Och åskan hängde i luften fortfarande

Vår lägenhet är i oordning. Det är lite leksaker här och där. Alla skor har sitt kompispar en bit ifrån sig. Jag har dammsugit, men ungarna får ändå ludna fötter när de går runt barfota. Elementen är kalla, eftersom varmvattnet är borta tills imorgon. Det är disk i köket och en hel del ovikt tvätt i högar. För att inte tala om mina fönster. Det är stökigt i det som ska bli tvillingarnas rum.

Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Vi har tre underbara ungar som sover sött i sina sängar. Tre friska barn, tre sköna ungar som har ett skratt som låter som porlande vårbäckar i solsken. Som bubblor i kolsyrat vatten, när de dansar runt. Det har åskat och molnen tornar upp som maffiga, fluffiga gräddbakelser med virvlande penseldrag. Jag har svärföräldrar som ser oss titt som tätt och vi kommer över och stökar ett par timmar och lämnar sedan dem. Och de säger välkomna åter, va roligt att ni kom! Vi ska hälsa på i Österbotten och jag vet att det kommer att gå bra att resa med alla tre barn i bilen, när man är förberedd på det.

Jag har kommit över mina panikattacker och kan till och med dricka en liten pyttekopp kaffe på dagen. Jag har fortfarande en massa hårda tics. Det låter som om jag hostar och harklar mig hårt och länge, men de är hanterbara. Det är okej. Vi har pengar så vi klarar oss bra. Jag har garn så det räcker några hundra år framåt och jag stickar några maskor när jag kan, det är roligt och jag njuter! Vi har en mysig lägenhet och grönområden runt oss. Vi har en massa lekparker, leksaker och kläder som räcker lång mer än väl. Min mamma och pappa är vid god hälsa, så och Mikas föräldrar. Det är guld värt.

Ibland är jag bara så tacksam för svåra saker som har hänt, för situationer man tagit sig igenom och klarat. För att livet är bra och för att det är nu. För att jag finns. Tack livet. Tack för rosorna på vägen, tack för törnen ibland dem. På sant.