Elkillen och blommorna

Min stora son är så bra på bokstäver. Det här är hans kontor, säger han. Vi har fått en konkurrent vid datorn. Numera vill han hela tiden öppna Wordpad och byta font och zooma in, byta storlek och färger och skriva långa dokument. Men vilket härligt problem, säger jag bara! Jag har en känsla av att han kommer att bli nåt stort, den här grabben.

– Mamma, kom med mig i båten, jag har tagit loss den redan!
– Ja, jag kommer. Får jag plats nånstans?
– Jåå, sätt dig bara där det finns rum.

Sen bjuder han mig på banansaft eller mjölk, jag får själv välja.

Isaac och Milja har upptäckt trappor och är i full färd med att krypa upp- och nerför fammos trappa till ytterdörren. Det går jättebra och vi låter dem krypa ett tag. Sen blev det regn och alla gick in. Jag gillar regnet, det smattrar så mysigt på fönsterblecket.

Fammos efterrättskvarg gillades speciellt av de små. Mm, smaskens till sista slicken.

Om blommorna, jag blommorna de lysa. Vad vore sommaren utan fågelsång och blommor?

Sent omsider somnade tre små barn. Ett av dem ville inte alls sova. Samtidigt är det väldigt oemotståndligt att gå upp när man känner trampet av små fötter med den lenaste hud man nånsin känt. Eller Isaac varma små händer som greppar tag om mitt ansikte, drar mig mot sig och håller kvar. Där ligger vi, ansikte mot ansikte och jag tänker att stunder som denna aldrig kommer igen och att barnen växer upp så fort. Jag omhuldar tanken, borrar in huvudet i hans små lockar och bara finns en liten stund.