Liten fest

Det är sjukt vad man kan sakna sina barn, fast man vet att man får vara lite ledig och åka iväg själv! Det är som om en stor bit av hjärtat fattas. Ibland när William och jag bråkar, brukar jag säga att han får bestämma själv när han flyttar hemifrån och att han verkligen får se till att göra det när han är 18. Fast jag är nog väldigt glad att det är en lång bit dit.

Idag var vi på vårfest med dagis. Det bjöds på underbar sång och musik av ungarna, som satt så prydligt uppradade. Till och med William sjöng, men tittade ner varje gång jag log och applåderade. Milja var lite förkyld och febrig, men vi stannade en stund i alla fall, eftersom det var lagom varmt när solen sken. Det bjöds på korv och pastasallad och saft. Fast varje gång undrar vi varför de inte har nåt vegetariskt alternativ? Det vore ju inte så svårt att lämna bort skinkan ur pastasalladen eller ha den vid sidan om?

– Va tvillingarna har växt! sa alla dagisvuxna och William var så stolt att få visa upp sina syskon.
– Nu har ALLA sett Milja och Isaac, sa han och sken som en sol.

Senare i höst är det tänkt att twinsen ska börja på dagis, men just nu känns det ganska svårt att tänka sig. Mina bebisar! Mina småttingar! Och det är ju två! Inte kan jag lämna den ensamma med främlingar som inte vet nåt om dem! Fast jag har gjort såhär förut. Det blir inte lätt. Å andra sidan har jag möjlighet att vara ledig lite längre till, men det är ju ganska skralt på inkomstsidan, så att säga.

Nu sover tre nybadade ungar i sina sängar. Det var tydligen tungt att se på en massa barn på ett nytt ställe och dessutom vara förkyld. Vissa snörvlar mer än andra och vi hoppas att den här förkylningen ger med sig snabbt. Milja dreglar som en hund dessutom, hon får mer tänder. Och bits ibland. Stackars lilla tjej, det är knepigt att vara liten.

Förresten; sorry om jag inte har svarat på alla kommentarer, jag läser dem däremot flera gånger!Är jag däremot ganska trött men nöjd med dagen.