Spelarna
Jösses. Nästan 500 läsningar idag och jag har dåligt samvete för att jag gnäller om min vardag. Det är ju så det är, men barn och speciellt tvillingar, det är mycket att göra. Jag vet ju det. Försöker att inte tänka för mycket på mig själv, eftersom det inte finns tid för det nu. Var hittar man balansen, så att det blir lagom mycket mamma och lagom mycket Jag&Hej Faderuttan? Det är nåt jag ständigt funderar på.
Isaac verkar gjord för datorer och tv-spel. Han sätter fingrarna på rätt ställe varje gång. Först var det WSAD på datorn och nu båda analoga spakarna på PSVitan. Åh, vilken lycka i hans ögon när han fick låna morsans konsol (och vilka tårar när han skulle sluta…). Nåja, man kan väl inte annat än nicka instämmande, då båda föräldrarna gärna spelar TV-spel. Men, icke att förglömma, vi gör inte bara det. Jag har sett så många exempel på när barn mår bra av tv-spel (sett lite större barn tävla i Nintendo SM och sånt, speciellt i Sverige) och jag är gärna där och hejar på mina barn, så länge de inte bara spelar. Jag kommer antagligen inte att införa någon timbegränsning på hur mycket mina barn spelar, men de ska inte bara göra det heller. William älskar redan Chime, som är lite likt Tetris och jag anser att man ska sporra den sorts träning av hjärnan, men inte låta det ta över.
(Nu har Mika och jag spelat Dead Space 2 och det är definitivt ett spel som ungarna får vänta med att spela!)
Bara torsdag
Jag skriver inte mycket just nu, eftersom jag inte har nåt vettigt att säga. Här är det feber, magproblem och lite sånt om vartannat. Inte så glada miner, med andra ord. De senaste veckorna har jag varit mer hemma med twinsen, än de varit i dagis och jag börjar undra om det ens var nån idé att sätta dit dem än. Varför ens drömma om att man ska kunna jobba på ett par år? Vem anställer en som jämt och ständigt har två eller tre sjuka småbarn? Det är inget en arbetsgivare får fråga, men man känner ju hela tiden att det finns där, under ytan. Ni som har ett jobb att återgå till, ska skatta er lyckliga.
På stickorna: En Diverted. I Shibui Sock/Midnight och Cascade Heritage Solid (det senapsgula).
Skolfotona har kommit, eller vad säger jag. Dagisbilderna. Fast de blir ju skarpare när man får dem på riktigt sen.
Jag hann iaf gå 15 min på Galna Dagar igår, handla en top och en tröja för 15 euro, pennor åt barnen och ett par filmer billigt. Bland annat ett trepack Pettson&Findus-filmer för 9,90 åt ungarna. Och ett par böcker för 3,90 styck.
Men sådär annars tycker jag inte om hösten. Jag tycker verkligen inte om hösten.
Frukostbloggen
Godmorgon Morgon efter första frostnatten! Eller var det frost? Väldigt nära om inte annat. Jag vaknade ur en kall dröm, där det var -32 och svårt och konstigt och någon actionhjälte åkte snöscooter på is, som nästan brast.
Tack och lov är det varken snö eller frost på bilfönstren än. W, twinsen och jag mötte en rosa morgonsky och usva, ett favoritord på finska. Alltså dis. Jag tycker usva är så talande och fint på nåt sätt.
Vi säger också hallå till säsongens första satsumas, som är halvsöta. Och kolla, kolla, en ny farligt Marabou. Mmm, fast den får vänta till lunchkaffet. Ett par bitar man om man gör sitt hemmaarbete, visst? ^_^
Måndagslyx
Idag packade jag ihop det sista stora lasset bebiskläder, som skulle till loppis. Jag stannade vid de fluffiga teddyhalarna som twinsen hade när de kom hem från BB. Jösses så mycket minnen, så mycket vackert. Jag tog en filt, rullade ihop den ett tag och höll den i min famn, tänkte på hur små de hade varit. Mina fina barn. Tänk att det gick så bra. (Tack.) Sen tänkte jag att det faktiskt är ganska skönt att de är stora och självgående, att de inte vaknar mitt i natten. Att de förstår så mycket och kan så mycket, att de klarar så mycket. Visst var det skönt att tänka på att de var små också, det fint med minnen och dessa ska man också vårda.
Hur gamla de här små busfröna än blir, kommer de liksom alltid att vara lite bebis. Åtminstone tills de är sisådär tretti. Mika minns att hans musteri fortfarande pajade honom i håret när han var över 25 och tyckte han doftade bebis (fniss!) och nu förstår vi varför! Och när man sätter ungarna i badet krymper de alltid några månader.
Jag känner mig glad, stark och nöjd efter en dag då jag testjobbat lite här hemma (och konstaterat att det kräver otroligt självdiscipin), gjort en god veggosås med bönor, trollat fram pasta som inte fanns, gjort en god lax med sås i ugnen och dessutom hunnit med lite egentid och fotvård. Tre rena barn sover, jag har flätat håret och nu ska jag nysta garn och se slutet av ”Pengarna på bordet”. The good life.
Söndag
William och jag pysslade idag, medan bebblorna sov. Jag tejpade ihop papper, William ritade vägar, jag limmade fast torkade löv och sen gjorde vi träd och djur. Sen spårade det ur lite, eftersom Isaac vaknade och jag började måla hans fot. Det gillade han inte alls! Antagligen för att det kittlades för mycket, men sen fick jag ner alla ungarnas fotavtryck på samma papper, samt min och Ws hand. Milja signerade tavlan och poff, så hade vi ett mästerverk.
Idag är jag tacksam över de inlagda gurkorna, brödet, rotsaker och sånt, vi fått av musteri P. Jag vet att hon läser, så vi passar på att tacka så hemskt mycket för allt du gör för oss och säg till J att vi saknar honom också massor! Vi måste ses snart! 🙂 Sockstickning har det blivit också, det är föga förvånande, men alltid lika roligt! (garn: Zauberball, Schokocreme)
Vi skulle ha gått till Liikunnan ihmemaa idag, men stannade ute på gården en stund, tills vi frös. Sen blev det faktiskt lika roligt med fammo och pappa, så vad spelar det för roll var man är?
Mina vackra, älskade barn. Ni får gärna vara fammos, faffas och mommos eller fammos pojkar, men jag är så glad att jag ännu duger så bra till att vara bara mamma. Inte för att det är särskilt bara.
Isaac och Milja håller ihop. De frågar efter varandra, ger varandra kex och mat, tar av varandra och är fortfarande mycket oroade ifall den andra inte får samma sak. Jag är glad att det är så, i alla fall för tillfället, för det finns så mycket avundsjuka som vi säkert hinner med framöver!
Såna här gånger vill man pausa tiden. Och ännu mer de gånger man somnar mitt emellan tvillingarna eller med alla tre ungar runt sig. Det är en av de finaste stunder som finns.
Ikväll började Solsidan och jag ville se det. Kände mig lite dum mot W efter att ha läst två böcker och sen ville jag se programmet. SÅ viktigt var det ju inte, men det blev ändå så att pappa fick krafsa rygg och sjunga kvällens sista sång.
Solstrålar
Tack Naturen för solskenet idag! Efter den senaste veckan frånvaro av sol och blåa skyar, togs det tacksamt emot idag. Visserligen spenderade jag större delen av dagen med att sjunga och fördjupa mig i sångteknik, men man njuter alltid av fint väder ändå. När jag kom hem ville jag helst slänga mig på sängen, men det blev en tur till parken innan det är dags för matkastarnas middag. ^^
William hade med sig sin egen lilla kamera.
Lite svalt, men skönt att komma ut och att slippa genomdränkta lekparker.
Kvällsmys med mammas killar i soffan. Dagens fundering:
– Isaac, kan du säga pappa?
– Pappa!
– Kan du säga Mika?
– Mikah!
– Kan du säga pappa Mika?
– Mamma!
Haha, va? Varför säger han såhär varje gång?
Vatten, vatten och garn
I morse var det inte långt till gråten. Det formligen öste ner regn, jag försökte ta mig till bilen med tre barn och två kassar med kläder. Twinsen bölade och skrek för att de inte ville vara i vagnen och det kändes måttligt roligt att väcka hela det ekande trapphuset. Däcket på vagnen har pyspunka för femtioelfte gången. De där metrarna till bilen blir längre och längre. Sen hade vi inte bilen på vårt vanliga ställe, eftersom det inte fanns plats där, utan vid skolan, så vi stånkade dit. Jag krånglar med bälten, spännen, försöker hinna med ett och alla barn i taget eller se till att ingen blir ledsen och samtidigt hålla ett paraply. Arma bilstolar, varför krånglar bältena och blä va man får ont i ryggen av att trycka in sig i bilen.
Vagnen har hunnit bli dyblöt innan jag får in den i bilen och jag har inte hunnit med nån egen frukost, är orolig för att vi ska missa dagisditon. Milja nyser i baksätet och jag ber henne torka sig själv om nästan med sussu (snuttistrasan som alltid ska vara med), vilket hon för det mesta faktiskt kan. Fönstren imman i bilen och vindrutetorkarna går på max. Vid en av korsningarna är det så fullt med vatten att det täcker hela vägen. När jag var liten ville jag alltid att man skulle köra med racerfart genom ALLA vattenpölar, men nu tänker jag mest på att inte stänka ner fotgängare eller att det kan finnas nån sten på vägen.
Vid dagis är det trångt. Man måste parkera på vägen och jag får plats, men väldigt nära busskuren och precis då kommer den arma bussen och jag ber att han ska förstå. Han rymdes i alla fall. Hur kommer det sig att metrar känns så extra långa ibland, och så extra korta andra gånger?
Jag får med väskor, paraplyer och barn och funderar på om jag hade fotoblanketterna med, när jag Milja börjar gråta för att jag inte kan hålla hennes hand också, samtidigt. Till sist håller både Isaac och hon ett par av mina fingrar, medan William springer och öppnar porten. På dagisgården ramlar Isaac i en vattenpöl och han hann precis fiska upp honom (han har inga regnbyxor på sig, men däremot gummistövlar) och jag undrar hur hans halare ska hinna torka tills de ska ut igen.
Väl inne på dagis ramlar alla kläder ut i en hög, William smiter iväg till frukost på sin sida och är ledsen för att jag inte kan vinka från fönstret, och istället pysslar med tusen små vantar, byxor, regnhandskar och kläder och blanketter och ett litet kontakthäfte. Hur lär man sig ha ordning på kaoset? Dagispersonalen är underbar. De hjälper mig hänga upp halare och mössor i torkskåpet, trallar glatt att ”det fixar sig, vi är vana” och jag får allt på plats och tvillingarna gråter inte. Pust. Det är jag som inte är van! Hemma har inte alla kläder ens hunnit torka under natten, men tack och lov att andra har torkskåp!
Sen blir det bättre. Jag har fått saker uträttade under dagen, fixat en godisskattkarta åt den ivrigt väntande sonen, som förstod vad det handlade om! Isaac var bara glad och lurig, Milja bar runt mina alpackagarn, som ska bli en tröja åt W. Hoppas jag.
Just nu stickas det också sockor i favoritgarnet: Zauberball. Inte lace, som på bilden, men samma färger: Deine blaue Augen och Schokocreme. Jag är förvånad över hur ett så tunt garn kan hålla för sockor och dessutom sägs tåla torktumling på låg temperatur! (på bilden är Lace-garnet längst fram, det är ännu tunnare. Sockgarnet i lådan bakom). Milja är särskilt förtjust i etiketten, för det är ju en katt där! Nu säger hon ”Katt!” om alla garn, vilket tack och lov inte är sant.
Dagens slapptips:
Just nu kan man äta skräpmat med en smula bättre samvete. De har böcker tillsammans med Happy Meal, på finska såklart, men det är ju superbra! Tycker i alla fall vi som fick två stycken idag.
Dagens vattenlek:
På skolgården/granngården.
På språng
Idag har vi varit supereffektiva, fammo och jag. (Egentligen är hon min svärmor, och ungarnas farmor, men det låter bättre med fammo.)
Vi fortsatte vårt loppis-race med en massa kläder och prislappar. Först högg det till lite i bröstet. Man står där med alla kläder och minnen av pyttesmå händer. Det är nästan så doften av ny bebis finns kvar i vissa plagg. Men vad ska man göra med en massa små kläder, när det hela tiden kommer fler plagg? Vi hann inte ens prissätta klart innan flera av plaggen gick åt. Sen kändes det roligt, roligt att veta att de får glädja nån annan bebis och dess mamma eller pappa! För egentligen är det ju för föräldrarnas skull man klär sin bebis, eller sin egen. Hur som helst känns det skönt att inte kläderna tar upp en massa plats här hemma. Och så har jag konstaterat att jag inte nånsin bli nån bra försäljare, om jag själv ska sätta priser. Jag är nog för snäll för det!
Sen har vi tragglat genom mataffären, jag hann med en länk i ösregn (4,2 idag) och det kändes fint. Hela familjen är hemma igen och ungarna var genomblöta och lite sura när de kom hem, men nu ligger de nedbäddade bland sköna lakan. Det enda problemet är egentligen att vi skulle behöva ett torkskåp. Nu är hela vår toalett (den större av dem) full av våta träningskläder och gummistövlar, regnhandskar, jackar och regnbyxor. Hur gör man i en lägenhet, när man har tre barn och behöver att pannrum att torka alla saker i? 🙂
Nu blir det mer sockstickning på FB-caféet och TV-slapp med Lyxfällan innan dagen går till ro.
Förresten, vet ni hur det låter när regnet smattrar mot hundratals nerfallna löv? Det låter som om någon trummade mjukt på små sammetstrummor, som en lek med fingrar över ett varmt piano, som en rytm av tårar mot en j0rdlig kind. Det var fint, även om mina skor lät sloff-sloff av allt vatten som öste ner. ^_^
Smaka på hösten
Idag vände det. Febern släppte på Prick och Fläck, så att vi kunde hitta på nåt annat än det här Igglepigglandet. Kolla bara i det förra inlägget, jag kan inte ens skriva längre. Jag upprepar mig hela tiden och skriver vimsiga meningar.
Vi byggde, eller nåja, jag byggde en FlexiTraxx-bilbana, som faktiskt fungerade som den skulle (så att den självgående bilen vänder och åker tilbaka) efter att jag letat efter alla byggdelar. Jag hade stort röjtalko i Ws rum och har fått förmaningar om att alla bitar ska vara på rätta platser i fortsättningen. Blir galen på bilar och brickor och Lego och små motorhuvar är i en enda röra. Sen frågar han mig var småbilarna är – och jag svarar precis som det är: Lite överallt! Fast twinsen bidrar ju till det också.
Vi var i alla fall ute och tittade, luktade och smakade på hösten idag. Löv var populärt. Milja smakade lite, men det var ingen favorit. Isaac behöll till och med vantarna på.
Och ungarna hölls i vagnen en stor den av tiden. Och var rätt så nöjda med det.
Vi hittade taggiga, bruna bollar…
… och roliga barr, stenar och … just det. Löv.
I närheten av en lekpark såg vi en halvtam ekorrfamilj, som ivrigt skalade ekollon. En av bebiskorrarna kom ganska nära. Ungarna följde den med blicken. ”Ekko!”, sa Isaac och jag sjöng en modifierad visa av Ekorrn satt i garnen.
Hittar du ekorren? 🙂
Lekkojan är alltid poppis, men tyvärr har den två våningar, där den ena är förbjuden för de små. Det är mitt eget beslut förstås, men trappan är så brant att jag inte vågar släppa ungarna dit än. Vi delar inte åsikten, twinsen och jag.
Saften och gröten smakar igen, det betyder att de värsta blåsorna i munnen är borta. Och febern, hurra!
Tvillingarna har förresten blivit mer medvetna om varandra de senaste veckorna. Det ska vara jämlikt och rättvist. Ger man nåt åt den ena, ska den andra också ha – samtidigt. Idag skulle jag ge mer mjölk åt Isaac. ”Miija!” sa han och pekade på hennes mugg. Jag hällde lite till henne, även om hon hade kvar sin, för rättvisans skull.
Andra gånger har det hänt att jag satt Milja på pottan. ”Potta”, säger hon glatt och pekar sedan på den andra och ropar: ”Ajsaaak!”
Dagens längsta mening, sagt av Isaac, var följande, när vi skulle gå ut. Han stod med egna skor på, medan jag letade efter mina. Mycket bekymrad tittade han runt sig och sade:
”Missjä kenngä?” (=var är skon?) 🙂
