Fredagsslafset
Hurra för fredagar! Fast man är hemma hela veckorna, är det nåt speciellt med fredagar. Dessutom var det sista antibiotikan för tvillingarna nu, på en lång stund får man hoppas! Inga värre biverkningar och öronen verkar bra, underbart. Vi har beställt kontrolltid om en månad, fått en tid för ett och ett halvårskoll, fått koll hos tandhygenisten. Jag undrade lite vad dom ska kolla på Isaac, som bara har sex tänder. 🙂 Vi borstar i alla fall flitigt, det gillar de.
Det är däremot inte lätt att laga mat med de här två yrvädren. Jag hade tänkt göra lite mysig fredagsmat med potatisgratäng och örtmarinerad lax medan ungarna sov. Det tog lite för länge innan de somnade, Milja bara snurrade runt, vilket ledde till att jag själv somnade!
Så skulle vi laga mat. Isaac var bara ledsen och jag misstänker att han får tänder (bra, äntligen!) för han är ledsen och biter på allt mer än vanligt. Jag bytte blöja lite snabbt i köket och hämtade en supp. Panadol är inte bra när det är varmt. Den hade nämligen nästan smält, fast den varit i rumpstemperatur. Vår toalett är ganska varm, den är mitt i lägenheten och utan fönster. Så medan jag kämpade med att få in suppen, ramlade Milja. Där satt jag med fingret i rumpan och kletade panadol överallt, medan jag försökte trösta Milja. Isaac hade satt sig upp och kletade ut panadolsuppen ännu mer och kissade på golvet!
Nåja, vi torkar, tvättar och sköljer. Sen skulle jag skölja potatisen, men det var ganska fullt i disken så det rann ner en massa iskallt vatten på Isaac, som blev lite förskräckt och grät igen. Vi byter byxor, jag sätter ungarna i matstolarna och börjar plocka ur diskmaskinen, för att få plats med det som står i diskhon. SEN ska jag skala potatis. Twinsen sitter lite för nära varandra, Isaac sitter för nära en låda, jag flyttar om dem så att de ska vara nöjda. De stjäl nappar och saker av varandra och kastar sen bort dem. Men på nåt sätt fick jag potatisen tärnad och i ungen och det blev mat idag också.
De är underbara de här små, de är så söta och vi har haft mycket kram- och pusskalas idag, trots en massa kringkastade saker och mat. Det är superfint väder, balkongen står öppen och det blåser ljumma vinder från en blå himmel. Skönt! Fast visst var jag glad när Mika kom hem och vi kunde dela på bördan, så man kan öppna ugnen ifred eller bara göra nåt enkelt med en av twinsen. Lycka är också när fammo och faffa ringer och frågar om de får hämta W på dagis idag.
Jag måste bara dela en bild som jag haft på Facebook, men som är så bra och talande! Ha en superbra helg, nu ska vi gå ut!
Stickat och pysslat
Det finns för- och nackdelar med att bo i stan om sommaren. Fördelen är att man kan sticka till Jukupark eller Samppalinna i ett huj och att man slipper myggor för det mesta. I alla fall på balkongen, de kommer inte så högt. Nackdelen är att man inte har nån egen gård där man kan slänga ut en uppblåsbar pool så ungarna skulle få leka, när det är så fint väder och allt.
Här hemma sitter man mest och tänker på hur smutsiga fönstren är och att jag borde vädra vissa gardiner och sen laga mat. Tråksaker. Fast vi gör så gott vi kan med det vi har, när det dessutom är knapert i hushållskassan ett tag till.
Jag har maskat av en enkel sjal, som Veera Välimäki har designat. Ibland är det skönt att göra det enkelt; att bara rätsticka, bortsett från lite korta varv förstås. Terapistickning. Det känns kanske lite knasigt att sticka när det är såhär varmt, men merinoull är aldrig fel. Den här är gjord i två härvor Shibui Sock (á 50 g) och en härva Colinette Jitterbug på långa rundstickor nummer 4. Milja ville genast testa den, precis som med alla andra kläder, sockor, tröjor och trasor hon hittar. 😀
I vagn och i parken kan man vara ute i alla fall, det är skönt. Fast igår blev ungarna jätterädda för en tant, som kom nära och ville prata med oss. Hon var där med sin dotterdotter och var annars väldigt försiktig. Men när hon kom för när hade jag två supergråtande twins i famnen. Och idag blev de lite oroliga för en kille med grästrimmer som höll på länge under vår balkong. De stackars små liven.
William och jag pysslar. Målar och ritar ett stort hus. William är arkitekt och ritar fönster, som jag klär med trådar och tyg. Han ritar en spis som jag gör en eld i. Och så limmar vi tavlor. 🙂
Hunkar och fiskar
Att jag inte lär mig. Det går inte att blogga i Explorer, den hugger bort bilder och delar av min text. Nåja, tillbaka till Chrome, nytt försök!
Isaac och Milja har fått plats på Williams dagis till hösten! Jag är så glad att
1. fått plats
2. går på samma dagis
3. får gå på ett svenskspråkigt dagis alla tre.
Samtidigt blev jag helt bestört! Mina små ebisar! Nej, hur ska det gå? De som är vana att somna intill mig på dagarna och Milja som är så kär i sin snuttetrasa. Den där separationsprocessen kommer förr eller senare, men när det än är, kommer den att vara jobbig. Jag vet också att alla barn är ett lån, vi äger inte våra barn. Vi lånar dem bara och tar hand om dem när de är små. Sen blir de egna individer. Nej hu, det kan jag inte alls tänka mig nu! Väx upp nu och bli lite bråkiga, så blir det lättare!
Det är ett par sällsynt nöjda tvillingar jag har här idag. De leker och pysslar, kastar runt skor och bläddrar i böcker. Petar in nappar i min handväska (vilket jag såg först efter att jag tog något ur den. Inte konstigt att alla nappar försvinner!) och leker tillsammans. Inget bitande, väldigt lite bråk, det är nästan för bra!
Båda har bråttom till samma ställen förstås och kivas lite om vem som ryms vart, men makar ofta på sig så den andra får plats. Söker min famn med jämna mellanrum och återvänder sedan till leken.
Idag satte jag en ärmlöst linne och födelsedagsjeansen på Isaac. Då blev han plötsligt en stor kille. En hunk! Bland skor!
De där jeansen är jättebra, de är från KappAhl. Jag trodde de skulle vara mycket styvare, men de är följsamma och mjuka och tillåter lekar. Jag passar på att säga det eftersom KappAhl har rea och extra rea för medlemmar (såg det i ett SMS idag).
Dagens middagstips:
Chipsters fiskbullar. De kostar lite över två eurosar och finns på Citymarket. Ungarna älskar dem! De finns också i orientalisk smak och med sej.
Tågtisdag
Egentligen skulle jag behöva ta tag i den där högen med rena kläder nu. Å andra sidan, det är inte så farligt. Jag satte mig ner och tittade på lite bilder istället och stickar en stund innan natten istället. En dag – snart – ska jag ta ett riktigt krafttag igen med kläderna. Det kändes så skönt när Linn och Eva postade bilder för ett litet tag sedan, om att de också har oordning ibland, att det alltid är svårt att hitta två likadana sockor och att det där med perfekt klädförvarning verkar vara en hemmamammas våta dröm.
William och jag har byggt tågbanor. Vi har äntligen fått en stund för oss själva, när twinsen sov en stund på eftermiddagen. De verkar vara tröttare av antiobiotikan, eller allmänt av förkylningen, eftersom de har sovit två gånger per dag vissa dagar. Jag är så otroligt glad att de inte har fått några utslag eller störtdiarré av den, för jag reagerade själv på amoxillin. Jag minns också att de frågade mig, precis innan de skulle söva mig för akutsnittet när twinsen föddes, om jag var allergisk mot nåt. Nickel vet jag ju, men det kom jag inte på, men amoxillin, det sa jag. Sen tänkte: ”undrar om jag kommer att vakna igen… och hur kommer det att kännas? Hur länge är jag borta?”
Sen kände jag något längs min vänstra arm, det sved lite och så blev allt svart.
När jag sen vaknade vad twinsen ute och jag frös som en kanin utan päls om vintern. Där låt jag 45 minuter under ett värmetäcke som blåste varm luft, medan jag skakade så löständerna (om jag hade haft några) hoppade ut.
Såhär såg det ut hos oss för ett år sedan:
Visst ser man vem som är vem, men oj vad de har ändrat! Speciellt Milja.
Såhär glatt var det idag när vi såg och lyssnade på Bamse på Youtube. Det är samma video som William älskade när han var liten, den har blivit nött och stött och sitter ännu i ryggmärgen.
Kan ni förresten gissa vems lilla söta tå som går på balkongmattan (med lite oklippta naglar, jag vet). Javisst, det är ju den här typen!
Nu är klockan över halv elva och William har pratat färdigt med sina myror på täcket, vi har läst sagor från Kenya och mer Nalle Puh. Jag ska sticka några varv och njuta av att det fortfarande är 17 grader ute. Sommar!
Måndag
Isaac ville inte alls sova idag. Jo, en liten stund vid middagstid, men sen var det färdigt. Han höll på att somna när vi gick genom den lilla skogen, som är så mysig. Där jag blåste maskrosor med Milja och där vi pausade från solen ett tag. Det blir ganska svettigt med tvillingvagnen fast man inte går så supersnabbt. Kanske för att det är lite backigt här hos oss också. Jag försöker pigga upp mig med fyrkantigt tuggummi och bubbelvatten, försöker hitta små saker att vara glad åt, men vissa dagar går det inte så bra. Det är tungt när man inte har en enda minut av en hel dag för sig själv. Jag behöver inte nån semester, men jag saknar kören, kurser och grupper där jag bara kan vara ett par timmar i veckan och göra något annat än vara mamma. Eller fundera på mat. Prata tjejsnack eller goja. Träffa människor som säger annat än ”dää-dää, maammaaa”, även om det är väldigt sött.
Vädret är toppen, ungarna är underbara, de är bara väldigt krävande när de är två. Det känns som om jag eller de äter eller dricker hela tiden. Alternativt torkar jag mat under bordet eller lagar ny eller ger ungarna mjölk eller medicin. Och glömmer bort min egen. Jag försöker att inte stressa över det här matgrejset, men jag gör det ändå. Jag kommer aldrig att ha nåt normalt förhållande till mat. Det beror delvis på att jag har svårt att äta när det vissa gånger blir så att jag får ohyggligt mycket tics. Man kan inte flämtandas medan man äter, man måste styra om ticsen och det tar stor tankekraft. Eller vad då, det är väl bara att göra som hon på jouren sa jag skulle göra: ”Du måste bara sluta hyperandas, då går det ju över!”. Ja precis, jag önskar jag kunde just då. Att det inte vore ett av mina tics. Varje kväll, när jag ätit middag, hurrar jag för mig själv för att det här är dagens sista riktiga måltid, att det är över för idag. Inte för att jag vill banta eller nåt sånt, utan för att det, speciellt just nu, är jobbigt att äta.
Jag var i alla fall till bibban med William ikväll, han var glad över det. Vi lånade en massa böcker, men han ville bara läsa Nalle Puh och Halvans ABC. Det är bara måndag idag. Suck.
Sommarkort
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när vi dansar, när vi dansar.
Han kunde nog han, Cornelis. Jag har en sommarplatta jag alltid brukar lyssna på. Den finns på Spotify också och när jag hör den, då, DÅ är det sommar. En av låtarna som ingår där är just ”Sommarkort”.
Jag försöker förstå att det är söndag idag. William är med farmor och farfar på ett mycket-viktigt-ärende-med-båten och Mika ska jobba imorron. Det är mitt i juni och 16 grader. Alldeles perfekt värme, om ni frågar mig. Men jojo, visst vill jag också ha 25 plusgrader och strandliv. Vi är ute med ungarna, gör örtkyckling med dill, ungarna kastar runt ris så det ser ut som Jerusalems förstöring i köket. Men just idag kan inget förstöra mitt humör. Det är måndag imorron, haha! Kom an måndag, vi omhuldar dig. Allt är bara somrigt, varmt, vi är lite panka, men glada. För vi har så det räcker. Och vi har vår fina familj. Jag är så stolt över mina barn idag. Av ingen och av all orsak. För att de är så ljuvliga och för att de finns. För att de är så söta och för att de är friska. Tack!
Mika var på väg att slänga ett par löparbyxor. Jag frågade vad det var för fel på dem och han visade på dragkedjan. Hah, mamma Fix&Trix petade länge med dem, mot att jag skulle få behålla dem som mina egna om jag lagade dem. Och det gjorde jag! Så nu dansar jag runt till sommarmusiken och nynnar lite ”I’m sexy and I know it”, hahaa!
Milja och Isaac brukar fajtas lite om vem som kommer längst fram och längst in i kastrullskåpet. Så man når alla godbitar. Den här gången fick Milja pole position, när Isaac hittade leksaksbussen.
Lycka är
Lycka är:
Att äta en sen frukost i lugn och ro. Att hinna bläddra i gårdagens Turun Sanomat Extra och Samarbete och faktiskt hinna läsa något. Att hitta trevliga recept och fundera över barnen och roliga saker att göra i sommar. Att drömma sig bort en stund innan matlagningen och tänka på den där nya Ben&Jerrys-glassen i frysen, som blir en bra efterrätt idag. Och att veta att ungarna är så gott som friska. ♥
Små festligheter
Det här har varit en sådan där dag som man hunnit med mycket. En dag då man tittar på klockan halv fyra på eftermiddagen och undrar varför det inte redan är kväll. Det är roligt. Vi har firat faffa som blivit ett år visare (grattis såhär via bloggen också!) och ätit sommargoda jordgubbar. Mmm! Hur kan man glömma att jordgubbar smakar så gott varje sommar, sa svärmor och jag höll med!
William är lycklig. Och lite busig. Speciellt när morsan och farsan är med. Då lyder han inte så jättebra. Men vi jobbar på det och han också. Det är svårt att vänja sig med två småsyskon som också tar plats, tar av hans plats, han var ju först! Trots allt märker man hur mycket han gillar sina syskon ändå, det är mysigt att se. Och när han får borsta ur jollen, leka i lekstugan och koka lerkakor och dra på de icke-fina kläderna, då är det som allra bäst.
Vilken skillnad det blev på ungarna när de fick medicin. Redan efter två gånger (morgon och kväll) blev det fart i den igen och de upptäckte en hel del saker som de inte orkar leka med på en stund! Isaac gillar pekböcker och ansikten. Han pekar försiktigt och noggrant. Han pekar på en sak i taget och säger ”öh?” som om han sade: ”Och var är det här?” och sen går han till nästa. Sen tillbaks till den första sju gånger.
Ikväll var det plötsligt väldigt tyst i hallen. Milja hade hittat en ypperlig plats att stå på, så att man kunde kasta runt alla skor man kommer åt. Det första jag tänkte när jag såg henne var Skrållan: Bang! Och så nöjd hon var!
Nu när de har varit sjuka, har ungarna återgått till att sova två gånger om dagen. De är ju fortfarande förkylda. Idag blev det väldigt tröttsamt att handla mat, så de fick sova en liten stund i bilen och vagnen, medan vi bar in varor. Regnet smattrade ner på oss idag, jag tycker det är så skönt! Det har varit ganska torrt, åtminstone här i Åbotrakten, så lite regn är välkommet. Sen får det gärna bli sol igen!
En brännande fråga
Hur kommer det sig att man inom många finska företag har en så konstig företagspolicy, att man väntar sig alla anställda ska kunna delta i alla konferenser? Och med konferens menar jag resor kryssningar, fjällresor, bussresor och andra festresor, rent ut sagt. Hur kommer det sig att personer som väljer att stanna hemma, antingen för att de inte vill dricka eller för att de inte kan eller för att de stannar med familjen, inte kompenseras på något sätt?
Skulle jag som personalansvarig för t.ex. en IT-firma, berätta det här för någon vi hade tänkt anställa i Sverige, skulle jag skämmas. Sverige föregår inte alltid med bra exempel, men tydligt i det här fallet. Där får man en bonus eller åtminstone dagen ledig, ifall man uteblir från ”teamdagen”.
Istället viftas frågan bort av skrattande händer, som skojar om att man inte ska skaffa så mycket barn eller att man ska komma bort från frugen ett tag. Eller nåt i den stilen. Finns det på allvar ingen som tänkt att de unga som började jobba på IT-företagen på 90-talet, nu har växt upp och skaffat familj eller helt enkelt inte vill följa med på varje supresa? Istället får man sitta ensam på kontoret och i värsta fall ta hand om jourtelefonen, för alla räknar med att man ska göra det, om man inte kommer med. Utan nån extra ersättning, för att man kanske missar nån föreläsning som räcker ca två timmar av den planerade helgen, när resten är förströelser.
Har Finland äntligen levt upp till sina fördomar, att man är de tusen knivarnas och vodkans land, istället för hårt jobbande, tysta människor? Finns det på allvar ingen som tänkt på det här förut eller viftas det också bara bort som en ömklighet?
Jag är verkligen inte den som spottar i glaset, jag gillar en öl då och då, men jag efterlyser måttlighet, förstånd och lite eftertanke till de som faktiskt jobbar hårt och vill fortsätta göra så. Jag säger som Sverker; ska det vara såhär?
2 x öroninflammation
Nu är vi hemma efter en lång dag. En som trots allt blev en bra dag. Tvillingarna har öroninflammation. Under dagen verkade de glada igen, men när kvällen kom steg Isaacs feber till 39,2 och då hade vi redan ringt och sagt att vi kommer till jouren. Jag var inte speciellt hågad att åka tillbaka till jouren efter det förra besöket, men det här gällde ju inte mig. De får säkert en massa ”onödiga” patienter dit och jag förstår att de försöker sålla. Egentligen borde nån läkare gå ut och kolla öronen på alla småbarn i vänterummet. Tänk va snabbt och effektivt det skulle vara!
De blev dessutom förbryllade när jag la fram två Kela-kort vid receptionen, men sen förklarade vi att det gäller båda. Samma sak när vi skulle in i väntrummet. Vi var ju där alla fem och Mika gick först med vagnen. Sen var läkaren på väg att stänga dörren. Hon trodde väl att jag och William tillhörde nån annan som väntade.
Nej, vänta, vi ska också med, sa jag och hon log lite och sa nåt i stil med: Jaså, ska ni det.
Läkaren var i alla fall jättetrevlig. En ung tjej som var lugn, saklig och tydlig. Alla fyra öron var inflammerade, men allra mest rött var det i Isaacs ena. Hon berättade också att det inte alltid är så att tvillingar får öroninflammation samtidigt, speciellt inte tvåäggstvillingar. Det beror på örongångarna.
Nu har vi jagat bankomater, apotek, köat. William har varit jätteduktig och väntat massor, ungarna sover och medicinerade och det känns skönt att vi hittade nåt fel till febern som inte riktigt gav med sig. Läkaren sa också att det är typiskt att ungarna ”glömmer bort” sina krämpor under dagen när de leker. Det var ju precis så det var.
Tidigare på dan idag, hann vi med en kort vagnspromenad i skogen. Det var nästan för varmt i solen (över 20), men skogen var lagom skuggig. Det blåste sunnanvinden bort myggen och det doftade sommarlov och starkt av liljekonvaljer. Ungarna tyckte det var mysiga att titta på fåglar och pinnar. Jag gillar vår vagn och våra däck som tål både stigar, stenar och lite oländig terräng. I skogen kan vi tanka ny kraft inför dagens utmaningar.
