Jee, jee höst.
Hej höstfeber.
Hittills har det varit så att tvillingarna gått om varandra lite när de varit sjuka. Först har den ena varit sjuk, ett par dar efter. den andra. Inte den här gången. Nu blev båda sjuka mitt i natten och det var lite jobbigare. För det mesta har det varit såhär:
Milja var inte fullt lika utslagen, men Isaac hade 40,1 då jag ringde till rådgivningen och frågade om vi fick ge mer värkmedicin. Nu kör vi både Panadol och ibuprofen och det har funkat ganska bra. Så bra att ungarna glömde bort att de var sjuka och till och med åt lite makaroner, grynost och välling.
Nu är klockan halv elva och Isaac sover fortfarande inte. Suck, för långa nätter. Och mitt jobbprojekt får jag skjuta upp. Det känns inte så trevligt att säga till någon som just tagit kontakt, men det är så det är.
Det blir hundra gånger värre när man själv är mamma
Att någon man inte känner, på riktigt, kan beröra så djupt.
Att någon som ”bara” är ens vän, kan fattas så mycket. Jag ber om kraft för de dina, om att du finner frid, att dina nära får stöd och hjälp. Må Gud välsigna och leda.
”Kun on aivan hiljaa
ja silmät kiinni,
tuntee läheisyyden,
suojausenkeli ei koskaan jäta
meitä yksin.”
(Klara Löwenstein)
Kära Gud, låt mig inte överleva mina barn.
Gaa gaa!
Än är inte sommarn riktigt slut. Det inbillar jag mig helt i onödan, men jag hittar i alla fall lite blommor här och där, som jag fortfarande kan plåta. De regniga dagarna har tagit med sig 12 eller 15 plusgrader och det känns i alla fall bra, men hur sjutton ska man klä ungarna? Vi har kört med lagar-på-lager, eftersom det är på tok för tidigt att ta fram vinterhalarna, åtminstone i Åbo.
Idag har det varit en riktig gnälldag. Alla surar lite, även om vi var ute på promenad (tills Isaacs stora förtjusning). Jag drar mig för att gå ut med twinsen ensam – de vill så olika saker. De hatar vagnen, men om man låter dem gå ett tag, kan man gå och handla något smått i alla fall, så att de sitter ner under tiden. Och är det inte mat vi torkar, så tvättar vi byxor med näsblod eller kiss, byter bajsblöjor, springer och säger nej-nej när twinsen klättrar upp till datorn eller i köket, vill så gärna hjälpa till när man lagar mat, men det går ju inte med heta stekpannor. Och hur kan det vara så mycket tårar över att en kloss inte passar i en bil eller att man inte får släpa runt pottorna hela tiden? Det här med potträning är förresten inte min grej. Suck.
Andra gånger leker alla tre tillsammans, men det är trångt på tåg- och bilbanorna. Milja och Isaac pussas sporadiskt. Det är ganska hjärteknipande! ”Puitt” säger Milja och kryper fram till brorsan, som oftast svarar med en likadan puss.
Jag sov bort hela fredagskvällen (somnade lite efter åtta igår och var därmed vaken hundra gånger inatt, men fick iaf sova till halv åtta) och dit for den dan. Mika gjorde en mysig grönsaks- och Quornlasagne till imorron, medan jag fixade broilersås, ris och makaroner. William vill däremot inte äta och jag börjar åter bli en smula rådlös. Inte ens fiskpinnar smakar. Blä va less både han och jag är på allt tjat. Så jag tog helt enkelt bort maten.
– Jag ska skaffa 3000 tandkrämstuber som smakar gott och så ska jag äta all tandkräm!
– Men vi kanske får skaffa sån där vuxentandkräm då, som smakar illa.
– Då häller jag ut all tandkräm så ni får gå på dem, sen när den torkar blir den hård och klibbig!
Jo, jag vet, de är ganska söta, trots alls. Speciellt när de sover.
Feber och regn
Idag är jag glad! Allra mest för att alla barnen sover hemma, i egna sängar. Jag tänker lite extra på det ibland – att jag vet var jag har dem. Inte ute på stan i nåt ösregn, inte på nån fest, utan trygga hos oss. DET är den stora fördelen med småbarn.
Jag har varit med William och fammo största delen av dagen. W hade hög feber och kräktes igår och jag var inte på plats, så jag kände mig som världens värsta mamma! Fast inte hade det gått nån nöd på killen. Fammo fick krafsa ryggen, håret och sjunga alla möjliga sånger åt den trötta pojken, som mådde bättre idag. Till och med så att vi kunde vara ute en stund och även lyxa till det med lite godis och hamburgare. Och pyssla lite.
Självfallet är det nån som ringer, just idag, angående en möjlig liten jobbgrej som jag haft i åtanke (dagens heta tips till arbetslösa: Skicka öppna ansökningar, stå på dig, ring, fråga!) Just när jag är med William och inte hinner kolla mailen. Man känner sig lite dum, fast å andra sidan är det här livet och det kan man inte förutse. Tack och lov för det elektroniska i alla fall, det ger mycket möjligheter och det här är i alla fall ett litet steg framåt. Vad exakt det innebär får ni se, när det beger sig.
Dagens skönaste:
Att hinna leka med ungarna. Att hinna vara mamma, men inte bara mamma. Mamma-extra-allt. Isaac är en så nöjd kille, han körde med tågen på banan och skrattade ihjäl sig när de ramlade av. Han är också den som varit mest nöjd på dagis. Han bara vinkar och låter oss gå. Kommer gärna hem, men trivs där också. Mina störtsköna barn, tack för att ni finns! Det är också skönt att få en stund för sig själv på kvällen. Nu ska jag sticka och jobba lite grann, prata med syrran, innan det blir natt. William var lycklig över att få stanna hemma med mig imorron, bara han och jag. Ikväll sa han:
– Mamma, minns du när du hade Isaac och Milja i magen? När du åt mat sa du: Flytta på er, så att maten får plats!
– Haha, sa jag så?
– Jaa-a.
– Vilken tur att jag har dig, som minns såna där saker.
Lillördag
Jag sitter uppe sent och väntar på att tvättmaskinen ska snurra klart. Passar på att senblogga lite.
Det är mycket på gång nu, jag söker praktik, pratar med Työkkäri, får inget direktnapp, men ger inte upp. Både på arbetsförmedlingen och från olika platser får jag ganska positiv respons, även om många har upptagna platser. Alltså huh huh, att det till och med är såhär svårt att få praktik? Men jag ger mig inte, det gäller att vara modig och stå upp för sin sak, som en handläggare sa idag. Det ska gå till slut, det vet jag.
Dagens bästa programserie:
Barnet och ordet, om att ha två språk i dagis, om att ha Downs eller vara blind och ändå kunna gå på ett vanligt dagis. Se, se!
Dagens skönaste:
Att springa i ösregn sent på kvällen. Dagens outfit-bilder, före och efter. Dom kallar mig Tomaten. 🙂 Förresten är det sjukt skönt att springa med mössa, jag hatar att få kalla öron.
Bästa tillbehöret:
En fodral för telefonen, håller borta vatten och vind, samtidigt som man kan röra på skärmen genom plasten. Finns på Stadium för strax under 15 euro. Passar för iPhone 4 och Nokia Lumia, fler har vi inte testat.
Dagens sämsta:
Feber. Barn borde inte ha feber, nej blä säger jag! Eller i alla fall bara lite så att de liksom märker att de är lite sjuka ibland, inte mycket och inte ont.
Tvillinggrejs och stickat; sjal
Är det nån annan är jag som blir deppad av det här eviga gråa vädret? Vi skulle i alla fall säga ja tack till lite sol. Eller norrsken för den delen, jag såg bilder norrifrån att det hade varit vackert förra veckan.
Ungarna är trötta, fast de sover längre än vanligt. Det ligger nåt i det här med vintersömn. Idag hölls tvillingarna faktiskt i vagnen, när vi gick och handlade på kvällen. För det mesta vill de bara gå och gå, de sticker iväg åt olika håll och de där 250 metrarna till bilen känns ibland som en maratonsträcka. Frågan är: Hur länge behöver man egentligen en vagn? Och varför är det så svårt att gå med två ettåringar och ett par kassar, när det går bra att gå med en?
Jag stickar hela tiden, säger Mika. Nåja, inte hela tiden, men ”ibland”. Hösten är en sån perfekt sticktid. Jag tänker inte ens visa hur många par sockor jag har stickat de senaste månaderna. ^^
Idag var jag på jakt efter nåt helt annat än sockor, nämligen jeans och höstattribut åt ungarna. Det fattas hela tiden någonting. Sockor, handskar, det är för små gummistövlar, för tunna kläder, och de där eviga vantarna! Jag överväger seriöst att köpa bara en sorts vantar i olika storlekar. Det försvinner hela tiden vantar och sockor! Hur kan det vara så svårt? =) En annan svår grej är jeans. Jag provade ”magic jeans for every woman” och andra jeans som ska passa vanliga tjejer idag. Pyttsan, säger jag! Knappen gick ju mig upp till naveln och ändå var byxbenen, som skulle vara smala, flaxiga och stora som en flagga om sommaren. Nej, tacka vet jag GinaTricot och mitt andra hudlager, Lisa superstretch jeans.
Just nu har jag en stor sjal på blockning. Mika fick agera modell för den oblockade versionen, nu blir den större. Ni kan ju fortse från röran i bakgrunden. 😉
Leksöndag
Hur kan det regna såhär förhärdat mycket? Hela dan har det öst ner. Å andra sidan tycker jag det är mysigt när det pickar på fönstret. Ungarna däremot, löper amok, eftersom vi inte kom ihåg att ta hem regnkläderna från dagis.
Istället hade vi en liten söndagsmiddag på eftermiddan hos fammo och faffa. Det är mysigt när vi alla är tillsammans. Och det var knökfullt med barn i jumppasalen idag! Jösses, vilken ljudnivå! Man fick vara nära varandra för att höra vad man sa. Stora killar som byggde kojor och hoppade bland klossar, många som skrek och sprang överallt och vissa som kivades om samma föremål. Det var tur att det här inte var twinsens första gång, de visste vad det var frågan om.
– Koja, koja! sa Isaac lyckligsaligt och kröp upp på alla slags mjuka klossar och dynor. Milja ville mest ”oppa, oppa” och leka med bollar.
Allra roligast var det att stanna till slutet, då man fick vara me och tömma stora madrassen, sa William. De har blivit modigare, alla tre, och vi föräldrar och farmödrar håller på att bli vimsiga i huvudet av att följa med alla tre barn hela tiden. Men roligt har vi.
Nu ska jag se klart Beckfilmen!
Ett och ett halvt år
Idag är det höstdagjämning och på pricken ett och ett halvt år sedan Milja och Isaac föddes. Alldeles pyttesmå, tyckte jag och med rakt hår och mörkblåa ögon. Det första jag frågade var ”är de friska”, när jag vaknade från aktusnittet, helt omtöcknad och snart upptäckte att jag frös så sängen skakde. Det var hemskt. Jag fick ett värmetäckte och ungarna intill mig. De hade legat i kuvös en och en halv timme ungefär, men deras värden var så bra att det räckte. De var ju ändå födda i vecka 37+3. Måste bara passa på att dra fram lite gamla bilder, sådär som mammor gör när det är nåt jämnt eller ojämnt på gång.
Det var här det började, det var här Mika och jag tog våra första stapplande steg mot att vara tvillingföräldrar. Det var inte så kaotiskt som jag hade trott i början. Dels för att jag var helt däckad efter akutsnittet och dels för att mitt Hb var under 90, så jag var ganska vimsig och yr, inte bara av lycka. För trots att min smärtpump inte fungerade, för att jag tjatade till mig ett rektalrör efter alla smärtor i magen (haha, det låter helt sjukt att säga det efteråt, men ni fattar inte hur ont man kan ha i magen av luft!) och vi kom fram till att jag är allergisk mot massa olika tejp, som används inom vården. Bland annat så man limmar fast slagar med, eller sånt man får efter ett blodprov.
Mycket av de första dagarna spenderades såhär. Jag hade för ont för att orka stå upp, men kunde sitta i rullstol. Sköterskorna badade ungarna lite snabbt varje morgon och bytte blöjor, kollade navlar och allt det där…
… och bäddade dem ofta såhär, intill varandra, eller i varsin ”rulle”. 🙂 Vi hade tur, våra twins sov ganska bra och mycket början och även senare i långa pass. Det var en helt annan bebisvärld än den jag upplevde med William.
William var plötsligt så stor och så ARG, jämfört med den här lilla dockan på 2,5 kilo. Han stannade nästan åtta dagar med farmor och farfar, hann ha struplocksinflammation och bli jättearg för att inget var som vanligt. Ja jösses, allt var ju omkullkastat, jag förstår att han var arg och kastade stövlar runt sig när han hälsade på oss!
Isaac var lite gul, men inte såpass mycket att han behövde sola. Och han hade det sötaste lilla pipljud när han grät. Han är fortfarande den som gråter gällt som en liten fågel, fast inte på samma vis numera förstås.
Och nu är vi här! Twinsen sover inte längre i samma säng, det gjorde de bara ett tag i början. De sover hela nätter, men vaknar ibland och gråter lite. Stiger upp kvart i sju och somnar mellan åtta och nio på kvällarna. Den store inte långt efter. Och fart på är det! Isaac vill fortfarande bara gå och gå – det ska vara på asfalt, sand duger inte. De är olika som natt och dag, men ropar ofta på varandra och leker ofta tillsammans. Tänk att hela tiden ha den andra med. Det är sällan vi har särat på dem. Fast ibland vill man. Det känns lite onödigt bara, eftersom deras intressen är så lika.
William däremot, har växt både i självförtroende och utseende. Han är mindre rädd, men lider också av att vara stor.
– Jag får saft sist, som vanligt, sa han idag, när jag hällde upp åt alla. Men det blir så, för de minsta ylar högst och mest. Och oftast.
Å andra sidan säger William de roligaste sakerna:
– Mamma! Det luktar FIS i lilltoan idag!
Och den är faktiskt ganska skönt att den här dagen är till ända. Håh håå, va mycket gråt och gnäll det har varit. Tur att man glömmer sånt när de sover.
Tröttfredag
Jag är tom i bollen. Har inget bra att skriva. Det händer inte ofta. Vanligtvis skriver jag bloggen i mitt huvud långt innan jag skriver ner den i WordPress. Tydligen går jag på tomgång nu. Det är lite som med Facebook och en hel del andra bloggar; kanske är det lugnare för att folk är upptagna med det verkliga livet? Vilket som nu är mer verkligt är väl en definitionsfråga.
Här jobbar vi vidare med potträningen. Idag var det ingen som hade lust med nån potta, bara välling och napp och sova. Isaac pratar tvåords-meningar. Mamma, tutti! säger han eller Pappa duscha. Milja härmar mig när jag ropar på Isaac. ”Aijsaaa!” ropar hon. Kanske hon har fått nån engelsk influens?
Dagens tanke:
Dagisrumban och loppis
Alltså pust för den här dagisrulliansen! Ibland undrar man vad som tar mest tid – att ha barnen hemma eller springa fram och tillbaka. Mika är uppenbart mycket bättre på att dra iväg med alla tre, vi brukar turas om, eftersom bara en kan ha bilen under dagen. När jag ska åka iväg är det antingen nån som har gått iväg med en eller flera skor, nån som har bajsat, nån annan som inte vill klä på sig, en tredje som brölar efter en napp och så undrar jag om jag alls har kammat håret sedan igår eller om jag är svart under ögonen av sminket. Nåja, än så länge är det inte så panik för min del, men när jag börjar jobba blir det lite värre och då får jag gå upp tidigare.
Det är visserligen inte långt till bilen, 250 meter, men ungarna vill absolut gå själva. Twinsen brölar och skriker ”GAA-GAA!” om de inte får gå. William är så duktig, han brukar hålla i sin lillebror jag och håller Milja (som har en tendens att sätta sig ner med jämna mellanrum) och kassarna. Sen ska man ut ur bilen med två små, på vägen, och jag är ofta rädd att de ska sticka iväg, men hittills har de inte gjort det. Kanske är det nåt slags gruppbeteende som slår in? Eller kommer det där trotset senare? I så fall hoppas jag det kommer nästa år när W är på förskolan.
Ikväll kom jag hem från fammos med tre trötta barn. I hissen ville Milja absolut inte gå ut, utan satt bara kvar. William höll upp dörren, medan jag hastigt sprang in med en matkasse (för att ungarna inte skulle börja dra saker ur den direkt) och under den tiden började William gråta.
– Jag tänkte 0m… snyftade han, Milja blir kvar i hissen, hon blir alldeles ensam! Och så hulkade han och grät så innerligt att jag kände mig dum som lämnade honom där, för att man blir less på nycklar, dörrar och långa sträckor mellan hus och parkering. Jag famnade honom och kramade och sa att det är vuxna som har ansvaret, inte han. Att han är superduktig som hjälper till, men i en familj lämnas aldrig, aldrig någon ensam, aldrig. Och om det vore så, skulle jag genast komma efter.
Stackars lilla barn. Han är den som får minst uppmärksamhet, egentligen. Den som är stor måste ju klara sig lite mer, eftersom man har två blöjbarn.
Nyss somnade tre barn i stora sängen, alldeles intill mig. Meningen var att William skulle få stanna uppe till pappa kom hem, lite senare än vanligt ikväll, men han orkade inte. Jag märkte också att hans jeansfickor var fulla av sand och den där sanden är fortfarande i vår säng. Alla blev i mätta, lugna och trygga, det är viktigast. Nu ska jag flytta barn och byta lakan, fast man egentligen bara vill sätta sig ner efter en lång dag. Fammo och jag fyllde bilden med fyra sitters, två vagnar, två bilstolar med ISOfix-fäste och åkte till loppis för att få dem sålda. Bilen var knökfull och då har jag hur mycket kläder som helst kvar, men de tar vi nästa vecka Nu hoppas vi på det bästa. Huh huu, vad mycket prylar man har med tre barn!
Sen, sen ska jag sätta mig ner och andas innan det är sovdags. Amen.
PS. Lite sorgligt var det att skiljas från Williams vagn (inte på bilden) och bebblornas första bilstolar. Vi tog ju hem dem i de här, när de var så små, det finns så många invävda minnen i dem. Fast jag vet ju att vi inte gör nåt med stolarna längre. DS.
