Skip to content

Mitt i livet

18 april, 2014

Tiden går så ohyggligt snabbt, även om den, som denna dag, tycks så stilla ibland.

Det har varit långfredag med betong på just ordet lång. Ungarna löpte amok. Jag vet inte det är för att jag har jobbat till klockan tio varje kväll denna vecka (och således knappt sett dem) eller om det är för att de väntat så mycket på påsken och påskägg! Igår, på skärtorsdagen, började jag halv tre – det sög ganska hårt – eftersom alla andra var på väg hem då. Ändå gillar jag det jag gör.

Ungarna har fått nån bråkig hosta och stora W har varit hemma från sista simskolan. Tråkigt, precis när han hade börjat gilla den. Vi är ändå glada och lyckligt lottade att han för det första är med om nåt sånt och att jag faktiskt jobbade kväll, så jag kunde stanna hemma med honom halva dagen och Mika den andra halvan.

Mitt i allt detta gick vår farmor bort. Inte fammo Merja alltså, utan min egen farmor Judith. 88 år blev hon. Det känns så vansinnigt konstigt och tomt. Hon var den sista av mina storföräldrar, så nu är det slut. Slut på far- och morföräldrar. Vissa tycker nog att man ska vara tacksam att man får ha kvar sina egna så länge och det är jag verkligen! Missförstå mig inte, det är en stor tillgång, men det är aldrig lätt ändå. Sen dyker nästa tanke upp i huvudet; vems tur är det nästa gång då?

Samtidigt är det Stilla veckan. Solsken, underbara blommor och våren vaknar. Liv mot död. Att leva är att dö, stod det på en kille armtatuering – ”To live is to die”, med sirliga bokstäver, omgäldat med en massa svartvita, stora symboler. Det var en kille som jag delade hiss med, på väg till jobbet och omklädningsrummet. Vad ska det betyda, tänkte jag, och skyndade vidare. Är det liksom något bra eller nåt dåligt?

Och tankarna går till de här samma raderna.

men minnet av dig det trösta mig, fast du ej mer kommer åter,
så skall jag dock när jag minnas dig, blott stilla le, fast jag gråter.

Mitt i allt detta, mitt i livet, har vi tre bråkiga ungar, som pratar i mun på varandra. Som testar vårt tålamod till bristningsgränsen. En tjej som spottar på golvet när hon inte får som hon vill, men två time-outs idag räckte tydligen (och hon satt kvar i sin trappa och bad om förlåt! yes!) och det bråkades om leksaker och ropades efter ”mamma! mamma, kolla på det här” fem gånger i minuten, så man blir skvatt galen. Man blir så fruktansvärt bortskämd med att jobba. Fast det är tungt på ett annat sätt, är ljudnivån där så mycket lägre (ja, fast vi använder hörselskydd varje dag).

Vi har dock haft 10 plusgrader idag, regnet avtog och vi njöt av god mat hos fammo Merja, som ringde efter oss och undrade om vi aldrig skulle komma. Vilken lyx att få vara flera vuxna. Två barn stannade kvar där över natten, Isaac kom hem och slog ut med händerna:

– Mamma! Det är bara jag häl! Med dig och pappa! Då fål jag tlycka på knappen i hissen!

vackrakrokus_ila2
suddiggodisdag1
sprayspray
snartijorden
scollorna
plattkalssa
plaskens12
paskmaten2
osaacvattnat
ochbla
minapojkar2

vackrakrokus

 

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: