Skip to content

Den bästa dagen

9 september, 2012

Dagar som blir bäst, är inte alltid dagar som startar på det bästa sättet. De bästa dagarna är när man känner sig levande och nöjd. Att man jobbat för nåt och klarat det. Det är dagar man är övertacksam för att man har en fungerande disk- och tvättmaskin. Man märker att de där blåbärsm00thien som hamnade över hela min jacka, gick bort med Vanish i tvätten. Att man gjort en bra söndagsmiddag med en lyckad kycklingsås, toppat det med våfflor, sylt och glass samt att ungarna sover bra. Det är den känsla man tar med sig i slutändan. Det är också de här dagarna som blir fulla av bilder, både i det abstrakta och det konkreta, i kameran.

Idag var vi till Botaniska trädgården. Det är så otroligt fint där, fast det är ganska sent. Silverax och silverpopplar vajar ståtligt. 

– Kom och se, sa jag till William, den här agaven har en karta på sig!

Keijunmekko heter den här söta lilla blomman på finska, men det svenska namnet känner jag inte till.

William fick lov att gå på stenarna, om han inte skadade växterna. Det klarade han. Han hittade grottor och djunglar och skulle säkert ha sprungit på där länge, om jag vågat låta honom hålla på längre.

Det här var ändå den ljuvligaste platsen. Vid dahliorna! Åh, de är min favvoblomma! Den stora gula kaktusdahlian var grym! Så stor har jag inte sett nån bli förut.

Eller såhär djuplila. Åh, de påminner mig om mammas ch0kladkosmos, de är också så fina! ”Du kommer nog att skaffa en trädgård, vänta bara”, sa mamma till mig. Nja, sa jag. Det krävs mycket jobb. Jag gillar blommor, men mest att se på.

Isaac har vägrat att sova på dagen de senaste dagarna. Han somnar fem minuter och är sedan klarvaken. Idag satte vi honom i bilen och det tog en och en halv minut, så sov han som en stock. Han fick sova en del av resan, men ville förstås inte missa chansen att vara ute och gå – det bästa som finns när man är ett och ett halvt!

William och jag kvällpysslar. Jag numrerade hålen i sytavlan åt vår siffertokiga kille och han sydde två tavlor på raken! Mamma fick bara hjälpa till lite när det trasslade till sig. – Det här har jag väntat på, sa jag salig! Att vi pysslar och jag stickar.
– Hur länge har du väntat, mamma?
– I fem år! 

Kvällen superhöjdare var dessutom att jag var ute och sprang. Jag kan knappt tro det: 4,2 kilometer utan att stanna. Jag har aldrig sprungit så långt i ett svep i hela mitt liv. Det är också lättare att springa när det inte så backligt. Idag sprang jag på cykelvägar, i åtta plusgrader och prisar hösten för att det äntligen är svalt. Fast okej, nu är det bara fyra grader. Men so what, det ska väl bli höst i år också. Det är bra med höst. Imorron kommer jag antagligen att vara rätt mör i lederna av kettlebellandet och springet, men det är en skön mörhet!

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Nina permalink
    10 september, 2012 06:30

    Så skönt med träningsmörhet, både kroppen och själen ler 🙂

  2. Ing-Marie permalink
    10 september, 2012 08:39

    Tror att blomman ”Keijunmekko” heter nåt i stil med Törnrosas kjol eller kjortel på svenska. Åtminstone sa farmor så när jag såg den i hennes trädgård.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: