Spelarna

Jösses. Nästan 500 läsningar idag och jag har dåligt samvete för att jag gnäller om min vardag. Det är ju så det är, men barn och speciellt tvillingar, det är mycket att göra. Jag vet ju det. Försöker att inte tänka för mycket på mig själv, eftersom det inte finns tid för det nu. Var hittar man balansen, så att det blir lagom mycket mamma och lagom mycket Jag&Hej Faderuttan? Det är nåt jag ständigt funderar på.

Isaac verkar gjord för datorer och tv-spel. Han sätter fingrarna på rätt ställe varje gång. Först var det WSAD på datorn och nu båda analoga spakarna på PSVitan. Åh, vilken lycka i hans ögon när han fick låna morsans konsol (och vilka tårar när han skulle sluta…). Nåja, man kan väl inte annat än nicka instämmande, då båda föräldrarna gärna spelar TV-spel. Men, icke att förglömma, vi gör inte bara det. Jag har sett så många exempel på när barn mår bra av tv-spel (sett lite större barn tävla i Nintendo SM och sånt, speciellt i Sverige) och jag är gärna där och hejar på mina barn, så länge de inte bara spelar. Jag kommer antagligen inte att införa någon timbegränsning på hur mycket mina barn spelar, men de ska inte bara göra det heller. William älskar redan Chime, som är lite likt Tetris och jag anser att man ska sporra den sorts träning av hjärnan, men inte låta det ta över.

(Nu har Mika och jag spelat Dead Space 2 och det är definitivt ett spel som ungarna får vänta med att spela!)