Feel-good-måndag

Är det bara jag som får ny inspiration av hösten eller är det nåt allmänt fenomen? Jag känner mig glad och hågad, fast jag inte ännu har det här med jobbfronten fixad. Vet också att det kommer att lösa sig, men inte på en gång.

Idag fick jag ett SMS från dagis: ”Har gått jättebra och båda sovar som småvalpar”. Sköna dagis! Tack för att ni finns. Även om jag saknar mina barn ännu mer än när William började, även om jag känner skuld för att de är där, så vet jag att det är bra. Det funkar för oss och vi mår alla bra av en smula distans, bara inte för länge.

Idag tänkte jag på att mina bebisar (som inte är bebisar längre) ska växa upp och bli stora. Vissa gånger vill man verkligen det! När de enträget bråkar om samma leksak, står och bankar på TV, skrattar och bara fortsätter trots tusen tillsägelser. Andra gånger, för det mesta, vill jag det inte alls! Jag saknar redan att bära dem i sjal, som när de var yttepyttiga.

Så plötsligt leker de fint tillsammans. Tittut på balkongen, rullar bilar nerför kanan i garaget, samsar. William pysslar med sitt i eget rum och redan det är något jag inte vågade drömma om för ett år sedan. Älskade barn, ni är bara ett lån, ni driver mig och Mika till vansinne, men det går inte att sluta älska dem. För man älskar inte allt de gör, men ändå personen. Tvillingarna är nog ändå det bästa som nånsin hänt mig och oss. På sant.

(jag känner mig extra mammig idag. Jag har bakat för tredje dan i rad, den här gången äppelpaj. Och alla slukade mina zucchini-halloumibiffar, utom William. ”Finns det inget mer kvar”, sa vegetarianen. Underbart! Snart kan jag öppna Bittes Kök. Haha, eller inte!)