Att trötta ut småbarn

Tack och lov för hösten. Tack och lov för alla aktiviteter som sparkar igång igen! Vad skulle vi göra utan Liikunnan ihmemaa (som vi lättsamt kallat Leklandet här hemma) på söndagarna? Helgen har känts både roligt och skön, men det är ett faktum att ungarna löper amok här hemma i slutet av veckan. Efter en och en halv timmes hoppande, studsande och skuttade är alla trötta och nöjda. William har blivit så duktig på nya grejer, han gör hinderbanor och hoppar över riktiga små hinder, han busar så han blir genomsvettiga och jag säger att det är bra att man blir det, för barn ska röra på sig.

Twinsen var lite rädda i början, men efter en kvart tyckte de att det här var den bästa idéen på länge. Till och med Isaac var nöjd, han som bara vill gå och gå. Det var tur att vi var tre vuxna, det var ganska lätt att hinna med ungarna då. Och hjälp va jobbigt det är med rockringar, eller hulahula-ringar som vi kallade dem. Hur kan småtjejer hålla på med sån där magträning hela tiden? 😀 Okej, jag är 35+. Jag måste börja inse det.

Nu har vi lyssnat på fyrverkeriet från staden. Det är Åbodagen idag och jag tänker fortfarande på att man kunde göra mycket annat kul med de pengar man bränner upp på fyrverkerier, men jag ska inte var nån gnällspik. Beckfilmerna har börjat igen (wohoo!) och det är så spännande att jag inte ens kan sticka, för jag måste hinna se allt!

Dagens William: 

Han och jag tittar på moln, såna där tunna, vita slöjmoln.
– Sii, så fina, säger jag och pekar. Nästan som om nån har ritat dit dem.
Han svarar leende: Det är kanske änglarna som har målat dit dem.

(Jag tänkte på dig mommo ♥)