Såsom alla måndagar borde vara
Jag hade turen att vara ledig fyra dagar i sträck, vilket också innebar mer tjat och gnat, mer matlagning, mer sitta hemma och tänka på att jag borde tvätta fönstret och ta itu med det där arma tvättberget som bara växer. Och ungarna bråkar om leksaker, det är full kalabalik när vi ska gå ut alla fem samtidigt och ingen hör vad den andra säger, eftersom det alltid är nån som pratar i munnen på den andra. Efter första dagen tänkte jag Nä och Blä, ”hur hamnade jag här”, och ”varför sitter alla gamla damer och glor på mig på gården, har de inget bättre att göra” – för att jag bara var sur och less.
Så suckar man en stund, biter ihop och går vidare. Vi har haft lyxen av att kunna vara jättemycket med ungarnas fammo och faffa den här helgen och det tackar vi för! Mat och lek och Milja på time-out (men bara tre gånger), mycket tillrättavisningaroch en massa NEJ, du får inte slåss eller Akta din lillebror eller Nej, sluta bråka, lägg ner den där och så vidare, och så vidare…
Vilken chock det egentligen är att gå från ett barn till tre! Vilket öronbedövande surr av ”mammaa” och ”titta” och ”kan jag få” det är. Ett par nätter har vi spenderat ensamma bara med Isaac, när de andra två har velat stanna med fammo&faffa. Det ledde i sin tur till att den som är tystast av våra barn började kräva att det ska fortsätta att vara så och blev vansinnigt mammig. Nu är det dags att vända tillbaka.
Det är bra med rutiner och vardag igen, trots en alldeles underbar påskhelg, med massor av solsken. Vi har laddat batterierna, firat fammo Merjas födelsedag, klottrat med vatten, sopat, kockat, kollat på ekorrar, matat fåglar och pysslat. Tack för helg och tack för vardag, allt har sin tid.
Det mest fantastiska med våren är att det inte är några mygg eller älgflugor där ute, fåglarna sjunger sig hesa långt in på natten, jag har suttit tre kvällar med öppen balkongdörr och bara vädrat in våren. Härligt! Välkommen våren, stanna länge än, innan du ger plats åt sommarn!
Milja satte sig bekvämt PÅ sin nalle och körde runt med ”PolkkanaNenä”.
Wili är en hejare i köket. Och han var noga med att påpeka att han ”bara rev sig två gånger på rivjärnet”.
– Nu ska vi fala ti Citimarket, lilla PolkkanaNenä. Du fål komma med! Hejdå mamma, ses imorron! Tack för ida!
– Oj, mamma, jag tappade mitt ägg! (skamsen min)
– Det gör inget, de är kokta, man kan måla ändå.
– Mamma, jag vill måla mela! De e int fäldig ännu!
– Ssss! Vi måste vala tosta! Sen kommer ekollen! Val äl den, mamma?
Och där satt han, Kurre Ekorre, och knaprade i sig ungarnas torra bullar. Han kom ner, försikigt, hängde kvar på stammen tills läget var lugnt, hämtade en smula och hastade upp igen med sitt byte och knaprade i sig. Vi trodde han skulle hämta nötterna vi kastat ut, men icke. Bullar är bäst!
Skön fortsättning på veckan!
Mitt i livet
Tiden går så ohyggligt snabbt, även om den, som denna dag, tycks så stilla ibland.
Det har varit långfredag med betong på just ordet lång. Ungarna löpte amok. Jag vet inte det är för att jag har jobbat till klockan tio varje kväll denna vecka (och således knappt sett dem) eller om det är för att de väntat så mycket på påsken och påskägg! Igår, på skärtorsdagen, började jag halv tre – det sög ganska hårt – eftersom alla andra var på väg hem då. Ändå gillar jag det jag gör.
Ungarna har fått nån bråkig hosta och stora W har varit hemma från sista simskolan. Tråkigt, precis när han hade börjat gilla den. Vi är ändå glada och lyckligt lottade att han för det första är med om nåt sånt och att jag faktiskt jobbade kväll, så jag kunde stanna hemma med honom halva dagen och Mika den andra halvan.
Mitt i allt detta gick vår farmor bort. Inte fammo Merja alltså, utan min egen farmor Judith. 88 år blev hon. Det känns så vansinnigt konstigt och tomt. Hon var den sista av mina storföräldrar, så nu är det slut. Slut på far- och morföräldrar. Vissa tycker nog att man ska vara tacksam att man får ha kvar sina egna så länge och det är jag verkligen! Missförstå mig inte, det är en stor tillgång, men det är aldrig lätt ändå. Sen dyker nästa tanke upp i huvudet; vems tur är det nästa gång då?
Samtidigt är det Stilla veckan. Solsken, underbara blommor och våren vaknar. Liv mot död. Att leva är att dö, stod det på en kille armtatuering – ”To live is to die”, med sirliga bokstäver, omgäldat med en massa svartvita, stora symboler. Det var en kille som jag delade hiss med, på väg till jobbet och omklädningsrummet. Vad ska det betyda, tänkte jag, och skyndade vidare. Är det liksom något bra eller nåt dåligt?
Och tankarna går till de här samma raderna.
men minnet av dig det trösta mig, fast du ej mer kommer åter,
så skall jag dock när jag minnas dig, blott stilla le, fast jag gråter.
Mitt i allt detta, mitt i livet, har vi tre bråkiga ungar, som pratar i mun på varandra. Som testar vårt tålamod till bristningsgränsen. En tjej som spottar på golvet när hon inte får som hon vill, men två time-outs idag räckte tydligen (och hon satt kvar i sin trappa och bad om förlåt! yes!) och det bråkades om leksaker och ropades efter ”mamma! mamma, kolla på det här” fem gånger i minuten, så man blir skvatt galen. Man blir så fruktansvärt bortskämd med att jobba. Fast det är tungt på ett annat sätt, är ljudnivån där så mycket lägre (ja, fast vi använder hörselskydd varje dag).
Vi har dock haft 10 plusgrader idag, regnet avtog och vi njöt av god mat hos fammo Merja, som ringde efter oss och undrade om vi aldrig skulle komma. Vilken lyx att få vara flera vuxna. Två barn stannade kvar där över natten, Isaac kom hem och slog ut med händerna:
– Mamma! Det är bara jag häl! Med dig och pappa! Då fål jag tlycka på knappen i hissen!
Två gånger tvillingar
Ett tag idag lade jag mig bara ner och stängde dörren till sovrummet. Trots att vi hade haft den stora lyxen av en sovmorgon, vevade ungarna på helt hysteriskt mycket idag. Hur kan tre barn låta så mycket? Kan man bli vräkt för att ens barn härjar för mycket i lägenheten? De gör inget dumt, förutom att de bråkar om saker ibland, men de låter så ofantligt mycket. Det hoppas i soffor, det är leksaker överallt, vi borde städa och jag orkar inte, man tar lite i taget. Twinsen bråkar om vems tur det är att trycka på en knapp eller jagar upp varandra och rusar runt i lägenheten och kastar sig mot rutschkanan så det knakar, medan man undrar hur man ska överleva allt det här i x antal år till.
Sen går det rätt bra ändå. På eftermiddagen hälsade vi på Sixten och Maria, som också har twins, men lite äldre. Deras M och F är fem år gamla och det var jättekul att träffas! Ungarna synkade direkt, William och F lekte att de gjorde mat och strök kläder (what the…! haha, du får gärna fortsätta hemma W!) var vilda och busade, men ingen mer än den andra. Sen fick vi gå ut, alla (barn) blev så vilda och glada och började klättra på sängarna. Jag är fortfarande lite impad över era sängar, Maria, skulle gärna vilja ha såna åt twinsen! Får väl leta i Vörå, haha!
William är den som inte haft så bra balanssinne, han har inte lärt sig att cykla och han har inte tålamod heller. Men så fick han prova en Puky. Vilken bra grej! Jag fattar att Eva och c:o säljer så många – de är ju döbra! Det kan hända vi hamnar att lägga in en beställning, för båda killarna hos oss var jättefrälsta. Isaac fattade direkt och William hittade balansen efter ett litet tag. Jag vill också ha! Varför finns det inte sparkcyklar för vuxna? 😀
Tack för skorna, Isaac blev jätteförtjust i F:s gamla röda, de är ju fina! Jag gissar att han kommer att vilja ha dem till dagis imorron!
En hälsning
Jag hade tänkt skriva ett fint inlägg om barn och språkutveckling, efter ett givande föräldramöte på dagis för ett par dagar sedan. Men jag suger vidare på den karamellen och tar det lugnt ikväll. Jag har ett par tunga veckor framför mig; jag slutar klockan 22 varje kväll jag är i jobb. Det är ganska maffigt när det är så många kvällar i rad. Men påsken är ledig och morgondagen är ledig, då hinner jag i alla fall vara med och se ungarna. 🙂
Den här veckan har min egen familj (heimheim-varianten) varit i Ruka och jag har tänkt mycket på er. Vi här i Åbo skickar ett stort fång med våriga krokusar till dig pappa, som fyller år imorron! Hipp, hipp, hurra, jag är så glad att du finns med oss! Varje år är en vinst, med tanke på allt du gick igenom. Att du finns, är något fantastiskt. Jag är tacksam gentemot alla forskare som fått fram så mycket bot mot cancer och trixande med stamceller. Tack livet.
Ett stort fång vill vi skicka,
även om vi inte postlådan kan pricka.
Stora armar och små,
alla vill dig krama så!
Vi kan inte ses än,
men kanske nu till sommaren.
Grattis pappa och moffa! 😀
Hälsn, den lite trötta och jobbande dootern och heila kånkarånka.
Mat- och sovklockan
Jag sover. Sover och sover, klockan runt och lite till. Det hör inte till vanlighetern, även om jag gillar att sova. Jag måste ha varit ganska trött efter både övertidsjobb och extra brådskande saker i arbetet. Det blir inte alltid så många timmar när man kommer hem, lägger ungarna, somnar strax efteråt själv och ska upp igen halv sex.
Men så kommer det en ”helg” mitt i veckan, ett par lediga dar. Ja, ungarna är på dagis i alla fall, om nån undrar. För att vi ska orka. Man får tycka vad man vill om den saken.
Jag lagar mat och planerar veckan. Imorron är det tandläkarbesök med twinsen, deras första (som de kommer ihåg). De var en gång förut som ettåringar (om jag inte minns fel på åldern) men då var de mest skraja för tandläkaren och ville bara sitta i min famn. ^_^
Idag fick jag förresten också en försändelse och ett handskrivet kort. Det var en stor överraskning!
Jag vet ju att det är många som läser min blogg mellan varven, många jag inte känner. Ändå känns det otroligt speciellt och fint att få ett handskrivet kort. Inget går upp mot vanliga kort, trots alla fina digitala tjänster som finns nuförtiden. Stort tack Benita, du gjorde mig så otroligt glad! Jadå, det ska jag, tack snälla du! ❤ (Och PS. Kalori, ja jösses vilka minnen, det var intill min gamla arbetsplats! :D)
På tal om mat kommer här ett enkelt mattips för stressande småbarnsföräldrar som inte bara vill ge sina ungar mikrade köttbullar. Jag snubblade över ett erbjudande i mataffären, de sålde dessa billigt. Jag brukar köpa naturell kyckling, den här var nästan en sådan. Stek (i lite smör!) några minuter på vardera sidan i stek- eller grillpanna. Krydda med lite citronpeppar, curry och örtsalt. Höll över lite grädde som sås och låt puttra en stund. Servera med ris! Tadaa, det gick ner hos samtliga barn utan klagomål!
Twinsen ville vara med och kocka, men det var lite för varmt och sprättigt i pannan, för att de skulle kunna göra så mycket den här gången.
Mat nummer två blev en favorit i repris, som tydligen blir bättre ju mer man lagar dem. Riv zucchini och halloumiost fint, kom ihåg att krama ur vattnet ordentligt! Om den är en stor zucchini, ta inte allt, utan skär ner resten smått i en sallad. Gott! Blanda med två ägg och lite torkad oregano eller basilika och peppar. Hela, torkade stjälkar av örter är bäst! När man smular sönder dem doftar det mycket godare och starkare än färdigtorkad man köper på burk. Tack musteri Pirjo, din örtträdgård är så bra!
Jag brukar servera med nåt slags guck, nån röra. Den här gången tog jag lite turkisk yoghurt och rörde ner lite salt, citronpeppar och curry. Eller vad man nu vill ha.
– Mamma, jag kan jelppa dejjj! (och hon var den enda av barnen som tyckte om och ens vågade smaka biffarna, fniss!)
Förklädet hon har på sig har jag förresten sytt i sexan. Det är fortfarande i bruk! Tänk, det trodde man inte då man satt och kämpade med raka sömmar för snart 30 år sedan!
Gardinerna har kommit upp! För en familj som inte riktigt orkar hålla det så superfint hemma (även om jag skulle vilja ha det så, men jag prioriterar helt enkelt andra saker) är det lätt att fixa lite ny stämning med hissgardiner. De här kostade 5,90 styck och är från Jotex. På jobbet skojar vi om att ingen vill ha nåt i ljusblått på sig eller hemma, eftersom våra kläder är lite pyjamasliknande och ljusblåa. Jag tycker det är fint med ljusblått! Ungarna tyckte gardinen liknade en stad.
William har fått sina glasögonen. De är ganska starka, +3,5 på båda ögonen. För ett barn betyder det att man ser dåligt på både långt och nära håll. Det visste jag inte. Barns ögon är annorlunda än vuxnas, sa optikern. W säger att han blir så yr och det förstår man! Så stark korrigering redan från början Jag tjatar på honom att inte lämna glasögonen på golvet eller på sängen, där nån kan sätta sig på dem. Det går sådär… Han är barn, han glömmer hela tiden, men han försöker! Han är duktig och jag hade också mina glasögon ikväll, vi kom överens om att vi var glasögonbjörnar (som i Go Diego Go!) och så lekte vi Supermario-lekar (det är Toad som är fångad i en bur på bilden) och twinsen byggde med Duplo samtidigt.
Jag terapistickar mellan varven. Det skulle gå ännu fortare om jag inte envisades med att sticka med 2.5or hela tiden. Men det finns ju så mycket fina garn som vill bli stickade! Och det finns alltid fötter som behöver sockor, mina går alltid åt! Jag har några egna par här hemma (de blåsvarta på bilden ovanför blir också mina egna, de var så superfint blåa) men annars brukar jag dela ut, eftersom jag tycker det är roligt om nån kan använda det jag gör.
Twinsen, ja twinsen. De är så söta. Och så busiga. Vi tröter, bannar, sjunger, dansar och skojar. Precis som det ska vara.
Mån… näe, söndag!
Jag har fått övertala mig själv om att det faktiskt är SÖNdag idag och inte måndag. När man själv jobbar på en söndag och arbetsveckan fortsätter, känns allting knasigt. Även om sjukhuskorridorerna har varit ganska tomma idag, har vår avdelning varit full med jobb, operationer är det inte slut på. Dessutom ser vi inte dagsljus inne från arbetsutrymmena, så jag förstår de som säger att dygn och årstider flyter ihop när man jobbar både morgon- och kvällspass.
Ungarna har varit så glada, William har fått en ny cykel (tack snälla, snälla fammo och faffa och speceillt händiga faffa som satte ihop den) och jag har fått en dotter som uppenbarligen inte är bara pappas flicka längre.
– MAAMMMAAAA! ropar hon och springer i min famn, när jag kommer hem. Jag har saknat då så mucket! Lilla mamma, min lilla gurka! Sen klappar hon mig i ansiktet och stryker med händerna på mina kinder, hon klappar mig som om jag vore en liten hund och stryker ut mina små rynkor. Hur kan man vara så söt och så envis som en Milja? Hon är så väldigt lik Lotta på Bråkmakargatan ibland, men så otroligt charmig. (och nån dag kanske, kanske jag får fläta hennes hår också).
Dagens rea:
Hissgardiner från Jotex. 7,90, resp. 5,90 styck (fast gånger två, vi har två breda fönster i vårt kök)! Jee! Vilken ska jag sätta upp först? Lite flaggor eller kanske lite sköna koppar?
Dagens twins, som väntade på fammo.
Och tänk, hon råkade faktiskt komma när de ropade och väntade!
De unga och de vilda
Vårt kylskåp lever sitt eget liv. Det låter väldigt mycket. Lite som om det suckade, surrade och knorrade åt hur tungt det är. Jag brukar säga att det pratar. Och jag förstår om han suckar, för det är väldigt mycket spring i köket om dagarna, speciellt helgerna. Alltså, gör man nåt annat än sover, försöker få ungarna att sova eller äter?
Idag gjorde vi misstaget att försöka lägga twinsen på eftermiddagen. Det lär vi inte göra om. Trötta var de, men hujedamig för den här ljudvolymen, det är inte nån ljuv volym precis. Isaac låg och sparkade, gallskrek och försökte smita. Jag borde ha tagit öronpropparna vi har på jobbet (vi använder ju lufttpistol med högt tryck ganska ofta när vi ska torka saker, speciellt ihåliga instrument), för den här betydligt tystare på jobbet!
Twinsen har kommit in i treårsåtrotset på riktigt, med buller och bång. Det är sådana där itkupotkuraivarin, då de kastar sig på golvet, inte reagerar nämnvärt på nånting, de bara gråter sig hysteriskt trötta – det är bara att vänta ut – och det tär verkligen på både krafter och tålamod. Gånger två. Tack och lov brukar de inte få sina utbrott samtidigt. Det kan gälla en så liten sak som att man inte får ta av dem kläderna. Nepp! Kläderna ska vara på INNE! Bara FÖR ATT det ska VARA SÅ! Åh suck.
Nåja, mellan varven försöker jag tänka på att livet inte handlar om hur man har det, utan om hur man tar det och så hämtar vi andan igen.
Det blev en kort helg för min del, jag har morgonskift imorron kl 07.00 igen. Hej å hå. Lite glansbilder från en av dagens utevistelser kan vi ju ta också.
Nåja, glans och glans, men bilder i alla fall. Isaac vill göra EXAKT som sin storebror, och då denna kastar och sprätter runt sand, vill ju inte lillebror vara sämre. Oavsett konsekvenserna.
– Mamma! Vi är sengångale! Och koalor! Kolla kolla!
Ja jeez. Jag tror vi håller på och föder upp ett helt zoo, det känns i alla fall så när man ser på förödelsen här hemma varje dag.
Tack alla snälla människor som läst och delat min artikel på norska mammanett-sajten! Det är alltid roligt med sån respons, och roligt när man får dela med sig av sina erfarenheten över språkgränserna. Så medan Smoukahontas tjänar storkovan i LA, är jag glad över det lilla jag tjänar här i Finland. Det vore trevligt med en så fet lön som hon kommer att få, men tack och lov behöver jag inte resa dit och ställa mig framför nån kamera eller prestera en massa roligheter. Jag tycker det är bra här där jag är, och i jobbet! (här finns artikeln, för den som inte läst)
Jobbet ja. Just nu sover jag, äter och jobbar. Försöker hinna med ungarna. Det är givande på jobbet, men också fysiskt tungt på gott och ont. Idag gick jag säkert 10.000 steg igen, det känns som om man knappt satt sig en enda gång, förutom under matrasten och en annan rast. Å andra sidan får man hela tiden vara med och påverka, träffa sköna människor, vara mitt i smeten, känna sig viktig som en person i jobbet, och få egna pengar som inte kommer från Kela! Det är så viktigt att få vara del av ett jobb, en gemenskap, det är nåt helt annat än att snurra hemma och sticka sockor…
… även om jag passar på att sticka lite i bussen och annars när det går också! 😀 Igår somnade jag klockan nio med oborstade tänder, fullt påklädd. Gick upp, klädde ungarna i morse, Mika tog dem, och somnade om, åkte till jobbet, kvällspass och sen där var det. Vilken lycka att kunna sova och FÅ sova.
Lycka är också att öppna dörren, med sommarljuset och koltrastens drillande i ögon och öron – och mötas av 1-3 barn som springer en i famnen och säger ”mamma, jag har saknat dig mucket, mucket idag!” eller överösa en med pussar. Jag är lyckligt lottad. Samtidigt ska man vara fit for fight så fort man kommer hem, oavsett om man är trött eller inte. Det är alltid minst en som pratar med mig eller frågar nåt så fort jag kommit innanför dörren!
Igår tog jag mig också tid att baka med twinsen, jag hade lovat dem det. De är så sjukt duktiga på att hjälpa till och vill gärna göra så mycket de bara kan. De plockade fram stolar och tvättade händerna, kavlade upp ärmarna (nåja, en av dem i alla fall) och jag lovade baka muffins med dem. Det är nåt som går fort och som man kan använda elvisp till och som de tycker om.
– Isaac, du ska hälla försikkktit! Inte allt på en gång! förmanar syrran!
– Hur mycket ska det vara mamma? Ska det vara ennn eller tvåå?
De är duktiga på att räkna…
… och vill gärna göra saker tillsammans. ”Isaac, vi ska göra båda två!” ”Mamma, nu blev det smetigt!” *fniss!*
En hjälpande hand eller två är bra, och de är nöjda bara de får vara med. Att knäcka ägg var inte så lätt. Milja stod helt stilla, vi höll äggen tillsammans och när det sprak SKREK hon till! Högt, gällt och kort!
– Oj, blev du rädd? frågade jag. Va fort ägget rann ut!
Sen märkte jag att hon log. Hon var inte alls rädd, hon var jätteglad och stolt! Det är spännande med ägg!
Sen ville alla smaka, förstås! Det blev en sockrig kvällsmat, men det är okej ibland. 🙂 William räknade:
– Nu är det tio kvar, när vi alla har tagit en var. Mamma, vad är 15 minus 5?
– Du räknade det ju just! Kolla här! *håller upp händerna, så gott det går*- 15 och du tar bort 5? Tio!
Grillstart och barns tankar
För två år sedan skrev jag såhär i ett inlägg:
”Isaac älskar knappar och försöker ständigt knäppa av och på TVn med touch-knapparna på själva ramen. Det piper ju och lyser så roligt! Däremellan försöker jag lära dem att man inte får kasta saker: ”Bollen får man kasta” – och så hämtar vi den mjuka, stora bollen och de små innebandybollarna. I förrgår försökte Isaac ”kasta” laptopen ett par gånger, vilket ledde till att Windows inte alls startade. Han tog tag i kanten, när han satt i famnen, och lyfte och släppte. Mika, min dataguru, lossade på RAM-minnena och vad allt det var och fixade problemen. Nu har Isaac datorförbud, tills han lägger av med det värsta kastandet.”
Jag säger bara: Tack och lov att de växer! Ja, man får säga vad man vill om att det är en sorgeprocess när kidsen flyttar ur boet, det tar vi senare, för just nu är jag bara otroligt glad över att leker ganska självständigt, klarar sig framför TVn eller med en lek ganska länge och man får ligga i sängen och slappa eller göra mat eller ibland gå på toa ifred och faktiskt sova ganska bra på nätterna. De är friska, de leker, vi jobbar, det är vår – jag känner stor tacksamhet!
Att jag däremot inte får arslet ur vagnen och kommer mig ut på nån löptur, eller kommer mig för att tvätta fönster och annat tråkigt, är en helt annan femma. Det är bara att bestämma sig. Fast jag har inte gjort det än.
Idag inledde vi grillsäsongen hos fammo! Jee! Det känns som vår på riktigt, fast det kommer att bli lite kallare igen. Men jag är så glad över kylan, för det betyder bara att våren dröjer och vi har allt det fina, den härliga våren, framför oss!
Fammos biffar, lite korv och Quorn, något till alla.
Det var glada och busiga barn som lekte på gården, länge, länge. Vinden var ganska kall, så man fick stanna i solen, men det är ändå skönt att ungarna kan vara ute. De målade med vatten, kokade geggamojjasoppa, Wili grävde vid sitt ”työmaa” och hjälpte faffa, medan Mika och Milja tog en promenad i skogen bakom huset också. Hon är så duktig på att klättra och ta sig över stenar och stockar, den lilla bruden.
Isaac är den som vill vara inne mest. Jag tror det berodde på att han behövde göra nummer två och inte riktigt vågade innan vi var hemma! Han ville dessutom ligga i min famn, på mig, vi skulle ”mysa i foffan” och läsa Angry Birds-tidningar och rada bilar eller pussla, tyckte han. Sen fick alla bada, det var en höjdare!
Det spirar i trädgården och något långt och ljusgrönt sticker upp. En tulpan kanske?
Nej, gå inte på lilla scillorna, sa jag till William som var i full färd med sitt grävande. Jag förstår honom – de syns ju knappt än.
Tack för maten och sällskapet idag, det var trevligt, även om jag kände mig ganska lat och försoffad. Det är väl så med jobbande mammor och pappor. 🙂
När jag skulle lägga William läste vi ett par böcker och pratade om ord. Han var tydligen ganska trött, eftersom han höll på att flabba ihjäl sig åt ord som man läser baklänges. Sålunda gick vi igenom vad snopp, rumpa, gris, lampa och allt möjligt heter baklänges. Det är bra träning för vuxna det här också, att tänka lite och fundera på ord! Vi läste också om varför man säger ”svinkallt” och ”fiskbullar”, ” ”arg som ett bi” eller varför man förknippar randigt och rutigt med specifika ord. För tänk om övergångsställen vore rutiga och spöken och schackbräden randiga? Så konstigt det skulle kännas. Det är intressant med ord!
Innan jag pussade W godnatt, pratade vi om ljud om natten.
– Mamma, jag är lite rädd för olika ljud om natten! Det låter lite pssst, pssst, ibland!
– Ja, men du vet, ibland kommer hissen, ibland går någon med hund utanför, ibland låter batteriet lite konstigt. Alla platser har sina egna ljud.
– Men tänk om det kommer in djur! Jag tycker inte om flugor eller humlor!
– De kan inte komma in, det är ju glas i fönstren. Kanske små flugor, men de kommer för det mesta via balkongdörren när vi vädrar på sommaren. Och dom smättar jag!
– Men tänk om det kommer en fågel genom en springa! Fåglar har faktiskt fjädrar på sin kropp, annars är deras kropp bara som luft och de är jättesmala!
Då var jag tvungen att skratta. Det måste vara jobbigt att vara barn. Vi vuxna har bara glömt. Att man kan vara rädd för såna saker, och att den där rädslan inte ska borde skrattas bort, det är viktiga saker för ungarna! Jag förklarade, vi kramas och jag säger att han alltid får krypa ner i vår säng, om de behövs. Det sker ganska sällan numera. Ja-a, som sagt, det är tur att de växer, för sin egen skull också.
Det är som det stod på en bild jag delade nyligen på FB: Man ska inte vara rädd för att åldras. Det är ett privilegium som förnekas mången.
Till belåtenhet
Solsken och ljus gör mirakel med alla! Det regnar glada miner på Facebook, folk skålar, picknickar, rastar hundar och fotar blommor. Precis som det ska vara om våren. Jag har jobbat morgonskift hela veckan och gått upp samtidigt som solen. Vi har inte dagsljus rakt in vid jobbet, (eftersom UV-ljus inte är lämpligt för sterila förpackningar), men in i vår matsal flödar ljuset från ett blått ”tak”! När det blir varmt kan man gå ut på innergården och äta eller pausa. Fina T-sjukhuset!
Vi har mycket jobb. Det är en aldrig sinande ström av korgar som fyller packrummet. Idag har det varit extra mycket, av nån anledning. Vi har också haft besök av folk från Helsingfors, som fotar och frågar om hur våra stora central fungerar. Den är ju faktiskt en av landets finaste, kanske en av Europas nyaste instrumentcentraler. Det känns väldigt roligt och givande att få vara med och berätta, när folk säger ”wow” och fotar med en iPad, när jag skickar iväg mina försändelser. Eller som på bildern, där jag står bakom mina sterila dukar. Eller rättare sagt, det som ska bli sterilt. Jag granskar, samlar ihop och packar det som ska vara inuti olika set eller förpackningar.
Varje sådan där korg som man ser på bilden, hör till en viss operation. En kan vara från ett kejsarsnitt, en annan en hjärtoperation, en tredje från en ansikts- eller ryggoperation och så vidare. De kommer från tvätt och desinfektion i stora maskiner och vi kollar, rengör (om det behövs), ser till att allt är torrt, innan de skickas iväg i stora aluminiumlådor (containers) till en slags ugn, där de blir sterila (i 134° och 2 bars tryck med ånga). Det är petigt, noggrannt och roligt. Man får jobba mycket med händerna, man får packa, vika, fundera hur man ska få allt rätt, för att ångan ska komma åt överallt och se till att alla delar kommer på rätt plats. Att jobba med händerna, fast vi sitter vid datorer också – är skönt!
… och så kom den. Den första lönespecifikationen – den första på … ja, väldigt länge! Vilken känsla, det här pappret borde jag rama in! Halleluja!
Fast vi har liiite mer pengar än vanligt att röra oss med, är vi inte rika. Däremot kan man utnyttja bra erbjudanden. Som halva priset på Nike Free Flyknit. Vilken sko! Den sitter som en smäck på foten! Jag vill ju ha den varje dag, inte bara till löpning! Och den är ju helt sömlös, coolt.
Barnen fick skor från Skopunkten. Så bra att de hade ”ta tre – betala för två”, helt perfekt. För lite över 40 euro fick vi dessa. Williams skor, längst till vänster, har fejksnörning (kardborreband under en bred flik med snören). Perfekt, tyckte jag, åt en kille som tycker det är såååå jobbigt att snöra skor. Sånt har man ju inte tid med när man är sex bast!
Dagens detalj:
Man man inte gå förbi en sån här tuggummipåse, när man älskar Tetris och para-ihop-tre-spel! Ljuvlig och billig! Dessutom går det åt hutlöst mycket tuggummi i den här familjen. Ungarna är vana att få en bit efter maten och de vill helst ha de där dyra Jenkki-kuberna som smakar polkagris!
Dagens barn & dikt:
Glada, busiga, sockerstinna på godisdagen. Till och med så nöjda att de slutade äta godis.
Dagens dikt hör lite ihop med bilden:
Från livets första steg
han testar vad han får.
Han skrapar sina knän
och torkar bort en tår.Men barkbåten han gjort
förs ut på öppet hav
när sonen ska bli man
och möta nya krav.Hans pojkrum blir nu tomt.
För söner är ett lån.
Och ständig närkontakt
byts ut mot telefon.Men trots att åren går
och han blir stora karln
förblir han alltid son
och älskad som ett barn.[Siv Andersson]
Bittes blogg 
