Hoppa till innehåll

Milstolpar

18 september, 2012

Vi var på femårskollen idag, William och jag. Det kom jag att tänka på barn, deras utveckling och min egen utveckling.

Fem år. På kurser brukar man ofta be folk grubbla över var de är om fem år. De senaste fem åren av mitt liv har varit några av de mest omvälvande, lite svåra och tuffa, men de allra finaste åren av mitt liv. Jag har fått tre underbara barn och de håller på att växa upp till självständiga individer. Jag känner mig som ett fån som står på sidan och betraktar tiden som rusar iväg, medan ungarna blir mer och mer självständiga.

Det säjs att man kan ge sina barn två saker: Rötter och vingar. Rötter i form av språk, dialekter, intressen, kultur. Men ungarna lär också oss något i gengäld. De lär oss att det inte alltid går på det sätt vuxna vill. De lär oss att man måste ha tålamod, man måste orka byta de där äckliga nedspydda lakanen, mitt i smällkalla vintern utan att bli arg. Att man inte kan bli upprörd över våta kalsonger, fast man vet att ungen gjort det med avsikt. De lär oss att man inte kan tvinga i dem maten, utan att de får äta eller låta bli; de växer ändå.

Tålamod. I slutändan handlar allt om karaktär och tålamod. Inte bara att ge barnen eget tålamod och att våga pröva på saker, utan att ha tålamod att läsa de där samma, älskade böckerna var och varannan kväll. Det ger resultat, det vågar jag påstå.

Jag fick inte alls vara med på hela rådgivningsbesöket idag. William var där själv med hälsovårdaren och testade syn, öron, att rita figurer och bilder, medan jag fyllde i långa blanketter om vad som är bra eller dåligt, vad vi är stolta och oroade över. Jag börjar mer och mer förstå det här med hur fort tiden går. Att våra barn är till låns och hur viktiga mammor och pappor ändå är.

Och när hälsovårdaren skrev ner saker som att min son har normal utveckling, ett mycket bra språk och rikt ordförråd, vill man bara explodera av stolthet! Ja, jag i alla fall! Jag hade på nåt sätt trott att han inte kunde koncentrera sig, eftersom jag inte ser samma sak här hemma eller för att jag inte kan öppna ögonen! Ni vet, mammor klagar ju bara hela tiden, istället för att koncentrera sig på vad barnet verkligen kan! Han löser uppgifter noggrannt, kan bokstäver och räkneuppgifter, han är ”allmänbildad, lugn och nöjd”. Och jo, jag vet att allt det där kan ändras med åren, men det är i alla fall en sjukt bra start. Till dig W, om du läser detta senare: Tack William, för att du är en så fantastisk son och förlåt för att jag inte alltid ser det! Jag är så glad för din skull!

Idag har jag bara flängt fram och tillbaka med bilen. Twinsen har det bra på dagis, speciellt Isaac. Han trivs som fisken i vattnet och äter som en häst. Båda somnar nästan direkt och idag grät de varken när jag lämnade eller hämtade. Jag har inte varit så hemskt orolig över dagisstarten, men jag har fortfarande dåligt samvete. För att ”man borde vara hemma”. Det tär på mig, men jag vet att det släpper med tiden. Det är ju så små.

Eller är de? Om tre och ett halvt år fyller jag 40 och då ska jag ställa till med en brakfest! Bara så ni vet, mitt i december, nära jul, jajjamensan! För jag kommer då att ha två till, underbara femåringar, även om mitt hjärta just nu skriker att jag vill stanna tiden, för de är så söta och de ska bara vara mina bebisar och det skulle-ju-inte-bli-såhär-att-jag-blir-en-sån-hemmamamma. Då hoppas jag också att jag bakar de godaste bullarna så att alla W:s klasskamrater säger: ”Vi far till Williams, hans mamma har jämt så goda bullar!” (min mormor bakade varje torsdag och alla kom jämt dit för att hon var på samma vis).

Jag hade aldrig kunnat tro det här om mig själv. Att jag skulle finna lycka, harmoni och nöje i enkla saker, men jag strävar dit och gör det fortfarande. Jag hoppas det fortsätter så, för jag trivs med det ”jag” jag nu har. Jag har också vågat inse att saker är bara saker, istället för att man ofta nekar barn att göra nåt för att ”det kan gå sönder”, istället för att säga att ”akta dig, du kan skada dig”. Det där med egoism och materialism sitter fortfarande djupt i mig, men jag jobbar vidare på det.

Älskade barn, vad har jag gjort för att ni skulle komma till mig? Ni är så söta, ni är så jobbiga, men det är värt det. Tack för att ni finns och för att ni lär mig bli en bättre kock, en mer harmonisk person och lär mig vad livet egentligen handlar om. Man längtar ofta bakåt, till det som varit, utan att inse att det där bakåt-iga är det vi har just idag.

(och tack fammo och faffa för att ni fortsätter orka leka med barnen på det sätt ni gör. Det är väldigt värdefullt.)

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 18 september, 2012 09:45

    Du skriver så fint och beskrivande!

  2. Barbro permalink
    19 september, 2012 08:12

    Fick tårar i ögonen innan jag kom till slutet……de är stort då man inser att man är glad och nöjd med livet som man har i dag!

    Har annars drömt i natt att jag bytte blöjor på dina tvillingar……de du!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: