörvlar mer än andra och vi hoppas att den här förkylningen ger med sig snabbt. Milja dreglar som en hund dessutom, hon får mer tänder. Och bits ibland. Stackars lilla tjej, det är knepigt att vara liten.
Förresten; sorry om jag inte har svarat på alla kommentarer, jag läser dem däremot flera gånger!Är jag däremot ganska trött men nöjd med dagen.
Gamla saker och kladdkakor
Jag vet inte vad Hjalmar Gullberg tänkte när han skrev den här dikten, men något ligger det i den:
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Jag skulle se på film med mamma och J-syrran ikväll. Icke! Det gick inte, jag blev helt skakis av nåt i historien. De förstår mig, men det kändes knasigt och snopet. Det bästa med att jag har varit med om den här ångesten förut, är att jag kan lugna ner mig snabbare. Det sämsta är att det ändå känns lite nytt, att jag blir lite överraskad av den trots allt. Och den känns pinsam (fast det inte borde vara så) och jag vill att min kropp ska lyda! Men äh, ni vet ju allt det där, jag ska inte älta det här. Det är väl bara så att man talar om det som hjärtat är fullt av. Hur som helst är det många stunder nu då jag känner mig vanlig och funkar ganska bra, det är viktigt.
Idag har vi tömt gamla förråd på skolmaterial, böcker, nåt klädplagg, trasiga leksaker eller foton som är suddiga, men som ingen har velat slänga. Ett spel som saknar figurer. En teckning som är urblekt. Jag hittade förstås mina gamla dagböcker och packade in dem fint igen. Log åt en gammal motbok från Postbanken, där det stod att jag hade satt in 25 mark per gång och fått ett fint stämpel. Det var viktigt, det gav pengar ett annat värde än idag då man ofta inte ser dem i handen. Hittade också några rubel och ett antal kopek och lite kronor. Och mina gamla noveller jag skrev med blödande hjärta, om kärlek och svek och ensamhet. J-syrran läste dem med stort intresse. Jag hittade också ett fysikprov från årskurs tre i gymnasiet och fattade inte hur jag kunde få en sjua i det där som handlade om magnetism och spolar och hjälp-vad-man-glömmer. Fast jag gillar fortfarande fysik.
Och så bakade jag lite snabba kladdkaksrutor enligt Kyrkpressens recept. Det skulle egentligen ha varit bara vitchoklad i dem, så jag tänkte hämta det från affären. Då kom jag plötsligt på att det är pingst och stängt, så det blev vanlig choko och lite av den vita som vi hade hemma. Jag får inte Kyrkpressens länk att fungera, men ni kan kolla hur de ser ut med vit choko hos Fialisa. 🙂
Och Bambam och jag är goda vänner, trots att jag gett honom maskkuren två gånger nu.
Rötter
Det är nog det här som kallas ”hermoloma”. Jag befinner mig på landet med stickorna, katten och familjen. Besöker syrran och sönerna, handlar mat med mamma, hälsade på i Jeanettes nya garnaffär i stan och vilar. Pratar sju stugor full, rensar ogräs, njuter av lantluften (nåja, inte av de gödslade åkrarna) och har dåligt samvete för att jag inte tog med nån av ungarna den här gången.
Men nu har jag piskat mig klart med skuld, jag har kämpat med ångesten på tåget och försökt förstå varifrån de här sakerna i min kropp plötsligt kommer. Alla har ju oro ibland, men jag brukar inte känna det såhär starkt. Eller hade jag bara glömt? Hur som helst gör det underverk att få vara dotter, storasyster och bara jag i ett par dar. Då får alla besserwissrar, som tycker att man alltid ska ta med sina barn, säga vad de vill.
Jag har inte spenderat så mycket tid vid nån dator, men det är väl ett friskhetstecken.
Den här sången är ganska beskrivande just nu. 🙂
Sommarkort
Jag säger som Wilis fammo idag: ”Vart tog våren vägen? Det blev bara varmt så plötsligt och så fattar man ingenting!”
I alla fall här nere i västspetsen. Det var runt 20 somriga grader även idag och ungarna trivs ute. Jag dammsuger bilen och nystar ett garn. Är med mina garn, fammo hjälper mig, hon står för det mesta och jag hänger med. Och så krånglade jag med parkering på TYKS (jeezuz, hur svårt kan det vara att konstruera ett P-garage så att man kan KÖRA NER från en våning till en annan, utan att hela tiden behöva backa ut?) och med att HITTA ETT APOTEK i stan, där man dessutom hittade en parkeringsplats nära intill. Det är ju märkligt hur glest det är mellan dem på de ställen där man faktiskt kan lämna bilen. Okej, jag kunde ha kört till Louhis parkeringsgrott och gått upp mot torget, men det tänkte jag inte på. Jag tycker TYKS kunde ha ett apotek intill sig. Hör inte det liksom till ett sjukhus?
Dagens solstrålar:
Vilket perfekt tvillingbord!
Koo-gah! Koo-gah!
Blomsterbruden.
Ljuvliga plommonträdet står i full blom.
Fammos narsciss-tulpaner blommar för fullt och de ser så mjuka ut. Heter de så? Nåt åt det hållet i alla fall. Ju äldre jag blir, desto mer gillar jag blommor. Speciellt dahlior. Och krokusar. Och kosmosblommor, och alla andra fina!
Jag skulle visa Milja en nyckelpiga, eftersom twinsen har börjat upptäcka såna där småsaker som myror just nu. Nån superidyllisk eller urgullig bild med barn som skrattar och pekar, blev det inte, eftersom man gärna trycker lite för hårt när man är liten och nyfiken. 🙂
William uteblev från fotandet idag, men jag tänkte dela med mig av hans lustigheter. Han är så cool. Han drar såna stories! Idag ville han ha nagellack på alla de naglar han slutat bita på och ta-daaa, det blev sju stycken (på händerna alltså)! Sen kom han på att hans lillfingernagel är ungefär lika stor som min lilltånagel och så hade de ett långt samtal.
– Du är snäll mamma, säger han om och om igen, ofta. Och fammo har peruutusuusi.
UV-kläder
Jag har inte så mycket erfarenheter av UV-kläder för barn. Eftersom vi har två små gullungar, som ränner runt, och vi har tänkte vara ute på stranden och i båten med i sommar, så vore det på sin plats med bra solskydd. Jag har funderat mycket på varifrån man kunde köpa och om de är dyra, när jag sprang på de här dräkterna vid NameIt i Mylly. Tänkte passa på att tipsa om dem, för jag har inte haft uv-kläder förut, det har inte blivit av och de är ofta dyra (speciellt de som funnits på PoP).
De kostar 24,95 € styck och finns i en massa storlekar. Det enda knasiga är att det ska finnas särskilda pojk- och flickmodeller, dessutom har den ena dragkedja fram och den andra bak. Jag tyckte i alla fall de verkar jättebra, även om jag inte hunnit prova dem. De har långa tre fjärdedelsärmar och en bra krage, allt med solskyddsfaktor 50. Men det fanns bara en 86:a, så jag hamnar kanske att byta Isaacs storlek 92. Har du använt UV-kläder åt ungarna?
Jag avslutade min paus från ungarna med en superdryck. Gottigott! Frukt är balsam för själen, just nu bunkrar jag upp med frukt och torkade frukter och smoothies hemma. Bra mot lågt blodsocker och darriga ben.
Att dra ur proppen
Det går framåt. Sakta men säkert. Det är inte bra, men det är bättre. Det är på väg någonstans. Det är som att någon äntligen drar upp proppen på ett överfyllt badkar; det tar sin tid innan vattnet rinner ut, men det rinner inte längre över.
Jag fick hjälp av min läkare på TYKS idag. Tack och lov för förståelse och för läkare som lyssnare på neuropoli. Jag hann inte få ut nån medicin idag, men kan hämta receptet där imorron. Därmed ska jag också övergå till det koffeinfria livet just nu; koffeinfritt kaffe och rooibus-te istället för allt vanligt. Kommer att sakna kaffe, otroligt mycket. Kanske jag kan dricka det sen när jag är lite mer stabil, haha (det låter som om jag är superlabil när man säger sådär!).
Mika och jag var ute med twinsen, William fick följa med fammo och faffa till H:fors ikväll för att bevittna och lyssna på kusin A:s examensarbete från Sibeliusakademin. Ett stort grattis till dig Anna och hela familjen, du är så bra!
Milja och Isaac förstår redan både finska och svenska. Eftersom de är i den pekande ålder brukar vi fråga: Var är mamma? Var är pappa? och så vidare. Nu förstår de även när man frågar samma saker på finska! Superbra.
Förresten är jag grymt tacksam över att jag lärt mig finska såpass bra att jag klarar av att sköta alla mina läkarärenden på enbart finska. Vissa av TYKS-läkarna pratar även svenska, men det blir stelt. Det känns bättre att jag får fråga upp ifall jag inte fattar istället. Jag är också glad att det här inte hände när twinsen var i magen, för då skulle de ha varit ett hulabaloo med mediciner och icke-mediciner. Det är ju ute nu och det är verkligen slut på bebisägg i mammas mage, som William brukar säga. 😀
Den icke-duktiga mamman
Såhär skulle dagens inlägg se ut:
Jag postar bilder av ungarna som leker glatt vid rutschbanan. Eller ja, försöker klättra upp och halkar ner, men trivs ändå med den nya mojängen och så njuter vi av dagen. Värmen håller i sig och det är skönt att gå en bit i skogen så länge myggen håller sig borta. Vi hittar lustiga skyltar, ser på hundarna i hundparken och kollar alla bussar, bilar och flygplan som åker förbi. Punkt och bra och allt är fine.
Men det är inte riktigt såhär rosenskimrande. Faktum är att det är långt ifrån. Mika skulle stanna lite längre på jobbet, vilket jag visste, och jag skulle ge ungarna mat på kvällen. Då kom paniken. Jag var tvungen att ringa åt Mika och be honom komma hem, för jag lyckades inte mata ungarna. Dels för att de vägrade maten jag hade framme, men mest för att jag blev helt knäsvag, skakig och ticsig igen. Förvirrad och rädd. Mest rädd. Jag ville vara arg eller ledsen, men det finns inga sådan känslor. Det är bara rädsla.
Eftersom ungarna inte åt, satte jag dem på golvet och kände att jag bara måste bort, bort. Jag måste få vara ifred en stund, det här går inte. Varför reagerar min kropp på det här sättet? Jag tänker och tänker att jag ska ta det lugnt, det är inte så farligt om inte ungarna får mat i tid, men ingenting hjälper. Jag är bara skakis och änglig, andas fel och snabbt och tar en bebiströja i brist på papperspåsar. Måste-lugna-ner-mig-det-har-ju-fixat-sig-förut.
Efter en halvtimme kommer gråten. Jag kramar Isaac och försöker förstå varför det ska vara såhär. Jag vill ju vara hemma med ungarna, men nånting säger ifrån, så fruktansvärt starkt. Jag får en flashback från tiden i kassan vid Citymarket, då det här h*vetet började om igen. Då mina tics kom tillbaka. Det är många år sedan, men jag var riktigt nere. Inte nere som i deppad, utan slutkörd, superticsig och trött, bara förlamande trött med en ångest som fick mig att vilja krypa ur skinnet. Och handlingsförlamad.
Jag vet att det här inte går över på en vecka och det oroar mig. Jag vet att man ska vara beredd att ta hand om sina ungar, men man måste själv också fungera. Jag vill inte hela tiden överlåta mina barn åt farmor/farfar eller dagis för att jag ”inte orkar”. Jag vill inte vara den där mamman ”som har problem”. Jag vill inte vara nåt psykfall, men det verkar jag ju vara.
– Nej, det är du ju inte, tänk om någon med diabetes skulle säga samma sak, att de bara försöker tänka bort den. Du är kanske inte en vanlig mamma, du har Tourette, säger min egen mamma, när vi pratar. Men jag har svårt att tro henne, fast jag vill. Jag vill inte det här igen. Jag är rädd, vimsig, trött (kort natt sådär annars, Isaac är superförkyld) och har lätt till tårarna.
Så, ni får tro vad ni vill. Det kan jag ju ändå inte påverka. Jag vet att jag inte hittar på det som händer i min kropp, men jag får hela tiden skuldkänslor. För att jag borde klara det här som alla andra. För att jag blir piggare mellan varven och då funkar jag som vanligt. Jag fattar ingenting. Hur ska man då kunna förklara åt nån läkare att det här inte riktigt går just nu, att jag inte klarar av mina barn? Fy farao vad man skäms.
Först trodde jag det var bara det låga blodsockret, men jag var förberedd på det. Det var inte bara det idag. Det var något jag inte riktigt behärskar, det är liksom lite för mycket. Och det är tungt, svårt och jobbigt att be om hjälp, men framför allt pinsamt. Men jag vet ju det, jag märker ju det – nåt måste vi ändra på. Jag vill att vi ska vara en hel och fin och vanlig familj som funkar! Men det gör vi inte just nu och den svaga länken är jag.
Lekpark hemma
Vi fick ett infall ikväll. Egentligen var det något vi hade planerat länge, men nu slog vi slag i saken.
Jag skulle gärna vilja ha en fin fåtölj eller nåt mysigt blombord i vardagsrummet, men let’s face it: Vi har tre småbarn som ränner runt och det är ingen idé att satsa på något sådant nu. Varför ska jag sätta upp saker som jag sedan irriterar mig på att de drar ner. Sålunda åkte vi på kvällsutflykt till Ikea och handlade en Wirre-rutschbana, som nu står i lekhörnan i vardagsrummet.
Jag skulle ha älskat det här om jag var liten. Jag kan på något sätt förnimma de. Visst, twinsen är lite för små för den ännu, men de kan alltid ha den som koja. Senare kan vi flytta den till deras eget rum, som ligger vägg i vägg med vardagsrummet och som inte ännu är riktigt klart för dem (och det fattas en dörr). Det fattas också ett par skåp att ställa in saker i och jag vet inte riktigt var vi ska hänga tvätten, som är där nu, men det där löser väl sig med tiden.
Det var däremot inte det lättaste att få hem den här oböjbara grejen. Hur tänkte vi här? tänkte vi när vi klämde in dubbelvagn och rutschkanor i bilen. Men det gick! Hah, det gick! Fast jag fick sitta ihopkrupen med ett par platsbitar i skallen (KOLON golvskydd) och fötterna uppdragna i en redan beklämmande sits mellan twinsen. Det är tur att vi bor nästan granne med Ikea.
Två små slagna hjältar orkade inte riktigt ända hem. Man tänker alltid att de där Ikea-resorna ska gå så snabbt, men de tar sin tid. Ungarna har fått ett par nya lakan, Ikea har fått in nya mönster, bland annat Vandring-lakanet och Vandring Igelkott.
Nu har vi i alla fall en egen pulkbacke i vardagsrummet. Och jag har slut på batteri i kameran. Klockan är elva, men det är fortfarande aderton grader ute. Härligt!
Finvädret
Nämen vilket väder det blev! Det är nästan helt vindstilla och jag är glad att det är molnigt lite då och då, för det blev väldig varmt plötsligt. Och foff, så var det panggrönt överallt! Trots lite rinnande näsor (inte av allergi, utan av en enträgen förkylning som vi har alla tre) var det glada barn jag hade med mig ut idag. Den korta nattsömnen ersattes av en alldeles lagom dagvila och sen gick vi ut. Man vet ju att det blir sommar varje år, men blir ändå så förvånad när det är lika varmt ute och inne.
Det finns få saker som slår känslan att gå barfota för första gången om sommaren.
Vi har saftpaus under tak av blommande hägg och… syrén? Blommar de redan? De där lila?
Brudspiréan slår i alla fall ut och det blir vitt, vitt som stora snötäcken mitt i allt det gröna.
Milja var glad när jag plockade fram sommarhattar – flera huvudbonade att pröva! Jag var glad åt klänning- och caprishortsväder!
Vi tittar på monsterstora tulpaner, flygplan, bilar och bussar. Och mera blommor. De enda knasiga med värme är att man framstår som lite smågalen när man stickar sockor. 😀
