Grillstart och barns tankar

För två år sedan skrev jag såhär i ett inlägg:

”Isaac älskar knappar och försöker ständigt knäppa av och på TVn med touch-knapparna på själva ramen. Det piper ju och lyser så roligt! Däremellan försöker jag lära dem att man inte får kasta saker: ”Bollen får man kasta” – och så hämtar vi den mjuka, stora bollen och de små innebandybollarna. I förrgår försökte Isaac ”kasta” laptopen ett par gånger, vilket ledde till att Windows inte alls startade. Han tog tag i kanten, när han satt i famnen, och lyfte och släppte. Mika, min dataguru, lossade på RAM-minnena och vad allt det var och fixade problemen. Nu har Isaac datorförbud, tills han lägger av med det värsta kastandet.”

Jag säger bara: Tack och lov att de växer! Ja, man får säga vad man vill om att det är en sorgeprocess när kidsen flyttar ur boet, det tar vi senare, för just nu är jag bara otroligt glad över att leker ganska självständigt, klarar sig framför TVn eller med en lek ganska länge och man får ligga i sängen och slappa eller göra mat eller ibland gå på toa ifred och faktiskt sova ganska bra på nätterna. De är friska, de leker, vi jobbar, det är vår – jag känner stor tacksamhet!

Att jag däremot inte får arslet ur vagnen och kommer mig ut på nån löptur, eller kommer mig för att tvätta fönster och annat tråkigt, är en helt annan femma. Det är bara att bestämma sig. Fast jag har inte gjort det än.

Idag inledde vi grillsäsongen hos fammo! Jee! Det känns som vår på riktigt, fast det kommer att bli lite kallare igen. Men jag är så glad över kylan, för det betyder bara att våren dröjer och vi har allt det fina, den härliga våren, framför oss!

Fammos biffar, lite korv och Quorn, något till alla.

Det var glada och busiga barn som lekte på gården, länge, länge. Vinden var ganska kall, så man fick stanna i solen, men det är ändå skönt att ungarna kan vara ute. De målade med vatten, kokade geggamojjasoppa, Wili grävde vid sitt ”työmaa” och hjälpte faffa, medan Mika och Milja tog en promenad i skogen bakom huset också. Hon är så duktig på att klättra och ta sig över stenar och stockar, den lilla bruden.

Isaac är den som vill vara inne mest. Jag tror det berodde på att han behövde göra nummer två och inte riktigt vågade innan vi var hemma! Han ville dessutom ligga i min famn, på mig, vi skulle ”mysa i foffan” och läsa Angry Birds-tidningar och rada bilar eller pussla, tyckte han. Sen fick alla bada, det var en höjdare!

Det spirar i trädgården och något långt och ljusgrönt sticker upp. En tulpan kanske?

Nej, gå inte på lilla scillorna, sa jag till William som var i full färd med sitt grävande. Jag förstår honom  – de syns ju knappt än.

Tack för maten och sällskapet idag, det var trevligt, även om jag kände mig ganska lat och försoffad. Det är väl så med jobbande mammor och pappor. 🙂

När jag skulle lägga William läste vi ett par böcker och pratade om ord. Han var tydligen ganska trött, eftersom han höll på att flabba ihjäl sig åt ord som man läser baklänges. Sålunda gick vi igenom vad snopp, rumpa, gris, lampa och allt möjligt heter baklänges. Det är bra träning för vuxna det här också, att tänka lite och fundera på ord! Vi läste också om varför man säger ”svinkallt” och ”fiskbullar”, ” ”arg som ett bi” eller varför man förknippar randigt och rutigt med specifika ord. För tänk om övergångsställen vore rutiga och spöken och schackbräden randiga? Så konstigt det skulle kännas. Det är intressant med ord!

Innan jag pussade W godnatt, pratade vi om ljud om natten.
– Mamma, jag är lite rädd för olika ljud om natten! Det låter lite pssst, pssst, ibland!
– Ja, men du vet, ibland kommer hissen, ibland går någon med hund utanför, ibland låter batteriet lite konstigt. Alla platser har sina egna ljud.
– Men tänk om det kommer in djur! Jag tycker inte om flugor eller humlor!
– De kan inte komma in, det är ju glas i fönstren. Kanske små flugor, men de kommer för det mesta via balkongdörren när vi vädrar på sommaren. Och dom smättar jag!
– Men tänk om det kommer en fågel genom en springa! Fåglar har faktiskt fjädrar på sin kropp, annars är deras kropp bara som luft och de är jättesmala!

Då var jag tvungen att skratta. Det måste vara jobbigt att vara barn. Vi vuxna har bara glömt. Att man kan vara rädd för såna saker, och att den där rädslan inte ska borde skrattas bort, det är viktiga saker för ungarna! Jag förklarade, vi kramas och jag säger att han alltid får krypa ner i vår säng, om de behövs. Det sker ganska sällan numera. Ja-a, som sagt, det är tur att de växer, för sin egen skull också.

Det är som det stod på en bild jag delade nyligen på FB: Man ska inte vara rädd för att åldras. Det är ett privilegium som förnekas mången.