Den icke-duktiga mamman
Såhär skulle dagens inlägg se ut:
Jag postar bilder av ungarna som leker glatt vid rutschbanan. Eller ja, försöker klättra upp och halkar ner, men trivs ändå med den nya mojängen och så njuter vi av dagen. Värmen håller i sig och det är skönt att gå en bit i skogen så länge myggen håller sig borta. Vi hittar lustiga skyltar, ser på hundarna i hundparken och kollar alla bussar, bilar och flygplan som åker förbi. Punkt och bra och allt är fine.
Men det är inte riktigt såhär rosenskimrande. Faktum är att det är långt ifrån. Mika skulle stanna lite längre på jobbet, vilket jag visste, och jag skulle ge ungarna mat på kvällen. Då kom paniken. Jag var tvungen att ringa åt Mika och be honom komma hem, för jag lyckades inte mata ungarna. Dels för att de vägrade maten jag hade framme, men mest för att jag blev helt knäsvag, skakig och ticsig igen. Förvirrad och rädd. Mest rädd. Jag ville vara arg eller ledsen, men det finns inga sådan känslor. Det är bara rädsla.
Eftersom ungarna inte åt, satte jag dem på golvet och kände att jag bara måste bort, bort. Jag måste få vara ifred en stund, det här går inte. Varför reagerar min kropp på det här sättet? Jag tänker och tänker att jag ska ta det lugnt, det är inte så farligt om inte ungarna får mat i tid, men ingenting hjälper. Jag är bara skakis och änglig, andas fel och snabbt och tar en bebiströja i brist på papperspåsar. Måste-lugna-ner-mig-det-har-ju-fixat-sig-förut.
Efter en halvtimme kommer gråten. Jag kramar Isaac och försöker förstå varför det ska vara såhär. Jag vill ju vara hemma med ungarna, men nånting säger ifrån, så fruktansvärt starkt. Jag får en flashback från tiden i kassan vid Citymarket, då det här h*vetet började om igen. Då mina tics kom tillbaka. Det är många år sedan, men jag var riktigt nere. Inte nere som i deppad, utan slutkörd, superticsig och trött, bara förlamande trött med en ångest som fick mig att vilja krypa ur skinnet. Och handlingsförlamad.
Jag vet att det här inte går över på en vecka och det oroar mig. Jag vet att man ska vara beredd att ta hand om sina ungar, men man måste själv också fungera. Jag vill inte hela tiden överlåta mina barn åt farmor/farfar eller dagis för att jag ”inte orkar”. Jag vill inte vara den där mamman ”som har problem”. Jag vill inte vara nåt psykfall, men det verkar jag ju vara.
– Nej, det är du ju inte, tänk om någon med diabetes skulle säga samma sak, att de bara försöker tänka bort den. Du är kanske inte en vanlig mamma, du har Tourette, säger min egen mamma, när vi pratar. Men jag har svårt att tro henne, fast jag vill. Jag vill inte det här igen. Jag är rädd, vimsig, trött (kort natt sådär annars, Isaac är superförkyld) och har lätt till tårarna.
Så, ni får tro vad ni vill. Det kan jag ju ändå inte påverka. Jag vet att jag inte hittar på det som händer i min kropp, men jag får hela tiden skuldkänslor. För att jag borde klara det här som alla andra. För att jag blir piggare mellan varven och då funkar jag som vanligt. Jag fattar ingenting. Hur ska man då kunna förklara åt nån läkare att det här inte riktigt går just nu, att jag inte klarar av mina barn? Fy farao vad man skäms.
Först trodde jag det var bara det låga blodsockret, men jag var förberedd på det. Det var inte bara det idag. Det var något jag inte riktigt behärskar, det är liksom lite för mycket. Och det är tungt, svårt och jobbigt att be om hjälp, men framför allt pinsamt. Men jag vet ju det, jag märker ju det – nåt måste vi ändra på. Jag vill att vi ska vara en hel och fin och vanlig familj som funkar! Men det gör vi inte just nu och den svaga länken är jag.
Bittes blogg 
Vad hemskt det låter med de där attackerna 😦 Men jag tycker att du är jättemodig som berättar så öppet om det som sker. Måste säga att din blogg har lärt mig MASSOR om Tourettes som jag har stor nytta av att veta. Jobbar som talterapeut, och ibland har man att göra med barn och vuxna med olika syndrom, man ser tics och liknande, och folk överlag har väldigt lite kunskap om vad det egentligen är. Också vi som borde veta, och det skäms jag för. Jag trodde som säkert många andra att Tourettes bara innebär tics, och främst korpolali. Allt detta med ångest, panik, osv har jag lärt mig genom att läsa din blogg. Just det där med att det är svårt att äta på grund av de där särskilda ticsen du har beskrivit, hade jag ingen tanke på, fast jag jobbar med sväljning. Antar att Tourettes är såpass ovanligt att man inte tar upp det desto vidare i studierna (idiotisk logik), och när man nämner det så är det de tydligaste och mest stereotypa grejerna man behandlar.
Så – din blogg är väldigt informativ och viktig, du har spridit massor med kunskap åt många genom den, och det hjälper dem som har liknande funktionshinder! Ja, och sedan är bloggen bra annars också. Duktiga Bitte!
Och igen – hoppas, hoppas du snart mår bättre.
Usch, nu har jag läst alla inlägg jag missat om dethär. Med sommaren för två år sedan då jag utvecklade seriös panikångest i färskt minne, så känner jag med dig. Detdär svarta molnet av rädsla som hela tiden fanns i närheten, i ögonvrån, och som utan förvarning kunde komma och överfalla en med förlamande panik.
Kämpa på! Jag önskar att jag kunde skriva ”släpp rädslan, nu!” men då jag vet att det inte är så lätt. Och då har jag inte ens tourette, så jag kan tro att det är ännu knepigare för dig.
Paniken är omöjlig att kontrollera i sig, men jag hoppas att du ändå snart hittar det som stressar dig just nu så att du har något konkret som du kan kämpa emot, en normal rädsla som du kan bryta ner i smådelar tills den inte kan påverka dig längre.
Det som jag däremot tänker skriva är att vara beredd på att ta emot all hjälp du får, hur fånig och otillräcklig du än känner dig!
Många många kramar!
Känner också med dig..vet hur det är med förskräcklig ångest, handlingsförlamning och trötthet. Men det hjälper ju int dig. Det är bara så lessamt för dig.
Håller med din Mamma..diabetes går att kontrollera..men inte dina problem. Och dom skall du absolut int skämmas över. Du är en så bra Mamma, den bästa Mamman dina barn har.
Är det så att du just nu behöver mera hjälp än vanligt, skall du nog ta emot den, utan dåligt samvete.. Svärmor/svärfar/dagis, det är inte en katastrof. Det bara gör dig friskare. Sen då du känner att du börjar orka bättre kan du så småningom börja ta tillbaka ditt liv.
Detta betyder ju int att du är utan barn dygnet runt, bara då du behöver det, så att du får vila och vara för dig själv en stund.
Det här är mina tankar.
Varma kramar till dig!
En osaa edes kuvitella miltä susta tuntuu…. Mutta toivon ja uskon että joku ratkaisu löytyy että sinulle tulisi parempi olo.
Tuntuu että en löydä oikeita sanoja sinua piristämään vaikka sydämmessä niin kovasti tuntuu, hyvin vahvasti.
Voisin vinkata vaikka että ottaisit yhteyttä neuvolaan/turun kaupunkiin ja pyytäisit sieltä neuvoja. esim olisiko teidän mahdollista saada 1-2 viikossa perhetyöntekijä avuksi.
He tulevat perheeseen aina tarpeen mukaan ja ovat noin 3h kerralla. Saisit jonkun avuksi vaikka sitten olemaan lasten kanssa tai siivous,ruuanteko avuksi…. ihan mikä sinusta tuntuu hyvältä.
Suosittelen tätä vaihtoehtoa.
Ymmärrän siinä sinua täysin että avun pyytäminen ja vastaanottaminen on TODELLA vaikeeta. Minullakin…
Mutta voi taivas mikä helpotus kun tajusin myöntää itselleni että mä en kohta jaksa jos en saa apua. Vaikka minullakin on isovanhemmat tässä lähellä paljon apuna mutta siitä poden kuitenkin huonoa omatuntoa kun joudun heitä vaivaamaan. Vaikka he tekevät sen hyvin mielellään. Meillä käy kerran viikossa perhetyöntekijä neuvolan kautta ja se jotenkin on nyt auttanut. Esim olen tämän viikon 24/7 yksin,taas….. niin kyllä hänen tulo antaa pienen jaksamisen.
Älä Bitte syyllistä itseäsi….Katso, miten upeat ja ihanat lapset olet saanut. He ovat sinun lihaa ja verta…. Sinä olet heille maailman paras äiti oli tourettea tai ei….
Me ollaan tavallisia ihmisiä vaikka olemmekin äitejä…. Meilläkin on tunteet ja jaksamisen rajat… Se ei jumankauta saa tarkoittaa että on huono äiti jos myöntää ja hakee apua…
Se on huono äiti joka ei hae apua… Koska silloinhan lapset kärsii…
Blääh,nyt puskee kyyneleet silmiin… Ole Bitte vahva ja ota kaikki apu ja tuki vastaan.
Sinä olet korvaamaton lapsillesi pidäthän itsestäsi hyvää huolta. Tulee jotenkin avuton olo kun en pysty sinua tätä tekstiä enempää auttamaan!!
Voimia hurjasti ja Usko itseesi…. Sä olet niiiiin Super äiti,nainen,vaimo……
Haleja!!!!!
Ojoj. Tunga tider. Jag fick avlastning tre timmar i veckan via barnskyddet (barn under tre år) då det var som värst för mig. Inte mycket men näsan hölls ovan vattnet. Och jag kom tillbaka! Något knäckt med klokare. Det finns hjälp att få. Men det tar emot. Jag vet.
Stor kram!
Snälla Bitte, skäms inte för det du går igenom!! Jag har aldrig lidit av panikångest, så jag vet inte alls hur det är, men kan tänka mig att det är väldigt otäckt.
Däremot tycker jag att du skall föröka fokusera all din energi på allt det du har och allt det du trots allt klarar av! Vem som helst kan gå i väggen av att vara hemma med 3 barn och väldigt lite vuxna, sociala kontakter. Du är ju faktiskt ensamstående mamma med 3 barn i
åldrarna fyra och under!
Nej, snälla du, det är modigt och ansvarsfullt att be om hjälp och om den finns att få, fråga efter den! Det mår hela din fina familj bara bra av! Det finns ett uttryck på engelska som går så här:
‘if Mommy ain’t happy, nobody is happy!’
Och det stämmer ju faktiskt! Det är vi mammor, kvinnor, fruar, sambon osv. Som ansätter tonen i våra hem.
Be om hjälp och var stolt över att du gör det bästa för dig själv och din familj!
Styrkekramar!!
Jag menade förstås att du är ensamstående under dagarna när Mika är på jobb! 🙂
Du är duktigare än många jag känner! Och jag håller med de flesta andra här, ta all den hjälp du behöver, och lite till..man måste inte klara allt själv. Det GÖR man inte!
Stor kram till dig!
Håller med alla fina kommentarer du fått redan. Men ta kontakt med din läkare och berätta hur du har det och be dom sjukskriva Mika. Nu skall du gå på massage, äta och sova.
Många varma kramar, tänker på dig!