Surmamman
Efter en mycket lång och regnig dag, pustar jag bara ut, stickar klart en rosalila sjal och tackar vår skapare för att dagen är över.
Det är inte så svårt att underhålla ettåringa tvillingar egentligen, men lägger man till en fyraåring som vill att man ska leka café eller restaurang halv nio på morgonen, blir det genast lite knepigare. Jag har varit SurMamma och BitterBitte, speciellt när William väckte twinen både i morse och under deras vila på dagen.
Jag drömmer konstigt om nätterna. Jag är kvantfysiker, uppfinnare, extremidrottare och hjälplöst offer. Inatt var det någon som forcerade farligt knark på mig, man skulle ta det genom ögonen. Jag blev jätterädd och ropade på Isaac, men i drömmen stavades hans namn Isak. Jag dog, men samtidigt bytte jag kropp, fick hjälp efter ett tag och så sa någon: Det är bara att åka till sjukhuset och ge henne lite kalium, sen blir det bra.
WTF? Min hjärna spelar mig spratt, men det är obehagligt att vakna halv sex med hjärtat i halsgropen. Isaac låg intill mig, varm och gosig, men just då hjälpte det inte. Jag förstår varför barn blir så skrämda av sina drömmar och behöver tröst. I mitt fall tror jag det har med min panikattackmedicin att göra. Den som jag helst vill vara utan, men det går inte riktigt än, säger kroppen. Det kostar att trolla med sinnet, säger Petter, men hellre mardrömmar än totalpanik och supertics.
Vi hann i alla fall gå en stund på medeltida marknaden idag, innan regnet slog till med kraft.
– Var är marknaden, sa William, när vi var inne på området. Han och jag har inte riktigt dragit jämnt idag, om vi säger så.
(nä, jag köpte inget garn, men klappa och kolla får man)
Plättar åts av alla. Och lite kaffe fick morsan och farsan också, även om ”det tog för lång tid”.
Dagens sötnosar: Tvillingsovarna.
Dagens stickning, men jag har kommit mycket längre än såhär, fem ränder till. En sjal/halsduk , designad av Veera Välimäki, den här heter Different Lines. Alldeles härlig att sticka i Malabrigo Sock, lätt att anpassa till både barn och vuxen!
När man inte vill stanna inne, vet man att det är sommar
Parkhäng, busstittande, solsken, ja tack! Vi träffade lilla N och hennes mamma idag igen och språkade ett tag. Och pumpade däck fyra gånger. Och tittade på blomster. Jag gick förbi en av gårdsgrupperna där en massa Digitalis Purpurea blommade och undrade hur de vågade ha dem så nära både barn, dörrar och hus. Kanske ingen har vågat rensa bort dem? Jag har givit W stränga order om att han inte får röra dem, även om de inte växer just där vi vanligtvis brukar gå. Jag visste inte förut att hela växten, även frön och blad, är giftiga.
Sen blev det meck med däck. Efter en lång stund i vattenbad hittade jag yttepyttehålet. Hur kan nåt så litet tömma däcket så fort?
Tre vilda ungar och två vuxna har nu sommarlov. Det firade vi med hämtmat och mera parkhäng i kvällssolen. Isaac kopplade på fyrhjulsdriften.
Det är inte bara ungarna som blir trötta av det här utelivet, kan jag tala om. Gäääsp! Men jag vill inte lägga mig nu, inte nu när det äntligen är lite lugnt och skönt om man kan ta fram en liten spelkonsol eller en rosa stickning. 🙂
Vi har i alla fall tur med vädret
Vissa dagar tar det emot mer än andra. Jo, de sov rätt bra, men maten är lite si och så. Det flyger mat och skedar, vi torkar och fejar, donar och grejar. Och räknar till tio många gånger. Men äter dom inte, så äter de väl nästa gång. Milja måste ha nån tand hon gråter över, för det är många ledsna miner idag. Jag dammsuger, hon gråter, jag hämtar mat eller mjölk och båda gråter. Vi hann i alla fall se en liten bit av Drömmarnas trädgård idag, det brukar jag glömma bort.
Det är i alla fall 17 plusgrader och sol i lekparken. Milja hittade en ny vän, som faktiskt är bara en dag yngre. Det är så kul att se hur olika bebisar är. Den här tjejen sträckte upp armarna mot mig och ville direkt i famnen på mig. Eftersom mina barn är rätt så blyga av sig, var jag lite förvånad, men glad. Jag hann prata lite med mamman också, hon verkade trevlig.
Och plötsligt hade jag tre gungande bebisar. 😀 Mamman tyckte det var skoj att se två bebisar i samma gunga.
Vi mötte upp med resten av familjen vid Lillcittari.
– Pääppää, sa Milja!
Folk ler ofta mot en när man har tvillingar. När jag gick hem med alla tre ungar idag, frågade en man om alla är mina. Jodå, sa jag en smula förvånad.
– Hyvä, sa han och log.
Man skulle kanske hyra ut ungarna och sätta dem som inkastar vid olika affärer? Det skulle kanske locka folk? 🙂
Dagens sämsta:
Vi har pyspunka på ett däck på vagnen. Blä! Det var länge sen jag fixade ett däck. Fast jag tror jag minns hur man gör. Hoppas jag hittar nåt att lappa med.
Morgonen
– Mamma, när jag blir tjugo ska jag gifta mig med Milja. Då är jag tjugofyra. Hur gammal är du då?
– Hmm, jag är.. 54, nej 56!
– Du ska inte bli gamlare än du är nu!
– Nej, vi säger så.
– Jag kommer att älska dig då ännu.
Ibland underskattar jag prins Charmknutte. Barns vingar krymper med åldern, hette det visst. Det är nog snarare så att de blir lite mer genomskinliga med åldern.
Solen lyser idag, alla sov till åtta, twinsen och jag är på sommarschema, de kastar bröd och skedar. Alla nappar är försvunna. Snart har alla semester och blir det ännu rörigare! 😀
Att vara två
När man är en tvilling eller barn nummer två finns det stor risk för att man får göra mer saker, än vad första barnet fick göra. Eller vad ett ensambarn skulle göra. Kanske för att morsan och farsan har släppt på en del spärrar och sett att det kanske inte är så farligt. Kanske för att man inte har samma tid för två. Eller bara för att barn är olika.
Milja och Isaac gungar redan ensamma i en större gunga. En i taget. Och de tar sig upp- och nerför rutschbanan själva, men det är alltid någon som står intill dem. Idag var det ganska kasst väder ute, men solen tittade fram då och då och värmde dagen till 15 plusgrader. Att det däremot blev lite bastukänsla, är en annan sak. Det torkar upp på gården, så vi slapp regnbyxorna i alla fall. Däremot regnade det ännu mer syrénblom än igår.
Att vara två tvillingar är också bra. Då man kan ha någon att gunga med. I en stor gunga. Och med en mamma som gör fart, det är bra.
Eller gunga lite på en mindre gunga, tillsammans med sin bästa vän.
Eller rida på en stolt springare och spana ut över sina kommande kungariken!
– Halt, ser du syster! En nobel moder har alltför lite att göra, nu måste vi hitta på nåt!
Fast när vi ska sova, vill Isaac inte gosa med nån syster. Då trycker han sin näsa hårt emot min och tar tag i mina öron. Det är både lustigt och gulligt och man blir varm i hela kroppen. Det också ganska svårt att hålla sig från att skratta. Han vänder och vrider, oftast hamnar han till slut med ryggen mot mig eller ovanpå mitt ansikte. Sen tar han min hand och sätter den mot sitt hår eller sitt ansikte. Som om han ville att jag ska stryka honom. Kan man annat än smälta av sån behandling? Tänk att man kan vara så liten och ändå så kärleksfull. Det stämmer bra det där med att barn tar kärleken för givet. Det är så det ska vara.
Jo, förresten. Varmvattnet kom tillbaka. Med besked och rost ur rören. Huu. Jag påmindes om varför jag aldrig dricker varmt vatten ur kranen.
Och åskan hängde i luften fortfarande
Vår lägenhet är i oordning. Det är lite leksaker här och där. Alla skor har sitt kompispar en bit ifrån sig. Jag har dammsugit, men ungarna får ändå ludna fötter när de går runt barfota. Elementen är kalla, eftersom varmvattnet är borta tills imorgon. Det är disk i köket och en hel del ovikt tvätt i högar. För att inte tala om mina fönster. Det är stökigt i det som ska bli tvillingarnas rum.
Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Vi har tre underbara ungar som sover sött i sina sängar. Tre friska barn, tre sköna ungar som har ett skratt som låter som porlande vårbäckar i solsken. Som bubblor i kolsyrat vatten, när de dansar runt. Det har åskat och molnen tornar upp som maffiga, fluffiga gräddbakelser med virvlande penseldrag. Jag har svärföräldrar som ser oss titt som tätt och vi kommer över och stökar ett par timmar och lämnar sedan dem. Och de säger välkomna åter, va roligt att ni kom! Vi ska hälsa på i Österbotten och jag vet att det kommer att gå bra att resa med alla tre barn i bilen, när man är förberedd på det.
Jag har kommit över mina panikattacker och kan till och med dricka en liten pyttekopp kaffe på dagen. Jag har fortfarande en massa hårda tics. Det låter som om jag hostar och harklar mig hårt och länge, men de är hanterbara. Det är okej. Vi har pengar så vi klarar oss bra. Jag har garn så det räcker några hundra år framåt och jag stickar några maskor när jag kan, det är roligt och jag njuter! Vi har en mysig lägenhet och grönområden runt oss. Vi har en massa lekparker, leksaker och kläder som räcker lång mer än väl. Min mamma och pappa är vid god hälsa, så och Mikas föräldrar. Det är guld värt.
Ibland är jag bara så tacksam för svåra saker som har hänt, för situationer man tagit sig igenom och klarat. För att livet är bra och för att det är nu. För att jag finns. Tack livet. Tack för rosorna på vägen, tack för törnen ibland dem. På sant.
Ute i regnet
När jag var liten lärde jag mig att man ska dra ur alla sladdar och dra på sig gummistövlar när det åskar. Inte sitta under höga träd, inte vistas på platser där man befinner sig högst, inte vara nära saker med metall. Men vart går man i en betongförort, där alla hus är höga, där det finns metall i form av gungställningar och rosktunnor överallt? Och spelar det då nån roll om man drar ur alla sladdar, om hela huset har åskledare?
Vi är ganska knäppa. Bebblorna och jag gick ut när det började åska och regna. Och egentligen skulle jag väl ha promerat med dem först och sen lekt i sanden. Nu blev det tvärtom. De ville ju så gärna rutscha. Sand och vatten är våra nya element.
Jag läste bitar ur min gamla blogg igår. Jag tycker inte om mig själv i alla inlägg. Jag var mer arg och bitter, mer inställd på att vara själv, att få den där egna tiden. Jag skulle inte ha gått ut med William i regn och åska, speciellt inte i sand! Varför gjorde jag inte det? Det är ju lättare med ett barn. Å andra sidan känns det också mer värdefullt att glädja två eller tre barn. Det är ju lite rubbat tänkt.
Idag har vi vatten på fel ställe. Regn ute, allt vatten avstängt inne. Då märker man hur beroende man är av vatten – och el! El har vi ju, och ikväll kom kallvattnet tillbaka. Hurra! Så ofantligt mycket vatten det går åt till att spola i toan och skölja kläder – eller bestick och tallrikar!
Imorron får vi varmvatten också, hoppas vi. Men vatten ute eller inne, det är inte så farligt. Vi har ju det bra. Vi ser på bussar. Vi såg tre idag! Pssschht, öppna stänga! Det är ju så kul med dörrar! Nu är familjen fulltalig igen och ugnen värmer mat. Williams svullnad har runnit ner så att det svullna är lite över ögonen, men det är mycket bättre. Hurra för bra saker!
När det fixar sig
Tack alla som har skrivit uppmuntrande kommentarer till mig!
Det ordnade sig med medicinen! Men det var nära att det inte gjorde det. Jag ringde till Tyks:en och fick höra att jag skulle få medicinen först imorgon, eftersom de hade färre personal och många patienter. Jag resonerade lugnt med sjuksköterskan och förklarade att jag inte kan vända mig nån annanstans. Hon lovade försöka. Och dra på trissor, det gick! Lite efter lunch ringde de och sa att jag fick hämta receptet. Det var som en stor, tung sten ramlade av bröstet! Fammo kom hit och passade twinsen, så att jag kunde åka direkt. Regnet öste ner hela dagen, men det rörde mig inte i ryggen! Det var bara skönt!
Nu ska jag nog rama in det där receptet eller nåt, så att jag verkligen vet var jag har det! 😀 Nåja, i alla fall är det i säkert förvar tillsammans med de andra pappren.
Dagen till ära gjorde jag en massa mat. Jag bakade bröd av råg och vete, med psylliumkross och frön i. Det är bra terapi att knåda bröd. Jag kokade en lyckad linssoppa och fixade en trevlig grönsakslasagne (men inte med bacon och svamp utan med kikärtor, fetaost och lök – som ett litet extra tack åt Mika för att han orkar på en halvgalen fru som vimsar runt och blir smått knasig av att inte hitta ett recept.
Bilder från igår…
… och idag. 😦
Men stackars lilla William. Han blev stucken i pannan igår av nåt större flygfä. Det är två dagar sen, men igår var det svullna mindre utbrett. Nu ser han lite ut som en klingon, lilla gubben. Vi smörjer och baddar, men eftersom han inte fått några utslag annars och han mår bra och har inte feber, så oroar jag mig inte så mycket. Fast jag lider i tysthet för min lille tappre man.
Ikväll var vi ute en stund efter regnet fick han ett myggbett i sidan av huvudet dessutom. Varför älskar alla kryp hans lilla huvud? =( Twinsen är glada i alla fall, det är bra.
Och den här bilden tog William och jag idag.
Det går fortare framåt med tvillingarna nu. De kryper själva uppför rutschbanan hemma och man får sitta intill och passa dem. Därför satte vi faktiskt undan rutschbanan ikväll, för att få en liten stunds kaffero. Ja, inte den där ute förstås.
Nej, inte ens då
Det tycks vara störtomöjligt att förnya ett recept. Även om man har med ett gammalt. Jag har minskat och minskat på medicinen för att den ska räcka, men nu tog den slut. Mika och jag gick till första hjälpen vid Tyks, som har en neurolog på plats.
– Vi förnyar inga recept på söndagar, fick vi höra. Och inte se nån skymt av läkare, bara information via sköterskor. Vi hade med ett gammalt recept som gått ut och det hade ju bara varit att förnya.
Så här får jag sitta med abstinensen och ungarna imorron, för Mika ska jobba. Sen ta mig till Tyks igen när jag får tag i min läkare eftersom de inte har några e-recept. Det skulle ta till tisdag innan jag får receptet annars via post. Jag hatar alla helger mer och mer. Och medicin och läkare. Var glad för varje dag du slipper ta medicin.
Midsommaren – en bildkaskad
Det var en kylig kväll, dagens innan midsommarafton, som vi seglade in till Nagu. William var uppe och i full gång, solen gick ner bakom tallarna och det blev råkallt. Det här var tvillingarna premiärtur med segelbåten och de somnade intill motorrummet lite efter halv tio.
Hela resan, med två nätter i hamn, har gått över förväntan. Det känns så bra! Faffa&fammo hade kommit på den briljanta idéen att göra matstolar åt tvillingarna av Ikeas avsågade stolar, som är fastskruvade under en sittkudde. När de sedan inte längre behövs, döljs spåren lätt. 😀
Det var mycket folk i Nagu! Vi kom ju en dag innan midsommarafton och det var tur. Många platser var reserverade och vi letade efter en ledig boj – och hittade till slut en på kanten intill de reserverade platserna. Man är nära grannen. De där som låg på vår babordsida (längst till höger på bilden) festade hela natten, ända till efter 05 på midsommarafton. Det är förresten en Nautor Swan-båt.
Båtar, båtliv, solsken, massor med master, solsken, hurra!
Den första natten var sval, men tvillingarna sov så sött till halv åtta på morgonen (efter en vällingflaska). Det syns kanske inte så bra på bilden, för det kolmörkt när jag tog den, men de sover på en soffa som har ett typstycke som stöd, så att ingen ramlar ner.
Nagu är en idyllisk småstad där de flesta pratar svenska (jeee!!). Det var så himla underbart! Jag påpekade det för en bartender och han sa: Välkommen till Nagu! Det påminner om Sigtuna utanför Stockholm; det är lummigt och grönt med smala vägar. Plötsligt springer man på en lokal liten restaurang som tar hutlöst dyra priser för en liten öl (5,50!) och gör god mat. 300 meter från hamnen finns Sale, en strandkrog, en bankomat och Alko. Och det lokala försäkringskontoret tillsammans med en Seo-mack och en grill som heter West Coast (West Coast fanns förresten förut i Kokkola, där har jag spelat många biljardspel när jag var 18-19 och hängt!). Det finns också en mysig lekpark, en hoppborg och en massa skoj för de mindre.
Mika och jag fick en stund för oss själva, något vi värderar sannerligen högt! Men något midsommarsupande orkar vi inte med. Det är tur det. 😀
Ungdomarna däremot, fyllde både bryggor och båtar. Drack och spelade musik på hög volym, alternativt skrålade någon ”Knockin’ on Heaven’s Door” med akustisk gitarr och det var den enda låt han kunde. En annan föll i vattnet, asgarvande, fast hon hade ett blödande sår på knäet. En tredje, fick jag höra, gick runt på midsommardagen från båt till båt och frågade om de hade sett hennes kläder. Kära kids, ta hand om er, bränn er inte i solen, vi älskar er och vill ha er kvar! Det svåraste var egentligen att sova och att ta sig förbi med tvillingvagnen. Fast natt nummer två sov jag som en kung, trots skrattmåsskrän och en massa musik.
Vad gjorde vi med kidsen då? Tja, fammo och faffa var med mycket. Det är så bra med många famnar när man har tre små! Isaac och Milja var ganska nöjda med att krypa runt i båten, medan William krävde lite mer underhållning. Han tycker visserligen om sandlekar, men vill helst peta på allt möjligt, skruva, tejpa, linda in, klippa och snöra och vinscha.
… men inte sova! Igår somnade han tack och lov vid tiotiden, vilket är sent för honom. Till faffa sa han nåt i den här stilen:
– Faffa, år tvåtusenelva bestämdes det att morgon och kväll har bytt plats.
Faffa tänker lite och säger: Jaha, men det måste betyda att dag och natt också har bytt plats.
– Det vet jag inte! Nu måste jag fundera, svarar sonen. Sen säger han: – Nä, så är det inte! Det är slut på kvällar!
Ja varför ska man behöva gå och lägga sig när man inte vill? Det mesta med ungarn har gått bra, ända till idag, då alla blev rastlösa. En hemfärd på tre timmar blev kanske lite enformig, då man vill springa och leka och gå på Alla Förbjudna Ställen och Säga Nej Till Absolut Precis Allt, men så är det när man är fyra.
Trots det här medicinstrulet, trots en hel del tics, är jag jättesuperglad att den här resan blev av. Jag är glad för att jag delar den här glädjen med fammo&faffa, att vi har möjligheten att åka ut med deras båt och att man kan åka med två ettåringar till sjöss. Man måste däremot vara beredd på att ta det enligt deras tidtabell, på deras villkor. Nu är vi hemma igen, det gungar lite i öronen, som det brukar efter den första båtturen varje år och vi fick regn på hemvägen. Det var skönt att hoppa i egen dusch och få uppskatta egna sängen igen. 😀
