Skulden
Jag fattar inte varför man alltid ska behöva känna sig som att man är i vägen eller tar upp plats, när man kontaktar dejouren på valfritt sjukhus. Idag ringde jag till jouren på Tyks, som alltid har en dejourerande neurolog för att jag inte har tillräckligt med medicin tills det blir vardag igen. Jag vet att det är mitt fel att jag tappade bort receptet, jag vet att jag borde ha kontaktat egen läkare under vanliga telefontider. Det var ju bara det att jag trodde att jag hade receptet bland mina andra. Men vi har rest ett par gånger sedan jag senast tog ut medicin, tvillingarna tömmer min väska med jämna mellanrum och jag har slarvat. Ska man nekas medicin för det? Hur svårt ska det vara att få ett e-recept på ett stort sjukhus? Det verkar inte gå på Tyks. Det betyder att det tar till tisdag, minst, innan jag får det.
Jag skulle med nöje vara utan medicin. Om det gick. Om jag funkade utan tics. Dessutom ger min medicin en hel del abstinens, eftersom jag använt den i så många år. Trots att dosen är bland de lägsta.
Ändå säger de ”nej, du går inget recept nu, du får komma hit på söndag om du får besvär.” Men besvär gjorde jag mig redan när jag ringde! Och jag har tagit denna medicin i nästan 20 år, med ett avbrott. Jag skulle verkligen inte göra det här eller ta upp deras dyrbara tid om jag inte behövde! Det gör mig så ledsen att hålla på och vänta i långa telefonköer, det är min värdefulla tid. Mest av allt önskar jag att ticsen försvann, men det går inte. Och så önskar jag att man skulle få nåt normalare bemötande på sjukhusen, vare sig man har ont i själen, tics eller ”på riktigt ont”. Men nej, det får man kanske, eventuellt om man ligger i kramper och tuggar fradga eller är medvetslös.
Nåja, jag får ta mitt gamla, utgångna recept till Tyksen och besöka jouren där imorron. Blä. Jag vill verkligen inte. Jag känner mig som en narkoman som tigger knark.
Den glada midsommaren
Det här är annat än för tre år sedan på samma ställe. Då var vi tre i familjen och det var tolv grader varmt (kallt?) hela midsommaren. Nu är vi sju i båten och det har gått över förväntan. Dels tack vare tålmodiga fammo och faffa som ordnat så fint med matstolar och annat i båten.
William är alldeles för upptagen för att kunna sova, men alla tre ungar är trötta som tusan. Och väldigt glada. Bryggorna är belamrade med festande ungdomar, det är 22 grader varmt och vi har sand mellan tårna och i håret. Det blir fortsättningsvis mobilbilder idag, de andra sätter jag upp imorron då vi är hemma. Ta hand om varandra, drick med måtta och låt inte solen bränna för hårt. Men framför allt, njut av sommaren!
Båtliv
Idag höll jag på att leta mig fördärvad efter ett recept till min Tourette-medicin. Dessutom har Milja&Isaac precis lärt sig att klättra i rutschbanan där inne, så jag kunde inte lämna vardagsrummet när de höll på.
Jag var till och med till apoteket med ett äldre recpet och frågade om jag skulle få några tabletter så att jag skulle klara helgen, men icke. Jag var så arg och ledsen att jag höll på att förstöra helgen för hela familjen. Sen beslöt jag att strunta i det just nu och bara njuuuuta av båtlivet.
Nu ligger vi och guppar i Nagu och ungarna sover (snart W också) medan en massa kids sjunger Frontside Ollie utanför och firar midsommar redan. Ungarna gillar i alla fall sjön och speciellt den lite större som är jätteduktig på att bära väskor, navigera och läsa plottern.
Uppåt väggarna
Idag är det full rulle. Jag städar ur kylskåpet och torkar och sopar, dammsuger. Twinsen är överallt och lite till. Fast för det mesta går det bra. Det svåraste är när man ska byta två bajsblöjor samtidigt. Milja kastar tvättbollar i toaletten, medan jag försöker hålla kvar Isaac på skötbordet eller pottan och hitta nånstans att sätta ner den avtagna blöjan, utan att den andra tvillingen river ner den. Såna gånger känner jag mig stressad och vill komma ut ur toan fort, fort, innan nån klämmer fler fingrar i en låda eller petar i avloppet och lyfter upp rören som går ner där från tvättmaskinen.
Jag försökte ge burkmat åt dem häromdan. Fyra, fem skedar går väl an. Det borde vara gott, pasta bolognese. Men nej, det är mat runt tallrikarna, munnar, i håret och på golv och stolar. De här ungarna gillar helt enkelt kokt potatis, ärtor, fisk av olika slag och kyckling. Milja äter gärna gurka, men Isaac har lite svårt med sina sex tänder. Milja har ju dubbelt så många och fler på gång.
Idag är en sån där dag då jag bara sprungit runt och lyft ner, tröstat, lekt och passat på de små. De försöker klättra överallt. På väggarna, bokstavligen, hur jag än ställer det är arma bordet.
Ute i parken är det fler barn än vanligt och twinsen är mer försiktiga än normalt. Jag är hungrig hela tiden, det måste vara för att vi trots allt rör på oss en hel del. Men det blåser kallt. Segelväder, tänker jag och tänker på 23 utlovade plusgrader till fredag. 😀
Men fast det är tungt, finns det en ska jag aldrig får nog av och det är små varma händer, mjuka lockar och bedårande skratt!
Hitta på
Ute regnar,
himmel grå.
Vara inne,
hitta på!
Hitta på att krypa låda,
sitta leka,
sitta stå.
Kasta koppar, aje baj!
Hitta på att leka koja
krypa, kika
Titta ut
och titta på!
Hitta på att läsa boken,
stanna titta,
mammas kok.
Baka kakor, kasta stort!
Mamma ändra,
ut och gå!
Inte inne,
hitta på!
Fota blomma,
fota två.
Ute, skojigt!
Blomkalas!
Pappa, William,
komma med!
leka, peka
stå på tå.
Kasta stenen,
baka kaka,
snurra ringen,
parkenlek.
Ut och gå och komma hem.
Hemmahuset kära.
Sova tvilling, mamma nära.
Inget mera hitta på.
Det är svårt att skriva kort och barnsligt, på ett snyggt sätt. Inspirationen till dagens text har jag hämtat ur Anna-Clara Tidholms böcker Ut och Gå och Hitta på, som är ett par av våra favvoböcker. Eller så är jag bara helt insnöad på det här bebislivet.
Parklek, del hundrafemtio
Man kan lugnt säga att det blev mer fart på ungarna sen de kom på att de kan klättra på rutschbanan på vår bakgård. Och med ungarna menar jag tvillingarna. William är det konstant huvudbry med just nu, för han har nog kommit in i nån ”lilla tonåren” eller nåt, så mycket som han verkar ha behov av att säga emot allt nästan allt vi säger. Men ute, det gillar alla att vara.
Ikväll konstaterade vi att Milja kan gunga i en stor gunga! Men lilla tjejen! Visserligen står nån av oss tätt bakom, eftersom hon kan få för sig att släppa ena handen och försöka vinka åt nåt, men ändå. Jag är stolt, glad och överraskad!
Det här torde vara första bilden på Milja som går utomhus. För det mesta har hon hasat sig fram, men det blir fler och fler steg, även med skor! Hurra, säger jag idag, men när båda twinsen springer åt olika håll kommer jag antaligen att tycka det är lite värre. Den dagen den sorgen och glädjen! Det blir ju också nån fas man ska hanka sig genom.
Min familj, whee! ♥
Fart ska det vara!
Det är roligt när de minsta börjar kunna underhålla sig själva, även om vi springer som tokar runt rutschbanan och passar dem så de inte får för sig att kasta sig nerför sidan eller rakt nerför rutschbanan handlöst.
Har man inte en gungbräda inomhus, kan man i alla fall klättra på sin mamma och hoppa lite på henne. Hoppi hoppi hopp! 😀 Observera min pannlugg. Eller ska man säga pannludd? Det här med pannlugg kan jag för alltid glömma.
Det bästa med utelekandet är att det faktiskt är skönt att vara ute själv också och att ungarna blir så trötta och glada att de somnar som klubbade sälar, som det så fint heter. 😛
Dagens
Dagens hurra!
Det går att dammsuga igen utan att Milja gråter i högan sky. En stund i alla fall. Det har jag inte kunnat göra på många månader. Eller ja, haha, dammsugit har vi, men då har den andra gått ut med ungarna.
Dagens nej
Nämen knappelände. Den där knäppknappen på vagnen har fastnat igen så man bara kan skjuta vagnen framför sig, inte dra den efter sig. Jag rekommenderar tyvärr inte vår dubbelvagn, Brio Double Wave. Den kändes stabil, men många saker är halvbra. Förutom knapparna har ena spännet gått sönder, där man ska sätta fast ungarna. Tack och lov sitter de bra ändå. Och huven hålls inte alltid uppe.
Dagens Ganska bra ändå
Vi går till affären, genom lilla skogen och solen lyser på oss. Vi handlar välling och gröt och kaffe. En snäll man hjälper oss med kundkorgen vid kassan.
Söndagsregn
Vilken regnig, slaskig dag det har varit. Vi satt inne med tre sjövilda ungar och det gick bara inte att stanna här. Så vi klädde på dem så gott vi kunde och klafsade ut.
Isaac och Milja har kommit på att man kan klättra uppföra trappor. Det är det bästa de vet just nu. Visst vill de gunga också, men det här klättrandet går med en väldig fart! Däremot var det bara Isaac som vågade gå, alltså gå på riktigt. Milja går mer och mer inomhus, men hon springer på sina små knän även i sanden. Och fort går det! Däremot var hon den som fattade att man skulle gå runt när man har rutschat färdigt, alltså upp via stegen igen. Sen fick de båda kläm på det.
Vi hade vissa dispyter med William idag om ditt och datt. Han är som en studsande gummiboll som har fått nån koffeinchock och ville sprätta sand runt sig hela tiden. Milja ville ju inte vara sämre. Jag blev orolig över att min kamera hade pajat, eftersom det blev suddigt i hålet där man kikar (vad heter det för nåt?). Sen upplyste min käre far mig, via Facebook, om att det finns en liten ratt man kan skruva på. Hmm, jag har haft den här kameran i ett och ett halvt år. Man skulle ju tycka att jag kände till sånt där.
Fast William var så snäll, när jag deppade över kameran och trodde den måste på service. Han sa:
”Säg till nästa gång mamma, så tar vi med min kamera”. Älskade busiga unge!
Det såg ut som om vi kom från en sandstrand. Vi fick kasta ungarna i bad&dusch, för det var sand överallt. Sen gjorde jag frasiga våfflor på kvällen. Sånt passar bra på en regnig dag. Nu ska det faktiskt bli ganska skönt med en vardag som omväxling. Pust.
Elkillen och blommorna
Min stora son är så bra på bokstäver. Det här är hans kontor, säger han. Vi har fått en konkurrent vid datorn. Numera vill han hela tiden öppna Wordpad och byta font och zooma in, byta storlek och färger och skriva långa dokument. Men vilket härligt problem, säger jag bara! Jag har en känsla av att han kommer att bli nåt stort, den här grabben.
– Mamma, kom med mig i båten, jag har tagit loss den redan!
– Ja, jag kommer. Får jag plats nånstans?
– Jåå, sätt dig bara där det finns rum.
Sen bjuder han mig på banansaft eller mjölk, jag får själv välja.
Isaac och Milja har upptäckt trappor och är i full färd med att krypa upp- och nerför fammos trappa till ytterdörren. Det går jättebra och vi låter dem krypa ett tag. Sen blev det regn och alla gick in. Jag gillar regnet, det smattrar så mysigt på fönsterblecket.
Fammos efterrättskvarg gillades speciellt av de små. Mm, smaskens till sista slicken.
Om blommorna, jag blommorna de lysa. Vad vore sommaren utan fågelsång och blommor?
Sent omsider somnade tre små barn. Ett av dem ville inte alls sova. Samtidigt är det väldigt oemotståndligt att gå upp när man känner trampet av små fötter med den lenaste hud man nånsin känt. Eller Isaac varma små händer som greppar tag om mitt ansikte, drar mig mot sig och håller kvar. Där ligger vi, ansikte mot ansikte och jag tänker att stunder som denna aldrig kommer igen och att barnen växer upp så fort. Jag omhuldar tanken, borrar in huvudet i hans små lockar och bara finns en liten stund.
Betongförorten, del 79
Den är inte så dum, den här betongförorten ändå. Speciellt inte under soliga sommarkvällar. Fast skogen får vi hålla oss ifrån ett tag, det är alldeles för myggigt.
Han krantzin, han myddzin,
han beit me i ryddzin.
Höödö krank, höödö myy,
du ska int vara stygg!
Twinsen har lugnat ner sig lite i badet också. De plaskar inte hysteriskt som fäktande turbiner, så fort de ser vatten längre. De kan till och med ösa. Fast träffsäkerheten, det övar vi vidare på. Nu sover två lurviga huvuden tryggt i sängen. Aaah. Känner ni? Fredagsfriden.
