Matbloggen
När twinsen och William kommer hem från dagis är det full kalabalik. Jag har inte sett maken till hungriga barn! Därför lönar det sig att förbereda maten i god tid. Idag blev det en massa bak och en hel del mat också. Det känns mysiga att röra ihop fluffiga tekakor och slänga ihop en äppelpaj, när det är höstigt svalt och mulet ute. Fast då hade vi ingen mat än. Varpå det kokas snurriga makaroner och steks kyckling. Fast Mika äter ju inte kött, så jag svängde ihop en veggerätt med Quornfärs, men så ramlade alla ungar in och Mika fick ta över kryddningen.
Kanske det är lite skrämmande att äta på dagis ändå. Det är mycket mindre matkastande nu på kvällarna och fast de har ätit klart kommer de och tigger bröd, de minsta.
Om man inte tröttnat på äppelpaj, kan man göra en snabb variant som blir lite kola-aktig. Skär 5-6 äpplen i klyftor på bottnen av formen. Ringla över lite sirap. Rör ihop en deg av:
* 100 gram rumsvarmt smör
* ½ dl vetemjöl
* 1 dl havregryn
* ½ – 1 dl socker
Sätt smeten ovanpå äpplena och krydda med kanel. 15 minuter i 225° och så är det klart! Blir extra lyxigt med Ben&Jerry’s till.
Mina färskostfyllda burritos tröttnar jag inte på. Jag ändrar innehållet hela tiden. Den här gången blev det Quornbitar (motsvarar kyckling), mozzarella, soltorkade tomater, tomater och kryddad Philadelphiaost.
Veggofärsen blev lyckad med oliver och stora vita bönor (cannellini kallar Mika dem och jag säger aphjärnor, goda är de i alla fall!)
Dagens favvorecept blev ändå ”mummin teeleivät”. De behöver inte jäsa länge och är inte direkt hälsobröd, men sjukt goda och fluffiga.
100 g smör
4 dl mjölk
50 g jäst
1 tsk salt
2 matskedar socker (eller lite mindre, om man frågat mig)
ca 11 dl vetemjöl
Smula jästen i en bunke, häll över smält smör och mjölk som är ungefär 37 grader varmt. Sätt till sockret, saltet och mjölet och rör till en jämn smet. Häll upp varmt vatten i diskhon och låt degbunken stå där i 10 minuter. Sätt på ungen, 250 grader. Häll sedan ut den jästa degen på ett mjölat bakbord och forma till 12 runda kakor. Låt dem jäsa under duk i ytterligare 10 minuter. Grädda i 250 grader i 6-8 minuter. Njut!
Milstolpar
Vi var på femårskollen idag, William och jag. Det kom jag att tänka på barn, deras utveckling och min egen utveckling.
Fem år. På kurser brukar man ofta be folk grubbla över var de är om fem år. De senaste fem åren av mitt liv har varit några av de mest omvälvande, lite svåra och tuffa, men de allra finaste åren av mitt liv. Jag har fått tre underbara barn och de håller på att växa upp till självständiga individer. Jag känner mig som ett fån som står på sidan och betraktar tiden som rusar iväg, medan ungarna blir mer och mer självständiga.
Det säjs att man kan ge sina barn två saker: Rötter och vingar. Rötter i form av språk, dialekter, intressen, kultur. Men ungarna lär också oss något i gengäld. De lär oss att det inte alltid går på det sätt vuxna vill. De lär oss att man måste ha tålamod, man måste orka byta de där äckliga nedspydda lakanen, mitt i smällkalla vintern utan att bli arg. Att man inte kan bli upprörd över våta kalsonger, fast man vet att ungen gjort det med avsikt. De lär oss att man inte kan tvinga i dem maten, utan att de får äta eller låta bli; de växer ändå.
Tålamod. I slutändan handlar allt om karaktär och tålamod. Inte bara att ge barnen eget tålamod och att våga pröva på saker, utan att ha tålamod att läsa de där samma, älskade böckerna var och varannan kväll. Det ger resultat, det vågar jag påstå.
Jag fick inte alls vara med på hela rådgivningsbesöket idag. William var där själv med hälsovårdaren och testade syn, öron, att rita figurer och bilder, medan jag fyllde i långa blanketter om vad som är bra eller dåligt, vad vi är stolta och oroade över. Jag börjar mer och mer förstå det här med hur fort tiden går. Att våra barn är till låns och hur viktiga mammor och pappor ändå är.
Och när hälsovårdaren skrev ner saker som att min son har normal utveckling, ett mycket bra språk och rikt ordförråd, vill man bara explodera av stolthet! Ja, jag i alla fall! Jag hade på nåt sätt trott att han inte kunde koncentrera sig, eftersom jag inte ser samma sak här hemma eller för att jag inte kan öppna ögonen! Ni vet, mammor klagar ju bara hela tiden, istället för att koncentrera sig på vad barnet verkligen kan! Han löser uppgifter noggrannt, kan bokstäver och räkneuppgifter, han är ”allmänbildad, lugn och nöjd”. Och jo, jag vet att allt det där kan ändras med åren, men det är i alla fall en sjukt bra start. Till dig W, om du läser detta senare: Tack William, för att du är en så fantastisk son och förlåt för att jag inte alltid ser det! Jag är så glad för din skull!
Idag har jag bara flängt fram och tillbaka med bilen. Twinsen har det bra på dagis, speciellt Isaac. Han trivs som fisken i vattnet och äter som en häst. Båda somnar nästan direkt och idag grät de varken när jag lämnade eller hämtade. Jag har inte varit så hemskt orolig över dagisstarten, men jag har fortfarande dåligt samvete. För att ”man borde vara hemma”. Det tär på mig, men jag vet att det släpper med tiden. Det är ju så små.
Eller är de? Om tre och ett halvt år fyller jag 40 och då ska jag ställa till med en brakfest! Bara så ni vet, mitt i december, nära jul, jajjamensan! För jag kommer då att ha två till, underbara femåringar, även om mitt hjärta just nu skriker att jag vill stanna tiden, för de är så söta och de ska bara vara mina bebisar och det skulle-ju-inte-bli-såhär-att-jag-blir-en-sån-hemmamamma. Då hoppas jag också att jag bakar de godaste bullarna så att alla W:s klasskamrater säger: ”Vi far till Williams, hans mamma har jämt så goda bullar!” (min mormor bakade varje torsdag och alla kom jämt dit för att hon var på samma vis).
Jag hade aldrig kunnat tro det här om mig själv. Att jag skulle finna lycka, harmoni och nöje i enkla saker, men jag strävar dit och gör det fortfarande. Jag hoppas det fortsätter så, för jag trivs med det ”jag” jag nu har. Jag har också vågat inse att saker är bara saker, istället för att man ofta nekar barn att göra nåt för att ”det kan gå sönder”, istället för att säga att ”akta dig, du kan skada dig”. Det där med egoism och materialism sitter fortfarande djupt i mig, men jag jobbar vidare på det.
Älskade barn, vad har jag gjort för att ni skulle komma till mig? Ni är så söta, ni är så jobbiga, men det är värt det. Tack för att ni finns och för att ni lär mig bli en bättre kock, en mer harmonisk person och lär mig vad livet egentligen handlar om. Man längtar ofta bakåt, till det som varit, utan att inse att det där bakåt-iga är det vi har just idag.
(och tack fammo och faffa för att ni fortsätter orka leka med barnen på det sätt ni gör. Det är väldigt värdefullt.)
Att trötta ut småbarn
Tack och lov för hösten. Tack och lov för alla aktiviteter som sparkar igång igen! Vad skulle vi göra utan Liikunnan ihmemaa (som vi lättsamt kallat Leklandet här hemma) på söndagarna? Helgen har känts både roligt och skön, men det är ett faktum att ungarna löper amok här hemma i slutet av veckan. Efter en och en halv timmes hoppande, studsande och skuttade är alla trötta och nöjda. William har blivit så duktig på nya grejer, han gör hinderbanor och hoppar över riktiga små hinder, han busar så han blir genomsvettiga och jag säger att det är bra att man blir det, för barn ska röra på sig.
Twinsen var lite rädda i början, men efter en kvart tyckte de att det här var den bästa idéen på länge. Till och med Isaac var nöjd, han som bara vill gå och gå. Det var tur att vi var tre vuxna, det var ganska lätt att hinna med ungarna då. Och hjälp va jobbigt det är med rockringar, eller hulahula-ringar som vi kallade dem. Hur kan småtjejer hålla på med sån där magträning hela tiden? 😀 Okej, jag är 35+. Jag måste börja inse det.
Nu har vi lyssnat på fyrverkeriet från staden. Det är Åbodagen idag och jag tänker fortfarande på att man kunde göra mycket annat kul med de pengar man bränner upp på fyrverkerier, men jag ska inte var nån gnällspik. Beckfilmerna har börjat igen (wohoo!) och det är så spännande att jag inte ens kan sticka, för jag måste hinna se allt!
Dagens William:
Han och jag tittar på moln, såna där tunna, vita slöjmoln.
– Sii, så fina, säger jag och pekar. Nästan som om nån har ritat dit dem.
Han svarar leende: Det är kanske änglarna som har målat dit dem.
(Jag tänkte på dig mommo ♥)
Handlingarna
Mika brukar säga att det inte lönar sig att storhandla. Inte för att inte sparar pengar på större förpackningar (det går åt sjukt mycket mat åt fem personer, speciellt när de minsta börjar äta mer och mer vanlig mat) utan för att man får med sig så mycket annat på vägen.
Där står jag i kassan, jag som bara skulle ha yoghurt, ett par öl, välling och fisk, och kassörskan säger att om jag hämtar några varor till, får jag en kryssning gratis. William stannar på förmaning, jag hämtar snabbt lite tvättmedel, sköljmedel och ett par godispåsar och undrar ”Hur hamnade jag här?”. Det har kommit mer folk framför mig i kön och de står och undrar varför jag tränger mig före med mina varor, tills kassörskan vinkar åt mig.
Nåja, vi fick i alla fall vinterhalare åt två av tre barn för 35 euro styck, vilket jag tycker är överkomligt. William valde en mörkrosa halare (haha, hurra! Bort med flick- och pojkfärger!) och äntligen har vi fler än en ”I drömmarnas trädgård”-DVD. Den ena, enda som rullade höll på att göra oss alla knäppa.
Vi har i alla fall varit ute en gång idag, även om det ibland känns som om man borde bo utomhus med det här brölgänget. WIlliam är jätterolig att ha med sig, speciellt när det är bara han och jag på stan, men att gå ut med tvillingarna som ensam vuxen är en utmaning. Den ena vill stanna i sandlådan eller utforska detaljer, medan den andra bara vill gå, gå och gå. William ville inte alls gå ut, men vägrade gå från lekplatserna vi stannade på. Huh huh! Det är en karusell som startar klockan 06 på morgonen och slutar lite efter 20 på kvällen.
Hej hösten, på riktigt. Det börjar kännas höstigt nu, men det är mysigt också. Nu är det tyst i sovrummen, jag äter macka och kvarg med bär och tycker att såna här familjelördagar är rätt okej ändå.
7,1
Det var länge sedan både jag och Mika kunde träna tillsammans, men idag gjorde vi det.
– Vi ska ut på en lenkki, sa han, min personlige tränare och maratonlöpare.
– Du får inte springa för snabbt, vi måste hålla mitt tempo, jag är inte så bra! gnällde jag. Innerst inne vet jag att han inte tar mig på vad som helst, han har ju hållit på länge och känner mig utan och innan.
Jag kollade RunKeepern först hemma: 7,1 km blev det på 57 minuter! Oj, det går ju framåt. Ett par gånger gick vi hundra meter och tog lite vatten, men jag är så glad att det går framåt. Den där milen känns faktiskt inte helt omöjlig, vilket jag trodde en gång. Det gäller bara att besluta sig.
– Du blir så arg när du springer, sa Mika mitt i springandet.
– Nepp! sa jag (och tänkte på min dotter) Du pratar ju hela tiden och jag kan inte svara, flåsade jag vidare. 🙂
Fråga: Är det bara jag som har problem med för korta träningströjor? Blir galen när de glider upp till naveln! Jag vet att jag har en lång överkropp (slapp alla sparkar i revbenen under båda graviditeterna) men finns det nåt märke som är bättre då än andra? Ska man bara prova sig fram?
Dagens barn:
Ganska glada och goa, men de ville varken gå ut eller gå in! Det är svårt att fota dem, Isaac vill bara gå och gå. Gaa gaa, säger han och traskar iväg på asfalten. Milja vill mest gunga och William hänger med på allt möjligt.
Miljan med viljan
Den här lilla tjejen vi har är så full av egen vilja så det är helt otroligt! Den här dagisgrejen tycker hon är ganska bra, de grät inte ens i morse, utan vinkade och gick till frukosten med de andra barnen. Det går bra på dagis, de sover, äter och leker fint. Isaac, den lille korven, hade somnat mitt i maten idag. Stackars liten, han vaknade ju halv sju och hade antagligen velat sova mer redan då.
Men när de kommer hem blir det andra bullar. Jag vet ju att det hör till, allt det här med trötthet, ilska, kortare stubin och hej faderuttan. Men oj va sur Milja blir när hon inte får som hon vill och ändå handlar det om småsaker. Han stampar med fötterna eller springer iväg till ytterdörren. Jag försöker hitta på lekar:
– Kom, vi kan rulla bilar i garaget, titta så de far! säger jag.
– Neh! säger Milja och vänder ryggen till och rasslar med brevinkastet och surar.
Alltså på sant, kan såhär små barn sura?! Ja, de kan tydligen!
Igår ville hon smaka en bit torr lime hos farmor. Hon trodde antagligen det var ett äpple och slickade försiktigt på den. Milja Mistlur gillade inte alls lime! Först trodde vi hon hade skadat sig, men limen var torr och hon kan inte ha hunnit smaka mycket, plus att hon fick vanligt saft efteråt, men hon skrek som om nån hade gjort henne illa. Hon var helt enkelt arg för att limen var för sur!
Det är tur att Isaac inte når samma mognad eller trotsålder samtidigt. Kanske det blir lättare om de trotsar en i taget? Eller nja, man får väl bara genomlida. Vi och grannarna.
Sensommaren
Feel-good-måndag
Är det bara jag som får ny inspiration av hösten eller är det nåt allmänt fenomen? Jag känner mig glad och hågad, fast jag inte ännu har det här med jobbfronten fixad. Vet också att det kommer att lösa sig, men inte på en gång.
Idag fick jag ett SMS från dagis: ”Har gått jättebra och båda sovar som småvalpar”. Sköna dagis! Tack för att ni finns. Även om jag saknar mina barn ännu mer än när William började, även om jag känner skuld för att de är där, så vet jag att det är bra. Det funkar för oss och vi mår alla bra av en smula distans, bara inte för länge.
Idag tänkte jag på att mina bebisar (som inte är bebisar längre) ska växa upp och bli stora. Vissa gånger vill man verkligen det! När de enträget bråkar om samma leksak, står och bankar på TV, skrattar och bara fortsätter trots tusen tillsägelser. Andra gånger, för det mesta, vill jag det inte alls! Jag saknar redan att bära dem i sjal, som när de var yttepyttiga.
Så plötsligt leker de fint tillsammans. Tittut på balkongen, rullar bilar nerför kanan i garaget, samsar. William pysslar med sitt i eget rum och redan det är något jag inte vågade drömma om för ett år sedan. Älskade barn, ni är bara ett lån, ni driver mig och Mika till vansinne, men det går inte att sluta älska dem. För man älskar inte allt de gör, men ändå personen. Tvillingarna är nog ändå det bästa som nånsin hänt mig och oss. På sant.
(jag känner mig extra mammig idag. Jag har bakat för tredje dan i rad, den här gången äppelpaj. Och alla slukade mina zucchini-halloumibiffar, utom William. ”Finns det inget mer kvar”, sa vegetarianen. Underbart! Snart kan jag öppna Bittes Kök. Haha, eller inte!)
Den bästa dagen
Dagar som blir bäst, är inte alltid dagar som startar på det bästa sättet. De bästa dagarna är när man känner sig levande och nöjd. Att man jobbat för nåt och klarat det. Det är dagar man är övertacksam för att man har en fungerande disk- och tvättmaskin. Man märker att de där blåbärsm00thien som hamnade över hela min jacka, gick bort med Vanish i tvätten. Att man gjort en bra söndagsmiddag med en lyckad kycklingsås, toppat det med våfflor, sylt och glass samt att ungarna sover bra. Det är den känsla man tar med sig i slutändan. Det är också de här dagarna som blir fulla av bilder, både i det abstrakta och det konkreta, i kameran.
Idag var vi till Botaniska trädgården. Det är så otroligt fint där, fast det är ganska sent. Silverax och silverpopplar vajar ståtligt.
– Kom och se, sa jag till William, den här agaven har en karta på sig!
Keijunmekko heter den här söta lilla blomman på finska, men det svenska namnet känner jag inte till.
William fick lov att gå på stenarna, om han inte skadade växterna. Det klarade han. Han hittade grottor och djunglar och skulle säkert ha sprungit på där länge, om jag vågat låta honom hålla på längre.
Det här var ändå den ljuvligaste platsen. Vid dahliorna! Åh, de är min favvoblomma! Den stora gula kaktusdahlian var grym! Så stor har jag inte sett nån bli förut.
Eller såhär djuplila. Åh, de påminner mig om mammas ch0kladkosmos, de är också så fina! ”Du kommer nog att skaffa en trädgård, vänta bara”, sa mamma till mig. Nja, sa jag. Det krävs mycket jobb. Jag gillar blommor, men mest att se på.
Isaac har vägrat att sova på dagen de senaste dagarna. Han somnar fem minuter och är sedan klarvaken. Idag satte vi honom i bilen och det tog en och en halv minut, så sov han som en stock. Han fick sova en del av resan, men ville förstås inte missa chansen att vara ute och gå – det bästa som finns när man är ett och ett halvt!
William och jag kvällpysslar. Jag numrerade hålen i sytavlan åt vår siffertokiga kille och han sydde två tavlor på raken! Mamma fick bara hjälpa till lite när det trasslade till sig. – Det här har jag väntat på, sa jag salig! Att vi pysslar och jag stickar.
– Hur länge har du väntat, mamma?
– I fem år!
Kvällen superhöjdare var dessutom att jag var ute och sprang. Jag kan knappt tro det: 4,2 kilometer utan att stanna. Jag har aldrig sprungit så långt i ett svep i hela mitt liv. Det är också lättare att springa när det inte så backligt. Idag sprang jag på cykelvägar, i åtta plusgrader och prisar hösten för att det äntligen är svalt. Fast okej, nu är det bara fyra grader. Men so what, det ska väl bli höst i år också. Det är bra med höst. Imorron kommer jag antagligen att vara rätt mör i lederna av kettlebellandet och springet, men det är en skön mörhet!
Skurar
Vad är det här för väder? Från strålande sol till störtskurar med hagel, som räcker i ett par minuter, men blöter ner allt och alla? Sen skiner solen som om inget har hänt och vi undrar om det är nån regnskog vi bor i, när träden fortfarande grönskar och frodas.
Vi överraskades av en av skurarna, när vi var ute och lekte. Först tänkte vi stanna och vänta ut de andra mammorna som gick undan regnet. Lite regn, liksom. Men herkas, det vräkte ner och ungarna började gråta, så vi fick dra hemåt bums!
Och plötsligt är det borta. Lika snabbt som det kom. Kvar hänger ett par regnbågar och en bit blå himmel. Twinsen satt som två söta spillkråkor, som kikade ut ur sin holk. ^^
Det är ju tur att man kan stänga ute regn och rusk på balkongen och mysa i ett tält! Nåja, det blev lite trångt när Isaac kom och skulle leka tittut på baksidan, rev ner den och skrattade som en tok, medan William räknade tre gånger tre och två gånger fyra.
