Parklek, del hundrafemtio

Man kan lugnt säga att det blev mer fart på ungarna sen de kom på att de kan klättra på rutschbanan på vår bakgård. Och med ungarna menar jag tvillingarna. William är det konstant huvudbry med just nu, för han har nog kommit in i nån ”lilla tonåren” eller nåt, så mycket som han verkar ha behov av att säga emot allt nästan allt vi säger. Men ute, det gillar alla att vara.

Ikväll konstaterade vi att Milja kan gunga i en stor gunga! Men lilla tjejen! Visserligen står nån av oss tätt bakom, eftersom hon kan få för sig att släppa ena handen och försöka vinka åt nåt, men ändå. Jag är stolt, glad och överraskad!

Det här torde vara första bilden på Milja som går utomhus. För det mesta har hon hasat sig fram, men det blir fler och fler steg, även med skor! Hurra, säger jag idag, men när båda twinsen springer åt olika håll kommer jag antaligen att tycka det är lite värre. Den dagen den sorgen och glädjen! Det blir ju också nån fas man ska hanka sig genom.

Min familj, whee! ♥

Fart ska det vara!

Det är roligt när de minsta börjar kunna underhålla sig själva, även om vi springer som tokar runt rutschbanan och passar dem så de inte får för sig att kasta sig nerför sidan eller rakt nerför rutschbanan handlöst.

Har man inte en gungbräda inomhus, kan man i alla fall klättra på sin mamma och hoppa lite på henne. Hoppi hoppi hopp! 😀 Observera min pannlugg. Eller ska man säga pannludd? Det här med pannlugg kan jag för alltid glömma.

Det bästa med utelekandet är att det faktiskt är skönt att vara ute själv också och att ungarna blir så trötta och glada att de somnar som klubbade sälar, som det så fint heter. 😛