Lyxmellanmålet
Om man har tröttnat på äppelpaj, eller annars vill hitta på nåt nytt med äppelskörden, kan man baka muffins. Receptet tog jag ur senaste ”Leivotaan” och innehåller rivet äpple, kakao och kardemumma. Själv satte jag i 100 g hackad blockchoklad, som blivit över från en annan gång. Mums tillsammans med vaniljglass!
Mammas killar gillade muffins. Det varvar vi med lite DVD-stund medan syrran sover. Och så blev de lite speedade också, men låt gå för den här gången.
Dagens coolaste video:
Det är inte så illa som det låter
Från fredagstrött och frusen, till täcke i soffan, ungar som sover över hos farmor, det sedvanliga surret från MW3 i tv-soffan (det är lustigt, de där helikoptrarna låter som när min pappa klippte gräs utanför mitt barndomshem och det skänker mig nån slags frid). Vi hade en superfin solnedgång på en djupblå himmel, trots en massa regn som fallit under dagen. Aaah, fredagsfriden. Vi vilar inför kaos och sköna barn imorgon igen. Jag är helt såld på surskorpor. Det och en skiva ost, inte smör. Mmm, surskorpor…
Fredagströtthet
Det är tur att det inte kommer en likadan vecka nästa vecka. Den här dagisinskolningen har gått bra, men nu är jag slut i skallen! Jag beundrar dagisvuxna, speciellt i de större grupperna, som orkar lyssna, svara, tillrättavisa och uppmuntra.
Idag lämnade vi twinsen en timme. Egentligen skulle det kanske ha gått bättre om jag stannat borta längre, för Milja ville inte somna eller sova. Det är en sak att underhålla henne hemma, en annan att hitta ett ställe hon kan vara på utan att väcka de andra.
Ostan konsonantin, R. Ja T.
Har ni nån aning om hur många ord som innehåller R och T? Sjukt många. Ibland suckar jag väldigt tungt över dagens teknik och hur bräckligt allt är. Man kan koppla i ett annat tangentbord, men just nu har vi inget med USB-uttag. Det går att skriva nu också, men det går lååångsamt. I mitt stilla sinne undrar jag hur många föräldrar som hamnat att lägga ut en ansenlig summa på saker som ungarna haft sönder. Dagens platt-TVn håller ju knappt att peta på.
Byket
Vad gör mammor när de får en ledig förmiddag?
Tja, jag vet inte vad andra småbarnsmammor brukar pyssla med (jobb?) men jag gläds åt att tvättkorgen är nästan tom, att jag äntligen hunnit mangla lakan och bädda i sängarna. Det där med att mangla och stryka brukar inte vara min grej, men jag gillar det ändå. När jag får kläder åt ungarna av Lena är de alltid så prydligt strukna att jag inte vill tvätta dem på länge. Fast de måste man ju. Hon är expert på sånt där. Jag är slarvsyrran.
Men nåt har jag lärt genom åren. När jag var yngre bannade jag mangeln och strykjärnet många gånger, men där stod jag i alla fall. Och tacksam är jag nu, för tänk om jag inte kunde använda den? Okej, det är väl inte supersvårt, men jag vill vika som mormor och mamma gjorde/gör. Och väven ska gå ett varv runt trumman innan man sätter in plaggen. 🙂
Nu ska jag bara fixa undan fem maskiner tvätt också, hinna med W till posten och bibban ikväll. Kanske svarva ihop en fin äppelpaj? Först en kopp kaffe och en halv tupla. Aaaah, eufori!
Lycka är
Lycka är:
– saker som fungerar, recept jag har och som inte krånglar den här gången!
– att gå hemifrån ett par timmar och få pussar av alla mina tre barn! ♥
– att få ta på sig jeans och finare skor, än de man har i sandlådan!
– solsken och 18 grader, pojkar som spelar fotboll i gräset och solbrillsväder.
– att få tre timmar för sig själv, hinna med ärenden och dessutom sjunga och känna sig viktig och värdefull.
– önskeprogram på NJR, stereon på högre volym än vanligt i bilen
– en hitta en efterlängtad färg på ett garn.
– att ha det skoj på dagis och få höra och se sånt man annars missar.
– att få somna med armen om ett barn.
Fortsatt bra
Jag undrar på allvar om morgonmänniskor är gladare än andra människor. Mer harmoniska liksom. Min erfarenhet säger mig att det ofta är så. Jag skulle så gärna vara en morgonmänniska. Tänk att kunna gå upp klockan sex i lugn och ro, sticka några maskor och funderar på dagens roligheter över en tekopp och en macka och faktiskt vara vaken när man går upp. Istället vaknar man och skulle vilja snooza hundra gånger och bara draaa sig där i sängen jättelänge. Det är kallt (fast det egentligen inte är kallt i lägenheten) att gå upp och täcket känns så lockande varmt.
När jag väl kommit mig upp och iväg går det bra. Att komma iväg med tre barn på morgonen känns inte sådär superlockande, måste jag erkänna. Det fattas skor och sockor, någon springer iväg, andra hittar inte sin jacka eller mössa eller har redan kastat bort den.
Jag hade förresten trott att tvillingarna skulle hålla ihop med på dagisgården. Det gör de inte! Jo, ibland, men så hittar den ena något intressant och sticker iväg. Det kanske beror på att mamma och pappa fortfarande är med eller så vill de bara olika saker. ”Alla” säger ju att det är ”så bra att de har varandra” och det tror jag på, men de verkar nöja sig med att ha varandra på avstånd också. Det fortsätter att gå bra på dagis och jag njuter.
Vi hälsade på fammo efter halvdagen och jag sa att vi kommer och våldgästar henne med hungriga tvillingar, fast hon inte är förberedd. Det sköna med fammo Merja är att hon alltid blir så glad och nuförtiden vågar jag tro på det också!
Ibland händer det också att tvillingarna radar upp sig fint intill varandra, tittar i böcker och leker ihop. Det är mysigt! Som när man hittat en mysig bok som båda gillar.
Jag hittade ett bekant ansikte på en bild idag. En Mika som fyraåring. Tja, det finns lite likheter, om man säger så. 🙂
Dagisstart
Jag har alltid tänkt att jag skulle vara den där coola morsan, som accepterar att mina barn växer upp. Den som accepterar att de växer ur blöj- och matkastaråldern för att kasta sig in i trotsåldern och så överlever vi den. Att jag skulle uppskatta nuet och inte se bakåt. Men tanken mol bak i huvudet. Stanna tiden lite grann. Bara en smula. Jag både vill och vill inte det. De här typerna är så sköna! Mina älskade barn, va arg jag kan bli på dem och sekunden efter är jag så tacksam att de finns, våra fina ungar!
Vi mjukstartar dagis med att vara där ett par timmar nu i början. Mika laddade upp med en ny termoskaffemugg och jag med gröt. Isaac blev skitarg för att han inte fick vara ute och leka, han ville promenera! Det grät han över en stund, men resten gick hur bra som helst. Okej, det här är bara början, men det var en fin början. Fråga mig på torsdag igen, då vi ska lämna dem ensamma, så kanske jag är av en annan åsikt. Eller tänk om allt går bra. Det var så många som sa till mig, redan under graviditeten, att det skulle bli SÅÅÅ jobbigt med tvillingar. Det var herregudande hit och dit, ”oj-vad-ni-kommer-att-ha-att-göra” och självklart är det full fart. Men det har ju gått bra. Visst har jag känt mig arg och urlakad, visst får jag utbrott för att jag inte orkar, jag har brottats med panikattackerna, men det går ju framåt. Det kunde faktiskt vara mycket värre. Vi har tre underbara barn, med egna personligheter och som är söta som dockor och ibland vill jag bara pussa dem allesammans på en enda gång.
Ikväll var vi också ute och William ville fota mig med stora kameran. Milja blev sur och ville inte vara med, Isaac kastade mössan och jag ser ut som en dödstrött albinozombie, haha!
Jag tänker på kläder. Vilken otroligt mängd som är i omlopp just nu. Egentligen borde man ha sex par regnbyxor, om man ska ha både hemma och på dagis. Såvida man inte hela tiden slarvar dem fram och tillbaka. Nej huu, vi får nog bära hem kläderna. Sen se till att alla har ombyteskläder och jackor och de där arma sockorna som kommer bort i tvätten hela tiden. Min dröm är att plaggen skulle komma ut ur tvättmaskinen och vara alldeles släta av sig själva, utan att man behöver stryka dem. Jag gilla nystrukna kläder, men äh, jag massproducerar hellre sockor och bakar bröd.
Och ja, jag ha dille på de här vattendropparna på krassebladen. Tycker de radar upp sig så fint i solljuset.
Ett slut, en början
En sommarvecka är slut och därmed också den sista hemmaveckan för tvillingarnas del. Imorron börjar dagisinskolningen. Många har frågat mig om utbildningen jag höll på med. Den bekostades av Kela/FPA och fortsätter inte. Ifall jag skulle fortsätta med den på egen hand, skulle det innebära att jag måste hitta en egen praktikplats, kunna jobba plus studera helt på egen hand och jag vet faktiskt inte om jag klarar av det. Därför måste jag pausa med den, det kan ju hända att nya platser eller kurser dyker upp, eftersom jag fått höra att de som jobbar inom sterilvården är på väg att pensioneras, att det kan finnas vikariat. Men det är korta vikariat vi pratar om, en del av mina före detta klasskompisar från VHTE8 är arbetslösa eller byter jobb ofta. Och det är färdiga med studierna. Således blir det annan praktik för min del.
Kvällen har spenderats med att fylla i en massa blanketter, kopior åt oss själva (allt i två exemplar) och att skriva ner starka sidor hos barnen. Herregud, ska jag ha tre barn i dagis snart? Det känns ofantligt stort, och lite svårt. Mina små bebisar! Å andra sidan har folk från alla håll försökt övertala mig om att det kommer att gå bra, att jag även ska tänka på mig själv (fast jag annars brukar vara för bra på det), så jag försöker lyssna på det. Det är ju inte så att hemmalivet tar slut, är över för alltid och pang bom, för att ungarna är på dagis. Men det kommer att bli en tung vecka ändå, jag vet det.
Milja har lärt sig att säga ”Neh. Neh, neh!” även om man inte frågar henne nånting. Hon går bara runt och surar för sig själv. Isaac har lärt sig att säga ”mask”. Eller nja, ”masss” blir det och så springer han och hämtar den lilla boken med masken. Jag är fortfarande förvånad över hur man kan vara så liten som knappa ett och ett halvt år gammal, och så full av personlighet.
När William skulle börja dagis, han var ett och ett halvt han med, frågade de vad han har för personlighetsdrag. Jag svarade att jag inte riktigt visste, att han inte riktigt hade nån utpräglad personlighet. Jag såg inte den, jag hade inget att jämföra med och svårt att ta fram detaljer. Nu kan jag lätt räkna upp saker som utmärker just Isaac eller Milja och de håller på att bli två egna personer. Inte ”tvillingarna” eller ”IsaacochMilja”. Jag satt och märkte skor och kläder, tänkte att det hade varit väldigt praktiskt att ha barn med samma begynnelsebokstav i namnen (som syrran) och undrar om man kan skriva ”M&I” i vissa plagg. De delar ju en massa saker.
Lånad från barnboksprat.se
Dagens boktips:
En björnberättelse. En bok jag haft i min ägo sen jag var liten. Det handlar om vänskap, om att vara ensam och om att betyda något för någon annan. Den är ganska lång, passar inte de allra minsta, men William orkade höra halva boken idag och nu väntar vi på fortsättningen.
Det är alltid lyxigt att få äta mat som andra lagar
De senaste två dagarna kan mest beskrivas såhär:
… och då pratar jag till stor del om mig själv. Man kommer till helgen och ungarna är helt i uppror och en smula av mig längtar väldigt, väldigt mycket efter att gå ut en sväng på stan och kunna göra något alldeles själv. Tvillingarna är så söta, fortfarande, men ibland står det här hemmalivet mig upp till halsen och då kommer det ut som tårar och lite större bokstäver än vanligt.
Hur gör de som hela tiden orkar baka, fixa, komma med nya recept och idéer? Hur orkar man hitta på nya lekar eller lyssna på samma DVDer? Det är knepigt ibland.
Idag besökte vi Eine-mummi, egentligen för att hämta hem en massa äpplen och zucchini, eftersom hon har så mycket. Att vara hos henne är inte som att vara gäst, utan numera som att komma till ett tredje hem. Ungarna får peta och leka. Och som de äter! De satt så fint på vanliga stolar och petade i sig ärtor, lax, biff och potatis. Och glasstårta såklart! Vi tackar och bockar!
Tvillingarna tyckte tydligen det var tröttsamt att äta sig proppmätt och passade på att sova på hemvägen. Ser ni! Jag sitter inte i baksätet, utan fick sitta framme den här lilla resan. Hurra!
Nu planerar jag nya stickprojekt, lyssnar på regnets smatter och längtar efter ännu ett riktigt blixtoväder, äter baba ganouj och pitabröd med fetaost. Ungarna sover fridfullt, jag var helt säker på att det var söndag idag, men vilken tur att jag hade fel!
Idag fyller också en av mina älskade systrar 30 år! Hipp, hipp, hurra, för Lena idag! Saknar dig, fast vi nyss pratade i telefon! Och hennes sköna äldsta son berättade idag om att de varit till ett äventyrsbad och på en lång vandring. Klipp ur samtalet:
– Va roligt, säger jag, jag hörde att ni gick långt!
– Jåå, he va no över 400 meter… (i bakgrunden: Åtta kilometer!)
– Oj, du e no rama tu! Att du orka så langt. Och ni badade också, hörde jag!
– Jåå, fast jag drunkna några gang, men ja överlevd no!
Jag önskar att jag hade ett riktigt stort hus, så att jag kunde bjuda dit alla systrar, ha alla ungarna där (och en hemhjälp…) och ställa till ett riktigt kalas! Att ha sin familj på 450 kilometers avstånd känns. De är ju lika viktiga som min nya, egna familj. Och min andra syster fyllde nyss 17, varför ska alla fylla år när jag inte kan vara där? 🙂 Saknar er, älskar er, är alltid med er i hjärta och tanke! ♥♥
