Sjuklingarna

Jag kommer att tänka att det var lätt när ungarna var små. Att man visste var ungarna fanns, när de låg i sina sängar. Men blä heller, när båda tvillingarna är sjuka och William har spring i bena, när nätterna förkortas till en plus en timmes sömn och jag inte kan dricka kaffe. Då känns det inte så lätt. Dels för att man själv är som en urvriden disktrasa och dels för att man oroar sig för ungarna och vill att de ska vara friska.

Det var således en mycket trött och lite sliten familj som gick ut ikväll.  De två föregående nätterna har det varit snurr i sängen. På dagen vill båda twinsen vara i famnen nästan hela tiden och jag räcker inte riktigt till, när jag är ensam med dem. Det är svårt att hinna med, när någon vill sova i min famn.Den här arma förkylningen med rosslande slem, hur långdragen ska den vara? Den skulle verkligen få ta slut nu.

Det var skönt att få en nypa frisk luft ändå. Twinsen har ju inte varit ute alls igår heller. Och de somnade nästan över kvällsgröten. Isaac satt med mig i soffan och klättrade inte ett endaste litet dugg, som han brukar. Bara pekade på min näsa, min mun och mina ögon. Då är han sjuk. Bli frisk snart, alla!