Mera varma mackor, sa mamma
Det är lite gladare miner här idag. Jag fick äta min rostade rågmacka medan den fortfarande var varm och ungarna leker lite som förut. Även om Milja ha de 39,6 tidigt i morse. Nu sitter hon i min famn och gäspar. Det är torsdag och vi vattenbadar vår orchidé, som har överlevt sedan morsdagen. Kanske orchidéer passar mig bra, eftersom de behöver vård så sällan?
Igår var det mest såhär…
… men idag är det mer såhär. Vi hoppas det håller i sig! De kryper runt och säger: Mammaaaa! eller Mammaa? och det låter så sött. Jag svarar: ”jaa?” och de bara fortsätter.
Förresten, hur gör ni med barn som har feber? Stannar de inne hela tiden? Är det verkligen ett måste?
Sjuklingarna
Jag kommer att tänka att det var lätt när ungarna var små. Att man visste var ungarna fanns, när de låg i sina sängar. Men blä heller, när båda tvillingarna är sjuka och William har spring i bena, när nätterna förkortas till en plus en timmes sömn och jag inte kan dricka kaffe. Då känns det inte så lätt. Dels för att man själv är som en urvriden disktrasa och dels för att man oroar sig för ungarna och vill att de ska vara friska.
Det var således en mycket trött och lite sliten familj som gick ut ikväll. De två föregående nätterna har det varit snurr i sängen. På dagen vill båda twinsen vara i famnen nästan hela tiden och jag räcker inte riktigt till, när jag är ensam med dem. Det är svårt att hinna med, när någon vill sova i min famn.Den här arma förkylningen med rosslande slem, hur långdragen ska den vara? Den skulle verkligen få ta slut nu.
Det var skönt att få en nypa frisk luft ändå. Twinsen har ju inte varit ute alls igår heller. Och de somnade nästan över kvällsgröten. Isaac satt med mig i soffan och klättrade inte ett endaste litet dugg, som han brukar. Bara pekade på min näsa, min mun och mina ögon. Då är han sjuk. Bli frisk snart, alla!
Fläckiga sockor och febriga barn
Milja har kommit tillbaka i sin vinka-åt-allt-period, som hon hade när hon var pytteliten. Hon ska ”baja” åt program som är slut, bilar och pappa och fammo och mamma. Det är ganska charmigt, för hon bara öppnar och stänger handen, så det ser så prinsessigt ut. Annars har vi haft en gråtig dag, Milja har haft feber av och an (inatt kändes det som om hon var vaken hela tiden, stackarn) men det verkar ge med sig. Är det samma förkylning som ännu inte har släppt? Nåja, vi väntar och ser.
Plötsligt kan båda äta själva med sked! De äter makaroner, ärtor och fiskpinnar och allt går ut. Det mesta kommer faktiskt även i munnen. Så skoj! Men oj va svårt att låta bli att hjälpa till, när det far på sidan. Däremot tycker jag det är ganska tidigt att äta själv, så jag applåderar mina små och tänker att det kanske beror på att jag inte matat dem lika mycket som jag matade William. De har fått äta med händerna ganska länge. Och Isaac går. Han går och går, nu när han kom på hur man gjorde. Han traskar så sött och säger ”gaa-gaa” och så ”gar” han runt till alla. Milja hoppar fortfarande fram på knäna, men kan ju egentligen gå. Men det är ju snabbare att springa på knäna ju!
– Vad ritar du, William?
– Jag ritar inte. Jag skriver. Säger gossen och skriver skrivstil med en väldig fart.
Jag har stickat färdigt mina fläcksockor! Det ser ut som om man klampat runt med vita sockor i en blåbärs- och lingonskog. Garnet heter Schoppel-Wolle Wunderkleckse och var riktigt klurigt i början. Det stod ingenstans om hur man skulle få fram fläckarna, det blev bara randigt, som vid tårna. Sen provade jag med samma mått som jag hade för ett par andra Schoppel-Wolle (Fligende Undertasse-garnet) och då funkade det med 60 maskor! Men jag rev upp tre gånger och dessutom rev jag upp första gången jag stickade hälen, för det såg inte bra ut med en vanlig häl.
Men färdiga blev de ju och skoj var det! Man vet aldrig vilka fläckar det blir, så det var lite som med Kinder-ägg: ”bara ett varv till”!
Tillbakablick i bilder
Egentligen skulle de här bilderna ha hamnat i bloggen igår, men nätet var så grymt långsam och bara strejkade, så jag fick ge upp. Nu hamnar de här istället, som en fin tillbakablick på en något sval, men givande helg i en av de finaste städerna jag vet.
Ev av det godaste måltiderna käkade vi på Hermitage, en vegetarisk restaurang mitt i Gamlastan. De har så grymt bra mat och det är extra roligt när vi kan dela hela matupplevelsen, av allt som finns där. Mika älskade lasagnen och jag linssoppan med potatis och tofu. De har buffé även på söndagar.
En sån här bild tog vi för ett par år sedan också, då Mika sprang halvmaran. På samma ställe. Då var det lite varmare.
Jag tänker på alla hemlösa som tigger runt om i stan, på tunnelbanan och utanför affärerna. Även om man ger dem nån slant är det förbjudet att tigga och jag gillar inte att man inte vet vart pengarna går. Jag tänker inte sponsra nåns knarkande. Däremot ger jag gärna en slant till natthärbärge eller måltider. Såna insamlingar önskar jag det fanns flera av.
Visste ni förresten att H&M har en avdelning som heter H&M Home? Den är supermysig. Vi köpte en picknickfilt för 129 kronor.
Vi säger hej och på återseende till staden-full-av-minnen och hoppas fylla på fler minnen tillsammans med ungarna nästa gång.
Att hinna sakna
Det är som om kylan aldrig hade existerat. Idag kröp termometern upp till 15 eller 16 plusgrader igen och man frågar sig vad det här är för knasväder? Det är som om vädrrets matker råskrattar oss rakt i ansiktet och säger: Muhaha, lite köld tål ni väl om ni är från Finland! Vissa tror att växthuseffekten bara orsakar varmare väder, medan det handlar om extremväder åt olika håll. Det är precis sånt här. Jag är inte bitter (nej, faktiskt inte, vi fick en bra resa i alla fall!) och jag är glad att solen återvänder, för det blir så mycket roligare att gå ut.
Det är skönt att vara hemma i egna sängen, med egna saker och inte leva kappsäcksliv! Och att få vara med ungarna, att hinna sakna hemmet och en varm dusch med egen handduk. Inga tvålar som är på villovägar eller kläder som man får ransonera, eftersom man packat lite för somriga såna.
Jag har en fantastisk svärmor och svärfar. De klagar inte, de hinner med ganska mycket trots allt och de njuter av sina barnbarn. Folk brukar fråga mig om jag saknar Stockholm och då brukar jag nicka och säga att det visst finns saker jag saknar där. Ibland bara det enkla att man får nyansera sitt språk och bara prata svenska. Vissa affärer och ställen, vänner. Men jag skulle inte byta bort den ovärderliga kontakt ungarna har med sin farmor och farfar för nån flytt till Sverige!
William fick en bok med multiplikationstabeller och nu har vi läst dem hela kvällen. Speciellt poppis blev de där tabellsångerna jag sjöng, som jag fortfarande minns från lågstadiet.
Stockholm maraton ’12
Historiens kallaste Stockholm maraton har gått av stapeln. Jag vet inte hur många som avbröt, men det var betydligt färre som gick i mål i den iskalla snålblåsten, än tidigare år; 21 500 anmälda, men drygt 15 000 gick i mål. Det var fyra plusgrader med piskande regn, men min hjälte Mika fullföljde loppet på 5:23! Hurra för Mika. Jag var helt slut av att gå på stan och stå vid Stadion och heja på folk, men han sprang i ösregnet i över fem timmar! Galna människa. 😉
Fullt med folk på Stadions t-banestation. Trafiken omdirigerades, vägar och uppgångar var avstängda och alla väntade under tak och ville inte gå ut i regnet.
Dagens frisyr: Dränkt katt.
Dagens klädsel: Sopsäckar. Många sprang även med dem på.
En glad och varm Mika är startklar.
Där är nån glad vinkande typ som nyss har startat!
Och några timmar senare kom en glad kille spurtande till mål in på Stockholms stadion. Det ser så lätt ut när man ser på, men jag tänker att det ligger hundratals träningstimmar bakom varje löpare. Och alla går över samma mållinje som alla stjärnor på DN-galan och andra stora händelser.
Finn is here! 🙂 Bra-Mika byter om i ett fuktigt tält och vi brådskar hem till hotellet. Ikväll träffade vi en gemensam jobbarkompis från förr och åt gott på Akkurat. Tusen tack för sällskapet och god mat och en liten öl. En super avslutning på en lång dag. Imorron hoppas vi verkligen på lite soool! 😀
Festnatt
Eftermiddagens bästa:
Gratis omega 3-tabletter och dricksflaska från mässområdet, även till mig. Yay!
Grå huvtröja på rea från Stadium och en regnponcho.
Eftermiddagens sämsta:
Att de här arma ticsen kan vara så irriterande, tunga och förpestande. Nu är det i alla fall slut på ätande för idag, tack och lov! Nu är klockan sju och det blir party hela natten som ni ser.
Stockholm, Stockholm
Jag tänkte att det kanske blir lite svalt, men jag tänkte inte alls att det kunde bli såhär blött och kallt i början av juni! Regnet vräker ner, när färjan glider in mot Stadsgården. Klockan är halv sju lokal tid och vi lämnar väskorna i hotellets bagagerum, eftersom det aldrig går att få ett rum före klockan ett eller två. Jag tycker så synd om den barnfamilj som kom dit samtidigt. De fick inte ens frukostplatser, tjejen var gravid dessutom. Men det finns gott om fikaställen på Söder, som tur är.
Vi äter frulle på Centralen och jag bara älskar de här nya plastmuggarna som är helt gjorda av majs och nedbrytbara i komposten. Fast de känns som plast. Hurra för miljöhänsyn och rättvisemärkt kaffe (fast jag inte dricker nästan nåt nu).
Böcker kan jag inte få nog av. Speciellt inte barnböcker. Jag väljer några, fast man vill ha alla! En liten Milladocka åt lill -Miljan (som snodde brorsans julklappsdocka vid fammos!). En ny Kurt&Kio-bok, StormStina; två böcker i en. Yay!
Vi traskar vidare i regnet och går genom hopar av några rosavita blomster som faller ner i mängd och massor ur träden.
Lunch får man för 80 kronor på Golden Hits. Åh, det är precis som förr, man går i köket och hämtar mat. Här åt vi ofta med jobbet. Det ligger på Östermalm, så det händer att man springer på riktiga storfräsare och känner sig för dåligt klädd. Jag äter en väldigt seg skomakarstek och dricker lingondricka. Såklart. Och precis som vanligt blir Mika klar långt före mig och jag häller ut dryck på brickan.
En liten garnaffär besöker vi hastigt vid Mariatorget. Jodå, jag hade det inplanerat. 😉 Ull känna plötsligt helt rätt i det svala vädret. Idag köpte vi också förstärkning till Mikas löparutstyrsel, eftersom det är så svalt. Det är ju faktiskt därför vi är här.
Stret
Det finns inget som heter ”vi ska gå ut snart” med ettåringar. Om man säger ”gå ut” ska det ske strax, på fläcken och helst lite innan man sagt meningen klart.
Alltså jisses vilket projekt det känns som, det här med att komma ut vissa dagar! Jag drar på Isaac overallen, eftersom det blåser lite svalt. Men så hittar jag inga skor. Gräver fram dem ur högen, medan han gapar ”tuttii, tuttiii!” och får inte tag i den. Jag sätter ner Isaac för att klä på Milja, när han redan har öppnat båda skorna. Sen är han på väg till routern, medan jag försöker dra på kläder på en tjej som inte vill som jag. Jag kommer på att jag fortfarande har vagnen på halvt mitt i lägenheten, sätter ner ungarna och de hasar efter mig. Jag har inga strumpor eller tröja, så jag får leta fram dem illa kvickt, medan jag tar en raggardusch. Jag hittar i alla fall gårdagens strumpor. Sätter Milja i vagnen, Isaac vill genast upp. De har blivit såna famnbebisar nu plötsligt.
Var är min tröja? De är ivriga att komma iväg, medan jag hittar skorna, nycklar och jackan. Kameran kanske? En natt drömde jag att jag skulle ta på mig mina skor, men de var alldeles trasiga i botten, och jag minns att jag tänkte att det var tur att det inte regnade. Nåja, mina är i alla fall hela och jag krånglar ut vagnen genom den smala dörren och hissen. Tog jag mössorna? Jo, här är det.
Men sen är vi ute och då går det ganska bra. Jag stretar långsamt uppför backarna i den kuperade terrängen, medan ungarna vänder sig bakåt, hur jag än har vagnen. Jag skulle kunna ha bältena på dem, men orkar inte pyssla med dem hela tiden, så länge ungarna hålls i vagnen. Vi kommer till nedförsområdet och jag har hunnit hämta andan. Solen tittar fram, det blir fasligt varmt. Vi stannar vid en lekpark och gungar. Fast när ungarna vill rutscha säger jag ner. Det är en skithög rutschbana och jag orkar inte lyfta dem fram och tillbaka hundra gånger. Istället hittar vi en mysig koja som blir en perfekt lekplats en lång stund. Där kan man dessutom se på bilar, så tadaa, det är perfekt!
Det svåraste är att göra något med en av dem i taget. Det är jättemysigt ute, när man väl är ute och inte är dödstrött. Och ungarna är glada åt ganska få saker, så länge man orkar gå efter dem. Fast nu var jag faktiskt väldigt glad att de somnade en gång till, även om det bara är en kort stund. Det blåser ner poppelludd och gult tallfröregn ute och det är skönt att gå in igen.
Liljekonvaljen rör vi inte, bara tittar på lite grann. På avstånd.
I helgen är det tänkt att Mika och jag ska åka till Stockholm. Mika ska springa maratonen. Det var planerat sedan länge, men inföll lite taskigt i planeringen med min Österbottenresa, med tanke på att jag redan varit borta. Jag har haft grymt dåligt samvete. Men nu är det som det är och vi ska njuta av det och passa på att vara bara vi. Vi tar emot hjälpen och är tacksamma för att vi bor där vi bor. Jag har också klarat att vara ensam med ungarna nu på dagarna, det är ett framsteg. De som tycker att jag är en dålig mamma eller att man inte ska resa utan sina barn; till dem säger jag bara: knapra eder långsamt: antingen vill de samma sak själva eller så har de inte barn och vet inte vad de pratar om. Jag har slutat döma folk för vilka regler de sätter för sina barn, för jag har sett att det finns tusen och ett sätt som är rätt. Förr tyckte jag det var konstigt att nån t.ex. kunde sätta en viss gräns i antal timmar, hur länge man såg på tv. Eller att de bad ungarna äta sina hamburgare först på McDonald’s. Men nu vet jag! Och inget av de där betyder att man älskar sina ungar mindre, alla gör bara på sitt sätt, som de orkar och som det passar dem. Sen finns det ju de som går långt över gränserna för vad som är rätt, men det var inte det som det här inlägget handlade om.
Tillsammanslek
Lycka är att sova till klockan fem, hämta välling och att twinsen somnar om. Lycka är också feber som släpper, förkylning som lättar.
Här pågår tidig morgongymnastik och en del småbitande och kramar under protester. De leker i alla fall ofta tillsammans och det är skönt att se!
När William var mindre hade jag koll på de flesta leksaker. Klossarna var på ett ställe, tågbanan på ett annat. Lego i sin låda, stapla torn-burkarna i sin låda. Bankbrädan och hammaren, lastbilen och djuren. Men inte nu längre! Jag vet inte om det är nåt tvåbarns- eller tvillingfenomen, men det tycks vara sjukt svårt att få ihop saker som hör ihop på samma ställe!
Dagens mantra har jag lånat från den underbara sång ”Våga falla”, skriven av Thomas Lundin. Den framförde Munviga när vi sjöng tillsammans med dem i Uppsala (och ifjol på sångfesten).
