Dagisrumban och loppis

Alltså pust för den här dagisrulliansen! Ibland undrar man vad som tar mest tid – att ha barnen hemma eller springa fram och tillbaka. Mika är uppenbart mycket bättre på att dra iväg med alla tre, vi brukar turas om, eftersom bara en kan ha bilen under dagen. När jag ska åka iväg är det antingen nån som har gått iväg med en eller flera skor, nån som har bajsat, nån annan som inte vill klä på sig, en tredje som brölar efter en napp och så undrar jag om jag alls har kammat håret sedan igår eller om jag är svart under ögonen av sminket. Nåja, än så länge är det inte så panik för min del, men när jag börjar jobba blir det lite värre och då får jag gå upp tidigare.

Det är visserligen inte långt till bilen, 250 meter, men ungarna vill absolut gå själva. Twinsen brölar och skriker ”GAA-GAA!” om de inte får gå. William är så duktig, han brukar hålla i sin lillebror jag och håller Milja (som har en tendens att sätta sig ner med jämna mellanrum) och kassarna. Sen ska man ut ur bilen med två små, på vägen, och jag är ofta rädd att de ska sticka iväg, men hittills har de inte gjort det. Kanske är det nåt slags gruppbeteende som slår in? Eller kommer det där trotset senare? I så fall hoppas jag det kommer nästa år när W är på förskolan.

Ikväll kom jag hem från fammos med tre trötta barn. I hissen ville Milja absolut inte gå ut, utan satt bara kvar. William höll upp dörren, medan jag hastigt sprang in med en matkasse (för att ungarna inte skulle börja dra saker ur den direkt) och under den tiden började William gråta.

–  Jag tänkte 0m… snyftade han, Milja blir kvar i hissen, hon blir alldeles ensam! Och så hulkade han och grät så innerligt att jag kände mig dum som lämnade honom där, för att man blir less på nycklar, dörrar och långa sträckor mellan hus och parkering. Jag famnade honom och kramade och sa att det är vuxna som har ansvaret, inte han. Att han är superduktig som hjälper till, men i en familj lämnas aldrig, aldrig någon ensam, aldrig. Och om det vore så, skulle jag genast komma efter.

Stackars lilla barn. Han är den som får minst uppmärksamhet, egentligen. Den som är stor måste ju klara sig lite mer, eftersom man har två blöjbarn.

Nyss somnade tre barn i stora sängen, alldeles intill mig. Meningen var att William skulle få stanna uppe till pappa kom hem, lite senare än vanligt ikväll, men han orkade inte. Jag märkte också att hans jeansfickor var fulla av sand och den där sanden är fortfarande i vår säng. Alla blev i mätta, lugna och trygga, det är viktigast. Nu ska jag flytta barn och byta lakan, fast man egentligen bara vill sätta sig ner efter en lång dag. Fammo och jag fyllde bilden med fyra sitters, två vagnar, två bilstolar med ISOfix-fäste och åkte till loppis för att få dem sålda. Bilen var knökfull och då har jag hur mycket kläder som helst kvar, men de tar vi nästa vecka Nu hoppas vi på det bästa. Huh huu, vad mycket prylar man har med tre barn!

Sen, sen ska jag sätta mig ner och andas innan det är sovdags. Amen.

PS. Lite sorgligt var det att skiljas från Williams vagn (inte på bilden) och bebblornas första bilstolar. Vi tog ju hem dem i de här, när de var så små, det finns så många invävda minnen i dem. Fast jag vet ju att vi inte gör nåt med stolarna längre. DS.