Stret

Det finns inget som heter ”vi ska gå ut snart” med ettåringar. Om man säger ”gå ut” ska det ske strax, på fläcken och helst lite innan man sagt meningen klart.

Alltså jisses vilket projekt det känns som, det här med att komma ut vissa dagar! Jag drar på Isaac overallen, eftersom det blåser lite svalt. Men så hittar jag inga skor. Gräver fram dem ur högen, medan han gapar ”tuttii, tuttiii!” och får inte tag i den. Jag sätter ner Isaac för att klä på Milja, när han redan har öppnat båda skorna. Sen är han på väg till routern, medan jag försöker dra på kläder på en tjej som inte vill som jag. Jag kommer på att jag fortfarande har vagnen på halvt mitt i lägenheten, sätter ner ungarna och de hasar efter mig. Jag har inga strumpor eller tröja, så jag får leta fram dem illa kvickt, medan jag tar en raggardusch. Jag hittar i alla fall gårdagens strumpor. Sätter Milja i vagnen, Isaac vill genast upp. De har blivit såna famnbebisar nu plötsligt.

Var är min tröja? De är ivriga att komma iväg, medan jag hittar skorna, nycklar och jackan. Kameran kanske? En natt drömde jag att jag skulle ta på mig mina skor, men de var alldeles trasiga i botten, och jag minns att jag tänkte att det var tur att det inte regnade. Nåja, mina är i alla fall hela och jag krånglar ut vagnen genom den smala dörren och hissen. Tog jag mössorna? Jo, här är det.

Men sen är vi ute och då går det ganska bra. Jag stretar långsamt uppför backarna i den kuperade terrängen, medan ungarna vänder sig bakåt, hur jag än har vagnen. Jag skulle kunna ha bältena på dem, men orkar inte pyssla med dem hela tiden, så länge ungarna hålls i vagnen. Vi kommer till nedförsområdet och jag har hunnit hämta andan. Solen tittar fram, det blir fasligt varmt. Vi stannar vid en lekpark och gungar. Fast när ungarna vill rutscha säger jag ner. Det är en skithög rutschbana och jag orkar inte lyfta dem fram och tillbaka hundra gånger. Istället hittar vi en mysig koja som blir en perfekt lekplats en lång stund. Där kan man dessutom se på bilar, så tadaa, det är perfekt!

Det svåraste är att göra något med en av dem i taget. Det är jättemysigt ute, när man väl är ute och inte är dödstrött. Och ungarna är glada åt ganska få saker, så länge man orkar gå efter dem. Fast nu var jag faktiskt väldigt glad att de somnade en gång till, även om det bara är en kort stund. Det blåser ner poppelludd och gult tallfröregn ute och det är skönt att gå in igen.

Liljekonvaljen rör vi inte, bara tittar på lite grann. På avstånd.

I helgen är det tänkt att Mika och jag ska åka till Stockholm. Mika ska springa maratonen. Det var planerat sedan länge, men inföll lite taskigt i planeringen med min Österbottenresa, med tanke på att jag redan varit borta. Jag har haft grymt dåligt samvete. Men nu är det som det är och vi ska njuta av det och passa på att vara bara vi. Vi tar emot hjälpen och är tacksamma för att vi bor där vi bor. Jag har också klarat att vara ensam med ungarna nu på dagarna, det är ett framsteg. De som tycker att jag är en dålig mamma eller att man inte ska resa utan sina barn; till dem säger jag bara: knapra eder långsamt: antingen vill de samma sak själva eller så har de inte barn och vet inte vad de pratar om. Jag har slutat döma folk för vilka regler de sätter för sina barn, för jag har sett att det finns tusen och ett sätt som är rätt. Förr tyckte jag det var konstigt att nån t.ex. kunde sätta en viss gräns i antal timmar, hur länge man såg på tv. Eller att de bad ungarna äta sina hamburgare först på McDonald’s. Men nu vet jag! Och inget av de där betyder att man älskar sina ungar mindre, alla gör bara på sitt sätt, som de orkar och som det passar dem. Sen finns det ju de som går långt över gränserna för vad som är rätt, men det var inte det som det här inlägget handlade om.